fredag 8 november 2013

King of MilkRiverValley...

Ateljé Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  
Till höger i bild ligger Vatt-Annas äng.
Där växte hon upp och fick tidigt mjölka getterna.
Hennes mor, som inte var hennes biologiska mor, gick till Nådhammar och mjölkade
minst två gånger om dygnet. På den tiden mjölkades korna tre gånger.
Moran var egentligen Hanna-Vannas mor, men det tar vi inte här,
det tar vi upp i musikalen som skall heta Hanna-Vanna i Svartputten...

Nyligen har en ny karaktär landat i Moffas skalle. Det har gett upphov till ett allvarligt hot mot hans annars så stabila humör. Han har varit hårt belastad nu en längre tid (ca 70 år), alltsedan han föddes på Örebro BB i början på 40-talet. Man anar nu att en yngre själ än hans på andra sidan sjön kommer att bli dubbad till riddare av DenOkändaVattenOrdern, och få namnet:

               King of MilkRiverValley...
    inristat på sin förhud för att aldrig kunna svära sig fri från hydro/humanistiska tankar.

Milk River Valley ligger i Flodområde 63, där Moffa är ambassadör, som i sig ligger i MiddleMilkDominion, ett landområde där regnvattnet rinner i bäckar och åar till fyra stora sjöar: Klämmingen, Frösjön, Sillen och så Långsjön, som kungen och Moffa kallar MilkRiver, därjör att Den Heliga Gralen, Arlas Källa, finns just där. Därifrån  kom mjölken i slutet av 1800-talet strömmade ut i hela världen, till Världens Barn...

Vattnet från Flodområde 63 strömmar ut till De sjungande sju Haven genom Trosa där
BriggenTageDanielssonsHjärta har sin hemmahamn. På vintern ligger hon uppankrad på redden mitt för AkterKastellet i MilkRiverValley.

Du kanske tänker nu att den första MC-Catten (katamaran) i sjön skall landa en bit upp på land vid Ladan som finns kvar sedan Ulrik i Dalen bodde och verkade där, men där tar du fel. Det är Sacke på andra sidan sjön som landar som pionjär på Hanna-Vannas Holistiska Center, men det är Moffa som står för finansiering och hamnplats. Kirsti, Sackes nyförlösta kvinna håller deras tvillingar i ett stadigt grepp tills propellern stannar.

Nu har de fått alla papper klara, och finansieringen är väl så där... men Sacke är inte orolig. Så fort hans planer blir allmänt kända och saker och ting börjar hända, kommer flera nybyggare och ecologiskt sinnade forskare att strömma till.

Det är väl ännu inte klart vad det hela handlar om, men något som länge har grott i Sackes hjärna kommer att bli fullbordat på denna gudabenådade plats som har en spännande förhistoria. Folk från hela världen skall komma och uppleva svensk orörd natur; och tills vidare kallar han det för ett upplevelsecenter, och han har MoffaFridolin med sig. Till och med KamrerGoldfinger ser fram emot en god affär för socknen. Medan Sacke funderar framåt/utåt, har Kirsti fullt upp med att tänka inåt på sina små hungriga bestar som nästan biter av henne bröstvårtorna. Ack ja hur mycket nytt skall man inte tåla, suckar hon och småler då hon ser på syskonen med smeknamnen Svart &Vit, allt efter hårfärgen som de fått efter mamma och pappa. Ok då, låt oss säga det på engelska; Black and White, som i den kinesiska cirkeln med Yin och Yang... flickan Svart och gossen Vit...

...nu går vi vidare till Eneområdet i Järna där Sigge hyr ett hus i andra hand medan man bestämmer sig för en ort där familjen kan rota sig...kanske blir det i Mölnbo...

tisdag 1 oktober 2013

Förspel till filmen om Hanna-Vanna i Svartputten...

Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se

www.akterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Den här vägen kommer från Vatt-Annas äng i min berättelse om sex Bikers som åker från S:ta Claras kyrka i centrala Stockholn till sina föräldrars rötter i det svenska lantbruket.
Här på Nådhammar har vi Arlas ursprung från mitten av 1800-talet.
1861 kom tågen till Mölnbo som transporterade mjölk till barnen i huvudstaden.
250 hästar körde ut mjölken till barnfamiljer.
Snart levererade man till hela världen...

Vi ser Sackes motorcykel försvinna bortåt den gamla vägen över Malmen, samtidigt som en ung fröken stannar till och ställer cykeln mot muren. Efter henne kommer en hel radda skolungar som går i tredje eller fjärde klass. Här kan man tala om en kontrast i verkligheten; död, lugn och ro på kyrkogården förbyts mot liv och rörelse, tjo och glam. Det är 25 ungar från Örjanskolan som är på studiebesök i grannkommunen.

Sigge och Nicke är fortfarande kvar vid sina maskiner, de andra har åkt ikapp Sacke och hans spetta, de skulle visst åka 57:an tillbaka till Järna och ta Gamla Riksettan mot Södertälje. Kanske skulle gänget stöta ihop på Gamla Flickskolan igen, det beror på...

Fröken samlar skocken omkring säg och berätta om Bellmans föräldrar som ligger begravd här, sedan går hon före in i Kyrkan som prästen öppnat för besök. Sigge och Nicke släpper taget om hojarna och följer efter och inne i kyrkan sätter de sig längst bak på samma bänk som fröken.

De hälsar på varandra och hon hälsar med sitt efternamn, Dalgren. Svensson, säger Sigge, och Nicke säger också sitt tilltalsnamn: Nicke... Så börjar prästen berätta om den gamla kyrkan som en gång byggdes på den plats där vårdkasen stod. Det är därför hembygdtidningen heter just Vårdkasen.
Här har många präster verkat, och många namn har det funnits före Vårdinge socken. På den gamla häradskartan från 1697 står det Wåhlinge, och där finns ett tecken för Mölnbo kvarn. Något annat än Kyrkan och Kvarnen fanns inte här förutom de stora godsen.

Bland prästerna som bott och verkat här har vi Torsten Zetterqvist som är farbror till
Håkan Zetterqvist som varit kyrkoherde i Södertälje och Tveta församlingar. Torsten hade en bror som var präst i Frustuna församling och Håkans far var präst i Maria Församling på Söder. Ännu en farbror hade Håkan och han var en känd kriminalare i Stockholm. Han bodde på Usta gård som hans fru var ägare till.

Torsten är grundare av Hembygdsföreningen i Vårdinge och hans porträtt hänger på väggen mot 57:an i Gamla Skolan, Berga skola, som en gång lät byggas av socknens starke man, Per Sahlstedt, som från små omständigheter blev rättare på Långbro Gård och sedan blev både kommunalman, riksdagsman och ledamot av Riksbankfullmäktige. Han var en av dem som gav mest motioner om en allmän folkskola.

Nu börjar ungdomarna skruva på sig och se mot fröken Dalgren. Två pojkar var redan på väg ut, men flickorna satt tyst och såg upp mot den unga stiliga prästen som församlingen var mycket nöjd med.

