www.MilkRiverUniversity.se
www.akterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 |
| Den här vägen kommer från Vatt-Annas äng i min berättelse om sex Bikers som åker från S:ta Claras kyrka i centrala Stockholn till sina föräldrars rötter i det svenska lantbruket. Här på Nådhammar har vi Arlas ursprung från mitten av 1800-talet. 1861 kom tågen till Mölnbo som transporterade mjölk till barnen i huvudstaden. 250 hästar körde ut mjölken till barnfamiljer. Snart levererade man till hela världen... |
Vi ser Sackes motorcykel försvinna bortåt den gamla vägen över Malmen, samtidigt som en ung fröken stannar till och ställer cykeln mot muren. Efter henne kommer en hel radda skolungar som går i tredje eller fjärde klass. Här kan man tala om en kontrast i verkligheten; död, lugn och ro på kyrkogården förbyts mot liv och rörelse, tjo och glam. Det är 25 ungar från Örjanskolan som är på studiebesök i grannkommunen.
Sigge och Nicke är fortfarande kvar vid sina maskiner, de andra har åkt ikapp Sacke och hans spetta, de skulle visst åka 57:an tillbaka till Järna och ta Gamla Riksettan mot Södertälje. Kanske skulle gänget stöta ihop på Gamla Flickskolan igen, det beror på...
Fröken samlar skocken omkring säg och berätta om Bellmans föräldrar som ligger begravd här, sedan går hon före in i Kyrkan som prästen öppnat för besök. Sigge och Nicke släpper taget om hojarna och följer efter och inne i kyrkan sätter de sig längst bak på samma bänk som fröken.
De hälsar på varandra och hon hälsar med sitt efternamn, Dalgren. Svensson, säger Sigge, och Nicke säger också sitt tilltalsnamn: Nicke... Så börjar prästen berätta om den gamla kyrkan som en gång byggdes på den plats där vårdkasen stod. Det är därför hembygdtidningen heter just Vårdkasen.
Här har många präster verkat, och många namn har det funnits före Vårdinge socken. På den gamla häradskartan från 1697 står det Wåhlinge, och där finns ett tecken för Mölnbo kvarn. Något annat än Kyrkan och Kvarnen fanns inte här förutom de stora godsen.
Bland prästerna som bott och verkat här har vi Torsten Zetterqvist som är farbror till
Håkan Zetterqvist som varit kyrkoherde i Södertälje och Tveta församlingar. Torsten hade en bror som var präst i Frustuna församling och Håkans far var präst i Maria Församling på Söder. Ännu en farbror hade Håkan och han var en känd kriminalare i Stockholm. Han bodde på Usta gård som hans fru var ägare till.
Torsten är grundare av Hembygdsföreningen i Vårdinge och hans porträtt hänger på väggen mot 57:an i Gamla Skolan, Berga skola, som en gång lät byggas av socknens starke man, Per Sahlstedt, som från små omständigheter blev rättare på Långbro Gård och sedan blev både kommunalman, riksdagsman och ledamot av Riksbankfullmäktige. Han var en av dem som gav mest motioner om en allmän folkskola.
Nu börjar ungdomarna skruva på sig och se mot fröken Dalgren. Två pojkar var redan på väg ut, men flickorna satt tyst och såg upp mot den unga stiliga prästen som församlingen var mycket nöjd med.
Ursäkta mig, sa fröken Dalgren, jag måste se till pojkarna, de har alltid så mycket spring i benen. Snart ska de få glädje av det, vi ska nämligen cykla till Nådhammar innan vi vänder hem igen på en väg som går förbi Grottberget på Hölösidan.
När fröken kom in igen för att tacka prästen för föreläsningen var hon en aning stressad, till Sigge och Nicke, som satt kvar och väntade på att alla barnen skulle gå ut, viskade hon så att bara de skulle höra:
- Någon har släppt ut luften ur ringarna på min cykel, och jag vet nog... och så måste hon gå ut efter alla barnen.
Fröken samlade alla barnen omkring sig, och de två som gick ut ur kyrkan innan mötet var slut kom fram bakom mausoleet. Hon visade på hur hennes båda ringar var tomma och hur hela hennes planering för den här härliga dagen fått ett dystert slut. Om en ring var tom kunde man ju misstänka att det var punktering, men nu när båda ringarna var tomma förstod hon att det handlade om sabotage.