Ursäkta mig, sa fröken Dalgren, jag måste se till pojkarna, de har alltid så mycket spring i benen. Snart ska de få glädje av det, vi ska nämligen cykla till Nådhammar innan vi vänder hem igen på en väg som går förbi Grottberget på Hölösidan.

När fröken kom in igen för att tacka prästen för föreläsningen var hon en aning stressad, till Sigge och Nicke, som satt kvar och väntade på att alla barnen skulle gå ut, viskade hon så att bara de skulle höra:

- Någon har släppt ut luften ur ringarna på min cykel, och jag vet nog... och så måste hon gå ut efter alla barnen.

Fröken samlade alla barnen omkring sig, och de två som gick ut ur kyrkan innan mötet var slut kom fram bakom mausoleet. Hon visade på hur hennes båda ringar var tomma och hur hela hennes planering för den här härliga dagen fått ett dystert slut. Om en ring var tom kunde man ju misstänka att det var punktering, men nu när båda ringarna var tomma förstod hon att det handlade om sabotage.
Hon nämnde inget om pojkarna som gick ut före alla andra, utan berättade om den första och största lagen mellan människor, den att man skall vara mot andra som man vill att andra skall vara mot sig själv.

Sigge och Nicke som stod en bit ifrån hörde väl vad fröken Dalgren sa, och Nicke gick fram till gruppen och sa att han ville vara den som följde den lagen genom att erbjuda fröken skjuts i sin sidovagn som nu helt plötsligt blivit ledig.

- Nej, nej, ropade en del barn, jag lånar gärna ut min cykel om jag får åka!

- Fattas bara sa fröken, skulle jag åka på en för liten hoj då jag har chansen att få göra något jag alltid drömt om. Jag tackar naturligtvis ja till det erbjudandet. Du Krister, sa fröken, led in min cykel och ställ den vid kyrkan, lås den och ge mig nyckeln sedan, och så pekade hon på en av pojkarna som hon trodde var upphov till detta skådespel, och skådespel blev det...

Jag kan se hur en motorcykel åker över gärdet där vägen går från Usta till det gamla sandtaget på andra sidan av Vagnhäradsvägen, och därefter kommer en skolklass på cykel och allra främst en motorcykel med sidovagn där deras fröken sitter; Mona heter jag, sa lärarinnan, och kommer från Katrineholm.

I filmen Ådalen 31 finns en sekvens då arbetarna kommer med sina fanor över ett gärde, där vägen går från en kyrka som syns i bakgrunden. Om jag inte tar helt fel är det Dillnäs kyrka, och en kyrka som finns i mitt hjärta, ty där är tre av mina barnbarn döpta och en av mina flickor både döpt och konfirmerad.

Uppifrån toppen på det forna sandtagen borde en likande sekvens bli lyckad om man låter långa raden av ungar och två motorcyklar inta det sommarfagra landskapet...

Bortanför sandtaget går en väg upp till det höga TV-tornet, det ligger på 150 meter över havet, den högsta punkten från närmaste torn som finns i Norrköping och i huvudstaden, där vi har Kaknästornet. Där uppe kan man se ut över landskapet tills man inte kan se annat är en horisont långt borta i intet.

Sigge, som varit här förut med sin morfar, ber barnen ställa ifrån sig sina cyklar och låsa dem ordentligt.
Nu ska vi utsätta fröken för ännu en överraskning, vänta får ni se...

Fröken Mona blir naturligtvis lite orolig, nu har hon tappat greppet, men hon känner starkt att hon kan lita på, ja i alla fall på Nicke som så uppoffrande ställde upp på hennes sida när hon råkade ut för blamage.

I samlad tropp vandrade man sedan upp till tornet som är vackert dekorerat av några konstnärliga människobarn, och när man lyssnat till Sigges berättelse, som hans morfar levererat, gick de vidare in i skogen och följde en stig som gick ner till en sjö som heter stora Småsjön.

Där satte de sig en stund och lyssnade till Sigges berättelse som handlade om ett mätlag som arbetade i Hölö med kartläggning och hade ett nytt längdmätningsinstrument som skickade iväg en infraröd ståle mot ett prisma vilket i sin tur reflekterade strålen tillbaka till instrumentet igen. Instrumentet hette AGA 12 och kunde mäta sträckor på upp till en kilometer på millimetern när.

Lantmäteriet höll på med en avstyckning av några tomter. Det var en del av Nådhammar som skulle delas in i olika lotter. Lantmäterier hade inte fått något lika bra instrument, och därför bad man det här mätlaget att göra några mätningar uppifrån tornet där just de här mätfolket en gång markerat en triangelpunkt.

De båda lagen sammanstrålade vid tornet och med från kontoret i Södertälje hade lantmätaren en kartritare som skulle med upp och föra protokollet. Till henne hade man sagt att det var en spiraltrappa att gå de nära 70 metrarna upp till toppen, men när hon kom in upptäckte hon att det fanns en hiss, och då blev hon själaglad.

Hissen tog Arne, ja det var han som skulle mäta, och sin förtjusande assistent, till 6 meter från toppen och där fanns en dörr... och vad fanns bakom den dörren...om inte en balkong av skrapgaller som gick runt hela tornet, och... tittade man neråt så var det inte någon lustig syn... men tittade man uppåt så var det etter värre.

På en 6 meter hög stege skulle en helt vanlig ung dam klättra för att komma till plattformen där punkten fanns. Ni kan tro, sa Sigge, att detta var ett äventyr, och det var nära att damen ifråga ballade ur.

Men hon var en modig kvinna och till slut var hon där uppe och gjorde de anteckningar som hon skulle göra, men när de klättrade ner igen tappade hon ett papper som flög iväg långt in i skogen.
Lantmätaren där nere på marken såg papperet singla bort högt över träden och han hade bara ett i huvudet; protokollet.

Som tur var för alla parter var det bara kladdpapperet som råkade få spatt och spelade markpersonalen ett spratt. Protokollet fanns i säkert förvar under blusen, och allt blev som det var tänkt och den gamla ägaren till Nådhammar fick sina tomter avstyckade. Således finns både Waldenströms och Spendrups på den urgamla gården dit Bröderna Lidholm kom 1858 med sin gamla mor. När hon dog några år senare tog Hildemar över gården och började med sina experiment med mjölken som skulle bli både Mejerigårdarna AB och Mjölkcentralen. Sedan blev mjölkströmmen, som transporterades på järnvägen från 1861 till Stockholmsbarnen, den mejerirörelse vi alla känner som Arla och ArlaFoods.

Nu måste vi vidare, sa fröken Moa, tack så mycket för undervisningen, men hur hittar vi ut ur skogen.

Går vi den här vägen västerut kommer vi tillbaka till cyklarna, men ni hade väl planerat att komma till Nådhammars Gård, och då går vi ner en stig strax där borta, det var där Arne mötte April en juldagsmorgon för länge sedan, och för två år sedan mötte han Jens nuvarande fru ridande på en islandshest. Ett märkligt tecken, hur ska vi tolka det. För oss gäller nu att vandra vidare på stigen tills vi kommer till hagarna där han hade sällskap med arrendatorfrun som visade honom ladugården som han filmade en gång år 2000, och som nu är en fantastisk ridanläggning där takhöjden går upp till hanbjälkarna. Det gamla taket i ladugården togs bort, och så fick man detta under med läktare och
Vip-läktare.