Hon nämnde inget om pojkarna som gick ut före alla andra, utan berättade om den första och största lagen mellan människor, den att man skall vara mot andra som man vill att andra skall vara mot sig själv.
Sigge och Nicke som stod en bit ifrån hörde väl vad fröken Dalgren sa, och Nicke gick fram till gruppen och sa att han ville vara den som följde den lagen genom att erbjuda fröken skjuts i sin sidovagn som nu helt plötsligt blivit ledig.
- Nej, nej, ropade en del barn, jag lånar gärna ut min cykel om jag får åka!
- Fattas bara sa fröken, skulle jag åka på en för liten hoj då jag har chansen att få göra något jag alltid drömt om. Jag tackar naturligtvis ja till det erbjudandet. Du Krister, sa fröken, led in min cykel och ställ den vid kyrkan, lås den och ge mig nyckeln sedan, och så pekade hon på en av pojkarna som hon trodde var upphov till detta skådespel, och skådespel blev det...
Jag kan se hur en motorcykel åker över gärdet där vägen går från Usta till det gamla sandtaget på andra sidan av Vagnhäradsvägen, och därefter kommer en skolklass på cykel och allra främst en motorcykel med sidovagn där deras fröken sitter; Mona heter jag, sa lärarinnan, och kommer från Katrineholm.
I filmen Ådalen 31 finns en sekvens då arbetarna kommer med sina fanor över ett gärde, där vägen går från en kyrka som syns i bakgrunden. Om jag inte tar helt fel är det Dillnäs kyrka, och en kyrka som finns i mitt hjärta, ty där är tre av mina barnbarn döpta och en av mina flickor både döpt och konfirmerad.
Uppifrån toppen på det forna sandtagen borde en likande sekvens bli lyckad om man låter långa raden av ungar och två motorcyklar inta det sommarfagra landskapet...
Bortanför sandtaget går en väg upp till det höga TV-tornet, det ligger på 150 meter över havet, den högsta punkten från närmaste torn som finns i Norrköping och i huvudstaden, där vi har Kaknästornet. Där uppe kan man se ut över landskapet tills man inte kan se annat är en horisont långt borta i intet.
Sigge, som varit här förut med sin morfar, ber barnen ställa ifrån sig sina cyklar och låsa dem ordentligt.
Nu ska vi utsätta fröken för ännu en överraskning, vänta får ni se...
Fröken Mona blir naturligtvis lite orolig, nu har hon tappat greppet, men hon känner starkt att hon kan lita på, ja i alla fall på Nicke som så uppoffrande ställde upp på hennes sida när hon råkade ut för blamage.
I samlad tropp vandrade man sedan upp till tornet som är vackert dekorerat av några konstnärliga människobarn, och när man lyssnat till Sigges berättelse, som hans morfar levererat, gick de vidare in i skogen och följde en stig som gick ner till en sjö som heter stora Småsjön.
Där satte de sig en stund och lyssnade till Sigges berättelse som handlade om ett mätlag som arbetade i Hölö med kartläggning och hade ett nytt längdmätningsinstrument som skickade iväg en infraröd ståle mot ett prisma vilket i sin tur reflekterade strålen tillbaka till instrumentet igen. Instrumentet hette AGA 12 och kunde mäta sträckor på upp till en kilometer på millimetern när.
Lantmäteriet höll på med en avstyckning av några tomter. Det var en del av Nådhammar som skulle delas in i olika lotter. Lantmäterier hade inte fått något lika bra instrument, och därför bad man det här mätlaget att göra några mätningar uppifrån tornet där just de här mätfolket en gång markerat en triangelpunkt.
De båda lagen sammanstrålade vid tornet och med från kontoret i Södertälje hade lantmätaren en kartritare som skulle med upp och föra protokollet. Till henne hade man sagt att det var en spiraltrappa att gå de nära 70 metrarna upp till toppen, men när hon kom in upptäckte hon att det fanns en hiss, och då blev hon själaglad.
Hissen tog Arne, ja det var han som skulle mäta, och sin förtjusande assistent, till 6 meter från toppen och där fanns en dörr... och vad fanns bakom den dörren...om inte en balkong av skrapgaller som gick runt hela tornet, och... tittade man neråt så var det inte någon lustig syn... men tittade man uppåt så var det etter värre.