Snart var man framme vid gården och vandrade förbi den gamla fina trädgården som nu ligger i träda, och vidare ner till sjön där det finns en stenbro över till ön som back-packers talade om då Sigge och Nicke satt i trädgården på Café Åsgatan 2. Här på ön har kreatur ansat marken i alla år. Under träbron som är en del av överfarten har Arne berättat att han sett spillning av mink. I Sverige fanns ursprungligen ingen mink, men sedan någon tagit hit detta mårddjur som inte hade någon naturlig fiende, har de spritt sig och konkurrerar med oss om kräftorna.

Nu finns det mycket att berätta om bröderna Lidholms företag här i vårdinge och i huvudstaden. Men inte nog med det, den snöboll som man rullade iväg blev till slut ett snöskred ute bland Värdens Barn.

Barnen traskade tillbaka till cyklarna och den blivande fru Blom satte sig hemvant i sidvagnen och så bar det av hemåt. Sigge som hade en egen knodd hemma frågade en av grabbarna om han ville åka med på bönpallen men han avböjde. Den andre hoppade villigt upp och var lite skraj för att polisen skulle komma, men den väg man skulle ta längs med Långsjön och tvärs genom skogen till Norrvrå, var riskfri, sa Sigge förtroendeingivande; håll mig om midjan bara. Hur skulle det gå med cyklarna som blev kvar...

Hur det gick med cykeln, som stod så ensam lutad mot Vårdinge Kyrka, det får vi not aldrig veta, men ägaren till cykeln skulle väl egentligen tacka den lilla illbattingen för hans tilltag.
Jag har ju redan avslöjat att hon äntrade sidovagnen som Fru Blom, och visst var det så att hennes förmåga att komma ihåg dikter som Nils Ferlin skrev inte var något att skryta med, däremot kunde hon förklara knappsnurrans princip, om han, Nicke, nu gitter höra på...

Fortsättning följer på: http://moffafridolinsbikers.blogspot.com / cykelställ på karusell...

måndag 30 september 2013

Moffa & Co ...

Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön ligger vit på tall och gran,
snön ligger vit på taken,
endast tomten är vaken...
När mina barnbarn var så stora att man kunde berätta sagor för dem började jag fabulera...

Vi skulle fara till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump, som hamnat i en knipa.
Därför byggde vi en optimistbåt uppe vid Sörmlandsleden, under Stora Granen, och drog den ner mot Rösjön där vi satte segel och gled ner till Kvarnsjön, där vi måste ta upp den och bära den nerför backen till Sjundasjön (sjuändars sjö). Vid dess södra ände gled vi in i ån som går i dalgången förbi Molstaberg ockh kom in i Långbroån som möter Mölnboån en bit nedström från Mölnbo Kvarn.

FiaKanKälv, som tidigt visade sina anlag att fatta beslut, pekade med hela handen och alla förutom Moffa, som låg på durken och sov, tog i och drog båten motströms förbi kvarnen och in i Lillsjön.

Det var här som Moffa aktivt kommer in i bild. Det var nämligen så att FiaKanKälv, som för övrigt själv blivit döpt av sin morfar, brukade komma springande mot gubben när han kom och hälsade på, och ropade Moffa, Moffa, Moffa... så blev det Moffa så klart.

FiaKanKälv tillkom vid ett särskilt tillfälle då familjen satt till bords och åt spagetti. Fia ville själv spruta på ketchup men hennes far sa bestämt ifrån. Då vände hon sig till sin mamma som för en gång skull höll med sin man, och fick ett nekande besked...

- Kan kälv, skrek hon då rakt ut och tårarna sprutade ur hennes ögon, och från den stunden heter hon
FiaKanKälv i alla mina fabler. Så vet du det.

När optemistbåten kom ut på Långsjön hade man vinden emot sig och tvingades segla bidevind, vilket betyder att man kryssar sig fram. När man närmade sig Nådhammar började Moffa kvickna till och när man var ända framme mitt för slottet var Moffa klarvaken.

Moffa brukade inte svära i barnens närvaro, men denna gång kunde han inte tåla sig utan levererade en lång harang. Hur ända in i... har ni kunnat vara så korkade att ni dragit båten motströms när vi ska ut i havet. Allt vatten i Flodområde 63 rinner ju ut mot Trosa ut i världshavet, nu måste vi vända, era förbenade snuskrabbor...

På det viset tog fabeln en helt ny vändning. Med full fart länsade man in i Lagunen, som inte är någon lagun, men ser ut som en sådan från fönstret i Moffas stuga, och mitt framför densamma fick man bomgipp, det vill säga, bommen for plötsligt över från den ena sidan till den andra, och Moffa fick bommen i huvudet och hamnade i horisontellt läge på nytt, medan FiaKanKälv for överbord på babord sida, och KaptenPersson på styrbord. FrökenPinYin förlorade greppet om skotsnöret och hennes bror, MaskisenDartanYang, tappade roderpinnen, medan minstingen MessiasMedMissilen låg  tryggt och sov under aktertoften. Med rasande fart for man rakt in i Korpberget så att bara akterkastellet sticker ut.

Det var vid det tillfället som man lade projektet att fara till Södehavet på framtiden och i stället bildade man företaget Moffa & Co. AkterKastellet blev deras utgångspunkt i fablernas värld, och MoffasMultiMediaSmedja, som finns inne i berget där midskepps och fören finns, är den plats där alla meningars ord passas ihop till dokument och skickas ut i hela världen, till Världens barn.

När platsen städats av och rutiner snickrats ihop började man se sig om efter uppdrag, och ganska snart kom Moffa på att hans nyfikna barnungar (Rumpnissarna) skulle passa bra att snoka i traktens historia. Moffa hade nämligen hört något om två nyfödda barnungar som blivit ombytta av omständigheter som ingen människa på orten kände till. Alltså satte man igång med sökandet efter ledtrådar.

Det dröjde inte länge förrän grannen tittade in en kväll med ett gammalt gulnat dokument under armen.

- Skulle bara visa upp en sak, sa han, och vecklade ut papperet han hade med sig, det här har jag hittat i logen efter Ulrik i Dalen. Ulrik var en gammal man som kommit hem från fjärran land efter att ha vandrat ända till Konstantinopel och kommit hem som muhammedan. Det står något märkligt om två flickebarn, på knagglig svenska med tysk stil. Han har misstänkt ett illdåd, men inte kunnat bevisa vad som hänt. Den man som lär vara inblandad i dådet försvann själv hastigt och lustigt och mycket tyder på att han tagit sitt liv genom att sänka sig ner i Svartputtens mörka vatten. Hans kläder och bössa låg kvar på en sten invid Putten, men ingen lär ha draggat och sökt efter liket.

The Biker har nu trängt en liten bit in den sörmländska terrängen och kommit till den punkt sär Mjölkcentralen har sin vagga, skulle man kunna tänka sig, men här finns en hake.