På en 6 meter hög stege skulle en helt vanlig ung dam klättra för att komma till plattformen där punkten fanns. Ni kan tro, sa Sigge, att detta var ett äventyr, och det var nära att damen ifråga ballade ur.
Men hon var en modig kvinna och till slut var hon där uppe och gjorde de anteckningar som hon skulle göra, men när de klättrade ner igen tappade hon ett papper som flög iväg långt in i skogen.
Lantmätaren där nere på marken såg papperet singla bort högt över träden och han hade bara ett i huvudet; protokollet.
Som tur var för alla parter var det bara kladdpapperet som råkade få spatt och spelade markpersonalen ett spratt. Protokollet fanns i säkert förvar under blusen, och allt blev som det var tänkt och den gamla ägaren till Nådhammar fick sina tomter avstyckade. Således finns både Waldenströms och Spendrups på den urgamla gården dit Bröderna Lidholm kom 1858 med sin gamla mor. När hon dog några år senare tog Hildemar över gården och började med sina experiment med mjölken som skulle bli både Mejerigårdarna AB och Mjölkcentralen. Sedan blev mjölkströmmen, som transporterades på järnvägen från 1861 till Stockholmsbarnen, den mejerirörelse vi alla känner som Arla och ArlaFoods.
Nu måste vi vidare, sa fröken Moa, tack så mycket för undervisningen, men hur hittar vi ut ur skogen.
Går vi den här vägen västerut kommer vi tillbaka till cyklarna, men ni hade väl planerat att komma till Nådhammars Gård, och då går vi ner en stig strax där borta, det var där Arne mötte April en juldagsmorgon för länge sedan, och för två år sedan mötte han Jens nuvarande fru ridande på en islandshest. Ett märkligt tecken, hur ska vi tolka det. För oss gäller nu att vandra vidare på stigen tills vi kommer till hagarna där han hade sällskap med arrendatorfrun som visade honom ladugården som han filmade en gång år 2000, och som nu är en fantastisk ridanläggning där takhöjden går upp till hanbjälkarna. Det gamla taket i ladugården togs bort, och så fick man detta under med läktare och
Vip-läktare.
Snart var man framme vid gården och vandrade förbi den gamla fina trädgården som nu ligger i träda, och vidare ner till sjön där det finns en stenbro över till ön som back-packers talade om då Sigge och Nicke satt i trädgården på Café Åsgatan 2. Här på ön har kreatur ansat marken i alla år. Under träbron som är en del av överfarten har Arne berättat att han sett spillning av mink. I Sverige fanns ursprungligen ingen mink, men sedan någon tagit hit detta mårddjur som inte hade någon naturlig fiende, har de spritt sig och konkurrerar med oss om kräftorna.
Nu finns det mycket att berätta om bröderna Lidholms företag här i vårdinge och i huvudstaden. Men inte nog med det, den snöboll som man rullade iväg blev till slut ett snöskred ute bland Värdens Barn.
Barnen traskade tillbaka till cyklarna och den blivande fru Blom satte sig hemvant i sidvagnen och så bar det av hemåt. Sigge som hade en egen knodd hemma frågade en av grabbarna om han ville åka med på bönpallen men han avböjde. Den andre hoppade villigt upp och var lite skraj för att polisen skulle komma, men den väg man skulle ta längs med Långsjön och tvärs genom skogen till Norrvrå, var riskfri, sa Sigge förtroendeingivande; håll mig om midjan bara. Hur skulle det gå med cyklarna som blev kvar...
Hur det gick med cykeln, som stod så ensam lutad mot Vårdinge Kyrka, det får vi not aldrig veta, men ägaren till cykeln skulle väl egentligen tacka den lilla illbattingen för hans tilltag.
Jag har ju redan avslöjat att hon äntrade sidovagnen som Fru Blom, och visst var det så att hennes förmåga att komma ihåg dikter som Nils Ferlin skrev inte var något att skryta med, däremot kunde hon förklara knappsnurrans princip, om han, Nicke, nu gitter höra på...
Fortsättning följer på: http://moffafridolinsbikers.blogspot.com / cykelställ på karusell...