Det finns ett mausoleum där familjen Benzinger ligger begravda, men det är bara halva sanningen.

Fredrik Benzinger var en skicklig företagare som kom till Sverige av en slump. När han arbetade i England kom han i kontakt med ägaren av Nådhammar och hans bror. Bröderna hette Hildemar och Wilhelm Lidholm och när dessa kom till trakten började en ny era i Vårdinges historia. Hildemar blev den brodern som blev kvar hemmavid medan Wilhelm for vida omkring för företagets räkning.

Företaget hade försänkningar både hemma och i huvudstaden där Nådhammarbodarna ännu är kända av äldre människor. Nådhammarbodarna var först med något som kallas restaurangblandat smör, det vill säga smör och margarin blandat. Företaget har sin grund i kossorna och deras underbara produkt, mjölk, som är den föda som vi alla måste ha vid livets början. Bröderna var intresserade av mejerinäringen och kom att bli grundare av Arla, som blev ArlaFoods, Europas största mejeri.

På hemmaplan byggde man upp ett företag som vi idag kallar Mejerigårdarna AB, som levererade mjölk till Stockholm då järnvägen blev klar 1861. I Stockholm köpte man en stor tomt mellan Torsgatan och Dalagatna och hade där stall för 250 hästar som körde ut mjölk till barnfamiljer.

Orsaken till att Benzinger och Hildemar fick kontakt med varandra var att bröderna fraktade grädde till Hull i England, och där anställdes Fredrik och gjorde en god insats. Men det var en för lång sträcka att frakta en så känslig produkt så man blev tvungen att dra sig tillbaka till Gamla Svedala.

På det viset kom Fredrik Benzinger till Sverige och så småningom även till Nådhammar där Hildemars dotter gick och väntade på en prins. Och prinsen det blev Fredrik det, och han kom att ta vid där Bröderna Lidholm slutade omkring 1904 - 1906.

1915 grundades den rörelse som snart kom att kallas Mjölkcentralen, och det var just Fredrik som blev rörelsens första verkställande direktör. Fredrik gifte sig med Hildemars dotter och bodde ett tag på Långbro Gård som kom att inlemmas med de andra stora gårdarna utefter Långsjön.

Mejerigårdarna AB innefattade förutom Långbro Gård, även Balsberga och Hjortsberga, samt Nådhammar och Fagernäs som Antisimex har idag.

Det är lätt att förledas att tro att mausoleet på Vårdinge kyrkogård innehåller kvarlämningarna efter hela familjen Benzinger, men så är inte fallet. Det lär vara Hildemars dotter och ett barnbarn till honom som vilar där i frid, Fredrik blev begraven i Wasa kyrka i Stockholm.

När nu Bikers från Stockholm står framför den lilla vitkalkade byggnaden kan de naturligtvis inte se den film som här presenterats med några korta rader, men kanske det finns någon i gänget som grips
av stundens allvar och drabbas av skapandets frossa, vem vet, vi får se.

Naturligtvis finns här många levnadsöden som är värda att söka och två av dem som här vilar i frid är sporthandlaren Olle Ströms föräldrar som dog plötsligt 1918 i spanska sjukan.

Ja Rumpnissarna har mycket att rota i innan en klar bild kan levereras, om det någonsin är möjligt.

Det finns dokument på Historiska Museet,  en hel del uppgifter från en man som reste runt i Sörmland och upptecknade och ritade gamla ting, han heter Olof Hermelin, och han sa att han gjorde en Sockenvandring, och det är just det vi är på väg att göra nu, ty in på kyrkogården kommer en hel skolklass på cykel, och deras dagsbeting är just att göra Prostens Velocipedrunda från skolan genom Långbro Gård, upp på Malmen och förbi Hjortsberga till Kyrkan. Därifrån sedan förbi Usta Gård och över gärdena till Edesta och vägen in till Nådhammar, där Jens Spendrup tycker att vi skall gå ner till sjön, förbi den nerlagda trädgården, över bron till en ö som i alla tider varit ansad av nötkreaturens mular. På vägen tillbaka åker man in vid Hjortsberga gamla kvarn och cyklar över gärdena tills man
kommer till Sund och åker över Nysundsbron och rundar Lillsön. Till slut är man framme vid Fagernäs där Sveriges första tuberkulosfria besättning fanns. Det var Hildemars verk, och bland annat därför fick han mottaga Nordstjärneordern och blev kallad Riddare.

Allt detta kunde Sigge berätta, och mycket mer. Det var nu bara så att det finns många krafter som styr ett grabbgäng. Melle måste ringa hem då och då och lämna rapport och mellan Sacke och Kristi började något kroppsligt hända som Nicke bara anade. Vi anar ett och annat då Kristi ber om att få prova på att åka på Sackes bönpall. Det bara blev så, kanske han kan göra som Kristis mamma en gång gjorde då hon hade en motorcykel med sidovagn: hon lastade den full med ved, bara det att ved inte längre har samma värde som förr, vi får se hur det faller sig...

Så här är det att författa. Vad skall jag skriva härnäst? Hur vore det om vi hjälptes åt...
Låt säga att skolbarnen i Mölnboskolan fick hjälpa Rumpnissarna och Moffa. Tillsammans kanske vi kan ge The Bikers ett värdigt slut. Ett är tämligen säkert; slutscenen blir tämligen lik den som Moffa såg i filmen som gav spår i hans medvetande för länge sedan: Det kom en man från Texas...
Ett hästekipage försvinner i fjärran med Glenn Ford och Shirley MacLean...

När Moffa skrev sina första dokument kom det sig ganska naturligt att kalla stycket för
Det kom en man från Gnesta, och här kommer den:


 Det kom en man från Gnesta

 

Han gick i exil för många år sedan,

men nu var han tillbaka.

Han hade rött hår och lång näsa,

annars var det inget särskilt med honom.

Jo, det förstås, han hade ju så förb...

många tokiga idéer.

Han slog sig ner i Ritorpstrakten

och började genast gräva, och gräva.

Det var väl inget särskilt med det. Eller?

Han hade läst en massa trams och fått

griller i huvet. Gräv där du står,

hade det stått. Och så gjorde han det.

Vad ska det bli, frågade man honom. Men det

kunde han inte svara på.

Det skulle väl bli nå´t fint förstås.

Nog var han väl lite konstig den där mannen

i alla fall. Annars var det väl inget större

fel på honom.

Först grävde han en djup grop och studerade

noga jordmånen och sedan utvidgade han den

så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt

på den hårdtrampade alven. Sedan började han

gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,

visst ska det gå, tänkte han.

Och första vintern kom men han fortsatte

enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.

Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna

kom och fråga:

Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller

på med?

Men mannen bara log sitt underfundiga leende och

fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa

diken, men det fanns många kvar att gräva, sa

han och spottade i sina valkiga nävar.

Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar

göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.

Och hösten kom det andra året och mannen grävde

intensivare än någonsin. Nu började han ta

hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte

hade annat för sig. Och när man frågade dem

vad de höll på med, sa de:

- Ser du inte det, något fint förstås!

Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,

nu hade han satt griller i huvet på småfolket

också. Här får man passa sig, tänkte man.

Men undras vad det ska bli?

Så lät man honom hållas.

På dagarna grävde han, och på nätterna läste han

böcker under täcket i skenet av en ficklampa,

för att inte störa de gamla och kloka.

"De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej

förståndiga som de", tänkte han.

Så gick hösten och vintern och mannen spanade i

sina diken med stor förväntan, som om där skulle

komma tiotusenkronorssedlar seglande med

smältvattnet på våren.

Men inte kom där någonting!

Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst

för sig själv:

"Vad i hel..är det jag håller på med?"

Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde

man inte skönja några skarpa konturer av hans

skapelse.

"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...

Nej, nej, det syns inte än!"

Underlig man det här, att han aldrig ger upp.

På nätterna läste han om vise män i India land och

om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart

och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.

Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.

Att hitta nya riktningar var han fin på,

och nu kunde man nästan se vad han håll på med.

Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,

men då sa man åt honom:

Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer

det något. Så han tog fatt på spaden igen och

började gräva åt ett nytt håll, dit han länge

tänkt gräva men inte hade orkat.

Vid den tiden hade solen gjort sin bana

lågt vid horisonten och det började frysa till.

Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta

händer, medan han skar torva för torva, i den

ångande jorden.

Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om

jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.

Det började blåsa och snart dansade de lätta

snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.

 

 

Fan också, tänkte mannen, nu började han

svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här

till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt

omkring honom och sa:

- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt

det här, men vi känner att det gagnar oss.

Kom låt oss gräva vidare !

Och så grävde man lite djupare, nu i det sista

diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit

grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen

att detta var ett dike som någon fårat förut.

Kanske det hade rasat igen något, men man såg

lätt åt vilket håll fåran gick.

Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga

stunder. Alla var ordentligt trötta men detta

var spännande.

- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i

lågskor och rutig slips som sa. Där stod han

i blåsten och spejade och funderade över det han

såg. Det är nog rätt väg!

"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den

som lever får se, vi får väl se. Just de!"

Så grep han spaden på nytt och tröttheten han

kände nyss försvann med ens när spaden skar in i

ett tomrum, ett rum som skapats

av människor för människor.

 

"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det

verkligen vara sant?

Ja, jag hade nog en liten aning om att

andra grävt här före mig."

- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som

drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta

där! Här står en visare och där står en.

Vad står det på den?

Småfolket såg på skyltarna, men begrep

ingenting. Men mannen nickade och log.

"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"

- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,

då når du en gång fram.

- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi

når fram. Vilken väg ska vi välja?

- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som

det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon

upphetsat, här står det "SF".

Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte

fatta något beslut, men då kom

där ett sändebud från det andra

folket, det så kallade kulturfolket,

och sa:

-Kom med mig, min gode vän!

Då följde mannen med budbäraren, och de traskade

upp genom de grunda dikena fram till den grop som

mannen först hade grävt. Där stod en örn som de

bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins

vingar. Högt över stadens centrum och bort

över Järnaskogen och Vattgruvan.

 

Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark

och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens

många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare

ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-

stuga med vita knutar står och väntar på

äventyrslystna rumpnissar.

Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu

först kunde mannen se, hela sitt verk.

 

 

 

De diken som han grävt under alla dessa år

hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var

alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.

Så var det med det, man gör så gott man kan.

Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull

åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt

redan små strömmar. Små, små flöden som alla var

adresserade till småfolket.

-Vad kan det vara i de paketen tro?

Långt där nere kunde mannen se att det satt

människor, som alla såg mycket bekymrade ut.

Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda

deras ansiktsuttryck och denne sa:

- De tycker nog att allt som kommer från alla håll

är nog så välment och säkert roar småfolket en

stund, men det ger ingen bestående lycka.

Förstår du?

- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.

Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa

ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.

 

Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget

och biblioteket, där mannen lämnade sin vision

om en framtid för småfolk, som tror på drömmar

om fred på jorden och ett rikt liv.

Ni anar nog vem mannen var,

men vad hade han i ränseln?

Var det väl eller illa skrivet?

Läs och begrunda dagens text som är skriven för

de som har öron till att höra, och ögon att se.



"Följ Moffa längs vägen…

                        
…till Wåhlinge Marknad…!"



torsdag 26 september 2013

Antroposofi - människovisdom...

Ateljé Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
General Pedal gjorde sin första vurpa på Gulagårn,
sin första spelning på kontrabasen gjorde han på Dalgården,
den i Södertälje kända ungdomsgården,
och offentligt uppträdande med:
Grabbarna på Gulagårn
i skifflebandet Hecto´s.

  När du läst om General Pedal gå då till...
 Moffa &Co

Bikers är vanliga pojkar som gillar att åka fritt...ok, flickor också...

För att komma fram måste man ha en, just det, en bike. En motorcykel måste skötas väl för att ge den optimala njutningen, en maskin som inte går rent fårén att börja tänka på motorn, och då är man såld.
Att åka tillsammans ger en förhöjd känsla, om man är sådan att man trivs med andra människor. Det är när man är en grupp som man är Bikers, annars är man motorcyklist eller idkar annan motorsport på cykel.

Egentligen är det likadant som när vi grabbar på Gulagårn begav oss ut till Hanstavik på våren, när blåsipporna blommade och vitsipporna var på gång. Visserligen hade mamma sagt ifrån:

- Håll dig på gården pojk...

Men va faen, när de andra grabbarna stack, då bara måste man hänga på.
När jag åkte cykel in till stan från sommarstugan för att sälja morgontidningar tillsammans med min bästis, då åkte man ensam, och hej vad det gick undan. Kul i och för sig, men att åka i grupp var något helt annat.

När Sigge och Nicke var inne i cafét för att träffa en polare som de kände från förra resan till Järna, det var för några månader sedan, fick de lite att tänka på; han arbetade på ett av hemmen som hade hand om ungdomar som hade något psykiskt handikapp. Vid förra mötet gav han Sigge en tunn bok som grundaren av det första hemmets dotter skrivit. Den handlade om alla antroposofiska stiftelser, och om hur hennes far, Gustav Ritter kom till Mikaelgården från Tyskland, och senare skapade även Solbergahemmet. Nu när de träffades spontant fick de en inbjudan, deras hemvana vän ville att de skulle träffas igen i kulturhusets café i lugn och ro. Så skulle ock ske...promis!

Det var genom den skriften Sigge fick kunskaper om antroposofins grundare, Rudolf Steiner, som
var född i Österrike. Det som finns i Ytterjärna på Nibble är inspirerat av honom, och väl värt att forska vidare om.

Efter Sigge, läste Nicke boken, men sedan tog det stopp. Sacke var definitivt inte intresserad och de andra bara skakade på huvudet när frågan kom. Ett är säkert, Sigge, med sina rötter i myllan på sin pappas sida, kunde inte slita sig loss från tanken att Rudolf Steiner var en profet värd att lära känna.

Så bar det iväg uppför backen igen och över järnvägsbron. Förbi Tvetavägen nu och vidare längs Turingevägen. Mitt emot vägen in till Ängstugan där två driftiga unga män skapade ett företag som verkligen gjort spår efter sig, Bröderna Kollbergs grävmaskiner, finns ett antroposofiskt företag, ja de finns lite varstans. Antroposoferna är specialister på att ta hand om psykiskt skadade barn och ungdomar, och när dessa blev vuxna måste man utvidga verksamheten så att även dessa ryms inom organisationen.

Sacke åker först, sedan Melle, så brukar det vara. Att just Sacke tar täten är en självklarhet och inget man funderat särskilt mycket över, och Melle är liksom Sackes vasall, sedan brukar man rada upp sig lite hur som helst. Nicke med sidovagnen åker ofta sist med sin passagerare.

Man åker förbi Orrsättra och snart är man framme vid vägen som går till Hummelmora. Mitt för den har vi vägen in i Sjundaskogen, vägen heter Sjundavägen och går färbi Sjunda Gård som ligger vid Sjundasjön. Men så långt skall vi inte åka den här gången, vi ska ta av mot Molstaberg mitt uppe på skogen och åka förbi Molstaberg som består av flera enheter.

För några år sedan hade Gnesta Geologiska Grupp, ledd av Gunnar Eriksson i Hjälminge, en utflykt till en zinkgruva på Molstabergs mark. När man närmade sig gruvan flög det upp en massa korpar från ett fårkadaver. När morfar var liten fanns det inga korpar här, har han sagt, inte förrän de gick och avvägde fixpunkter utanför Nykvarn hörde han en korp, men de såg den aldrig. Förutsättningarna för korparna måste ha ökat på sista tiden. En av deltagarna var från Norrland, och han trodde med stor säkerhet att det var en varg som rivit fåret.

Där fanns stoftet till en dikt som morfar Arne skrev några dagar efteråt. Så här blev det:


Korpens varning...

Korpen flyger på lätta fjär.
Solen skiner i gläntan,
mössen dansar
på hällen
där.
Vargen kommer!

Mössen stannar och lyss.
Smyger ljudlöst i skuggan,
där trastarna
sjöng helt
nyss.
Musen darrar!

Skogsrån lockar med svarta hår.
Skiner gör solen i vassen,
vågorna skvalpar
och gäddan
slår.
Korpen spanar!

Vargen ligger på ängen still.
Trasten sjunger i gläntan,
mössen roar sig
strax
intill.
Korpen varnar!

Flyger så lätt över kärr och myr.
Synranden skymmer solen,
jorden kretsar
och dagar
flyr.
Stugan i gläntan!

Mössen vågar sig fram till den.
Gömmer sig hastigt undan,
Svensson har rest
till stan
igen.
Korpen varnar!

Ingen som ser och ingen som hör.
Slutet nalkas där inne,
trevar sig fram
genom kolsvart
rör.
Vargen ylar!

Livet tog slut i en proppcentral.
Skogsmöss har brunnit inne,
somnade in på
Törnrosas
bal.
Döden på en pinne!

Barnen från gläntan hittar ej hem.
Gjorde sitt eget solsken,
som värmde
och bländade
dem.
Korpen anar!

Fyller visst åttio år i år.
När solen gick ner,
åt han rester
av rivet
får.
Minnet sviker!


Det strålar i människobarnens sår.
I gräset har ulven på nytt
lämnat
blodiga
spår.
Korpens varning!

Vargen och du lika ynkligt små.
Själar som möts,
i
himmel
blå.
Korpen har varnat!


The Bikers sätter sig ner i gröngräset och samlas kring Kristi som är s en blomma med foderblad  omkring sig. Hon har just hört Sigge läsa Korpens varning och har en kommentar:

- Egentligen är det med korpen som med Steiner. Han kom med anvisningar om utbildning och odling, och höll föredrag som åhörare skrev ner och gav ut i bokform. Själv blev han influerad av självaste Goethe, den tyske naturfilosofen som är väl omtalad i litteraturen.

Se hur vi har det idag...skolan klarar inte av att ge barnen den kunskap de behöver för att läsa vidare på gymnasium och universitet. Odlingarna övergödes och förgiftar Östersjön medan människorna blir feta och får sjukdomar som kommer av fel kost. Man kan väl med fog säga att Rudolf kan betraktas som en profet. Inte konstigt då att antroposofernas företag växer upp lite här och där mellan Järna och Gnesta. Vi går mot en tid som liknar den som Nils Ferlin diktar om; ser du dessa vissna löv...eller

En liten konstnär:

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.

Det skulle han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklaver.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sig, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.

Då blir det att säga vid kvarn och kross:
En märklig man! - En kamrat till oss.
Han gick här och frös precis som vi,
- Ett stort geni!

Så kunde det falla ibland ett ord.
Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sig stel i kölden sträng.

Fryser sig fast - precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där - dag efter dag,
som vi, med förgrämda anledsdrag.

Hallå, hallå..., det är Sackes stämma som ljuder, överdriver du inte nu, du lilla poetissa, se dig omkring, ser det ut som om domedagen är nära, nej, nej...det är ingen konst att räta upp dem som ligger ner, bara att sparka på dem lite, det är viljan som saknas...

Hos vilka då, frågar Kristi nebbigt, hos dem som sparkar, va...

-Ja det klart, säger Melle, som känner sig säker under Sackes beskydd.

Du känner inte människorna, replikerar Kristi, antropos betyder människa, hur tror du antroposoferna har kunnat driva alla dessa hem om de inte förstår sig på människor. Alla är inte födda kärnfriska.

Nej det klart, säger Sacke, det ser man ju på dem.

Det syns inte på människor alla gånger, många är illa behandlade av omgivningen, det syns inte utanpå, sedan har vi klasskillnader som spökar till det. Du kan vara hur intelligent som helst men bli illa behandlad och därför slå vilt omkring dig.

Sacke och Kristi kan inte klara debatten utan att flippa ur, så Nicke måste slita de två itu.

Nu åker vi vidare, sa Sigge, och reste sig och tog på sig hjälmen... så gjorde man det.

Till vänster bodde en gång en storviltjägare som hette Major Åkerman. Han var ute i världen och jagade men när han var hemma tog han emot jaktelever. Han hade många hägn med olika djur och var särskilt stolt över de hjortar han släppt ut i markerna. Mufflonfår hade flytt från hans inhägnader och lite varstans i skogarna långt från Molstaberg kunde man stöta på dem. Det sägs också att det var hans bävrer som förökat sig i trakten. Ovanför Römossjön hade Sigges morfar funnit en hydda och en bäverbyggd damm.

En gång ringde Sigges morfar, Arne, till Major Jan Åkerman och bad om en träff.

- Det går bra, kom på tisdag klockan sju.

På tisdagen åkte Arne dit och under vägen undrade han varför han egentligen hade gett sig in på ett sådant äventyr. Han hade träffat Majoren en gång tidigare, det var i samband med mätningar och han frågade efter Igelsjön, som ligger strax bortom gamla skjutbanan vid AK-vägen. Då hade han blivit avsnäst och Åkerman hade sagt något förargligt.

Därför var han lite nervös då han knackade på.

Kom in, lät det inifrån. Arne gick in, stängde dörren efter sig och passerade köket innan han såg storviltjägaren i egen hög person. Denne såg rätt gammal ut, men hade pigga ögon. Han satt vid skrivbordet i sitt heligaste rum och han bjöd Arne att sitta ner i fåtöljen med grävlingsskinn.

- Godagens, sa Majoren, vad har han på hjärtat.

- Det är så att jag har startat en förening i Södertälje som heter Tälje Skog och Ungdom...

- Jaha ja, sa Majoren, Skog och Ungdom känner jag till.

Så började samtalet komma igång och tunghäftan släppta på Arne som hade ett intressant dokument med sig för påseende. Det var kartor över sjöarna i Vårdinge, och därtill några skrivna ark med uppgifter om vattnets kvalité i dessa. Se det var på pricken vad Majoren gillade, nu var Sverige räddat.

Hallå, är det någon som lyssnar? Sigge blir lite frustrerad över de andras ointresse för historia.
Det är Kristi, ja de kallar henne Kristi nu, ett arv efter Kristus, ty hon har åsikter som är nog så religiösa.

Kristi kommenterar:

- Lyft blicken Sacke, kolla in Grekland och Spanien, samt stora delar av USA,
ta Detroit som exempel, där folk saknar jobb lurar misären, och när Staterna är på deken då påverkas Europa, bara Kina har kosing just nu.

- Kina ska vi inte dra in i det här resonemanget, säger Nicke, de är på deken på ett annat sätt. Har just läst om deras miljöförstöring. Floderna är helt förpestade och luften går inte att andas, annars är folket sugna på att förbättra sin standard. Det är bara det att de är för många, och att förbjuda ett barn funkar inte, jag har förstått att flickebarn kommer att bli en bristvara i Kina.

- Som här då, säger Melle, och ser sig omkring.

Alla skrattar...

- Nå, får jag fortsätta nu´rå, säger Sigge.

- Om vad då, säger Svempa och ser konfunderad ut.

- Om storviltjägaren Major Jan Åkerman, säger Sigge och ser bister ut, och så harklar han sig.

När Arne satt där på den ärofyllda stolen med grävlingsskinn berättade majoren om sina jaktelever och han påstod att grabbar från stan var odugliga, tacka vet jag bondpojkar, de hade den rätta instinkten.

Då och då när de satt där tillsammans kom Majoren ihåg att han skulle laga middag åt sig själv och sin hustru, men så flöt samtalet ut igen åt olika håll.

Rätt vad det var öppnade någon ytterdörren och storviltjägaren stelnade till.

- Oj oj oj, sa han tyst för sig själv, nu kommer hon, och jag som inte...

I dörren stod en medelålders parant kvinna i sina bästa år, bra många år yngre än Åkerman, hon upptäckte att det fanns en gäst i rummet och höll därför tillbaka en irriterad fråga, vilket Majoren väl kunde uppfatta med din vana att känna av en kritisk situation, och därför presenterade han sin gäst.

Arne som väl kände igen damen ifråga från ett besök på Vårdcentralen i Gnesta, för många år sedan,
hälsade artigt och höll inne med sina kunskaper om damen, men var högst förvånad över storviltjägarens förmåga att fånga in unga intelligenta människor av det motsatta könet.

- Kanske dags att säga adjö, sa Arne och reste sig från stolen, det blev ett trevligt samtal, jag får tacka så mycket. Jag ska skicka kopia på mitt dokument om Majorn vill ha det.

- Visst, visst, mycket gärna, sa Åkerman, och reste sig och tog i hand, adjö adjö, hoppas vi råkas igen.

Arne skickade dokumentet över sjöarna i Vårdinge till Majorens adress på Molstaberg, och några dagar därefter ringde Åkerman och tackade för försändelsen.

Ja det var ju en nice historia, kanske en sedelärande sådan, sa Sacke, den där Åkerman var verkligen en storviltjägare, en som fångade sitt vilt med heta lustar, men det kostade på, gunås. Hela tiden satt han tydligen på spänn, rädd att primadonnan skulle ertappa honom med utebliven måltid, ack ja, född fri som en Biker, och så låsa in sig med en intelligent läkare av första graden.

Alla skrattar, alla utom Sigge som tog åt sig lite av Sackes skämt. Verkar som jag blir lite för djup för
mina kompisar, tänker han.

Nää, nu åker vi vidare, vi är snart nere vid 57:an och så svänger vi av mot Vårdinge kyrka, bara så du vet, Sacke...

Raden av motorcyklar svänger förbi den lilla vägen in till Tage Larssons villa. Tage är borta sedan ett antal år, han var en godmodig man full av teknisk kunskap och historier från en lång verksamhet i bygden. Han började sitt liv på Hjortsberga Gård där hans pappa var anställd under Hildemar Lidholm, grundare av Mjölkcentralen som blev Arla och sedan ArlaFoods. Tage har mycket att berätta om jordbruksdriften på den tiden. På gården står en övergiven vindgenerator och tjuter i vinden. Den minner om den tid då Tage var i sina bästa år och mogen att tänka självständigt.

Så åker man in den väg som går mot Malmen där den gamla, urgamla vägen går från kyrkan till Nedre Marmorbrottet.

Marmorberget har varit en rik källa till arbete åt många Vårdingebor, dessutom en lukrativ affär för den som vågat satsa medel i driften. Nu ligger brytningen nere sedan många år, men ännu finns där en fabrik som bearbetar marmor man köper in utifrån, kanske från Italien. Många offentliga byggnader i huvudstaden har fasader klädda med marmor från Mölnbo. Annars är mortlarna kända vida ikring, de tillverkades vid den gamla kvarnen/sågen och tvätteriet som bröderna Fredmark ägde.
Idag snurrar fortfarande en generator i den gamla sågen och strömmen går till Balsberga Gård som äger Kvarnen. Idag har Balsberga och Hjortsberga samma ägare.

Vid Vårdinge kyrka parkerar man sina cyklar och går in på kyrkogården, och naturligtvis måste det bli så att Sigge, som har avlägsna släktingar som ligger där, har ett och annat att säga...

Här skulle jag vilja gifta mig, säger Kristi, kanske begravas i lunden där nere.

Jag skulle inte för mitt liv vilja fästa mig vid en brutta som söker sig hit, genmälde Sacke, nä fy för den lede. Tänk dig en mulen höstnatt när vinden kommer med stor styrka över sjön från väster, och stormen suger tag i kyrkklockan så att den slår tunga dova slag som ljuder över gravarna, nej, inte ens om jag fick ligga inne i Mausoleet där borta. Undras vem, eller vilka som ligger där, vad säger du Sigge?

Moffa är ansvarig ledare för URBAN FICKTEATER, han rekommenderar nu att du går in på en blogg om General Pedal med adressen: http://cykelgeneralen.blogspot.com / cykel/spiral/ ...o.s.v. där kommer du att
möta bilden av den logaritmiska spiralen, den som kommer att bli Fickteaterns logga. Tänk dig ett nav där pedalerna sitter, navet går runt åt samma håll hela tiden, men kraften levereras växelvis från den ena pedalen till den andra... tänkte bara du skulle fundera lite över det. The Bikers kan tänka på andra saker förstås...




 

lördag 21 september 2013

Bikermöte på Café Åsbatan 2...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se

www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 

- Sveriges Radio Motala...sa Sven Järring i elektromagnetismens barndom.
Datorn på bilden är tillverkad i Motala och heter ABC80 vår första PC.
Därovan hänger min telefon som är smartare än den gamla datorn.
Jag kallar den FICKTEATERN...med den når du allt MoffaFridolin lagt ut:

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Har man sagt allting har man inte sagt någonting,men...
en bild säger mer än tusen ord...
visst syns det att vi är på väg mot WåhlingeMarket
där musiken är allt.

På den färglagda pärmsidan finns förklaringen till den musikaliska
strömningen där ena fasen tydligt visas från ingenting till något stort och väldigt,
från ettstrukna a,b, c, d, e och f, g och a igen som fortsätter med den tvåstrukna oktaven.
Från noll och ingenting växer rörelsen genom den ena cirkeln till den andra ut i evigheten.
Nils-Erik i PRO-C-Dur hade ett batteri av munspel i olika durer för att hänga med
Axel, Leif och John som alla spelade i Järnarevyn en gång för länge sedan.
Nu är vi på väg mot den första musikalen, och vår titan,
August Strindberg skulle dö av avundsjuka för att han inte får vara med...

Vattentornet syns på håll, det står på högsta punkten i stationssamhället där Vatt-Anna steg av på sin första resa ut i världen.

Högst där uppe står ett två tums järnrör som är målat rött och vitt och har en svart kinahatt på toppen.
Det är en signal som visade att det i botten på röret finns en triangelpunkt som Lantmäteriet markerade 1959 i samband med grundkartearbeten inför en ny plan över tätbebyggelsen.

Sedan dess har man bebyggt Nedre och Övre Starrbäcken och hela Enegärdet. Efter det bebyggdes Södra Kallfors och nu Pärlängsberget och en stor del av Kallfors ägor på vägen in mot Järna centrum då man kommer från Södertälje och förbi Tveta och tippen som ligger mäktig mellan Tvetavägen och Sörmlandsleden vid Vaskasjöarna. All bebyggelse måste planeras i detalj och då utgår man från grundkartan som i sin tur vilar på polygonnät och triangelnät. Men nu sedan ett antal år kan man orientera sig på sateliter som snurrar runt jorden och ger signaler ner på jorden så att man kan få reda på var man är. Sateliterna i sin tur mätes in från säkra stationer på jorden, en av dem ligger i Onsala.

Tre sateliter behövs för att man skall kunna orientera en punkt på marken, fyra ger en överbestämning för säkerhets skull. Kinahatten, en plåtkon som ser ut som en triangel från alla håll, med sidan 40 cm
kom till då vår stång på skorstenen vid värmeverket vid Igelsta inte blev ensam där uppe. En radiomast blev uppsatt bredvid vår som gjorde att det var svårt att bedöma vilken som var vilken. När idén var född sattes tio andra koner upp på strategiska platser i staden, till exempel på Astra skorsten. Idag har de inte samma prioritet på grund av satelitmätningarna.

The Bikers kommer nerför backen och svänger in på Åsgatan och parkerar inne på gården. Sex vuxna gossar som är hungriga på äventyr tar av sig hjälmarna och lägger dem i Nickes sidovagn som just blivit ledig. En ung dam med intelligent blick har just lämnat sin farkost och sällat sig med "gossarna". så går de runt huset och kliver in till disken alldeles innanför dörren. Där står två snyggingar och ler så rart och frågar vant... "vad får det lov att vara?"

Det är så det brukar gå till på Café Åsgatan 2. Där finns kaffe av olika sorter och där finns nybakt bröd, både kaffebröd och bredda smörgåsar, allt kan man expediera, och det är inte dyrt.

En efter en går man ut igen och letar upp ett ledigt bord i trädgården bakom huset. Där finns det fruktträd och buskar och denna dag skiner solen varm och god så det är skönt att sitta i skuggan.

När all kommit ut och satt sig blir det tyst en stund. Vid ett angränsande bord sitter några bagpackers och pladdrar. Inte lätt att höra vad de säger eftersom de prata tyska, i alla fall tycker Sigge det, han som läste detta språk när andra läste spanska.

Så harklar sig Sigge och vill berätta något, något mycket viktigt, tycker i alla fall han. Han undrar -

- Jag undrar, säger han, om det inte är någon av er som funderat över hur vi har kommit hit, jag menar, vem det var som angav riktningen, så att säga. Tänk på Hingstmannens penis, eller skapet då det gäller en hingst. Vem ristade?

- Det var väl nå´n, sa Sacke...måste det väl ha varit.

- Jag tror att du har sett något på nätet, något i stil med geocasting, sa Svempa och såg förnuftig ut.

Nej, det tror inte jag, sa Kristi, jag tror att vedebörande sitter här vid bordet, inte sant? Sigge!!!

Nu börjar tyskarna höja sina glas och sjunga en truddelutt som de svenska killarna och deras likaledes svenska brud fick sjunga i skolan: Mein hutt der hatt drei ecken, drei ecken hat mein hott, ond hat er nicht drei ecke dann ist es nicht mein hott.

Man kan säga att detta var tyska på svenska, vad stavningen beträffar, och i verkligheten hade dessa strofer en undergörande verkan. Det blev bara så att borden sattes ihop och så började berättandet på en tämligen flytande engelska, tack och lov.

Backpackers, män/kvinnor med ryggsäckar, tre till antalet, kom från det håll som MC-gänget var på väg, således mot Wåhlinge Marknad. De hade åkt från Stockholm till Mölnbo, och därifrån hade de gått en s.k. sockenvandring.

- Vad betyder Sockenvandring, frågade Kristi, som aldrig hade hört detta begrepp.

- Sockenvandring i detta fall betyder en vandring runt Mejerigårdarna i Vårdinge.

- Det där blev man ju inte mycket klokare av, sa Melle, som aldrig satt sin fot utanför huvudstaden.

- Du, sa Sigge, jag ska säga dig att det finns många som bor i Mölnbo som inte heller vet vad Mejerigårdarna är för något, men till dig kan jag säga att det fanns sju säterier där i Vårdinge och fem av de stora gårdarna ägdes av ett aktiebolag som hette Mejerigårdarna AB.

Vi har gjort en underbar vandring runt dessa gårdar, sa Karl, språkröret från Dresden i Tyskland.
När vi kom till Hildemar Lidholms Nådhammar gick vi ner till sjön och steg ombord på en turbåt som tog oss på en sightseeingtur runt sjön och vid Grottberget steg vi iland. Vilka spännande grottformationer man finner där. Tack vare vår "FICKTEATER" kunde vi få all information som vi önskade. Vi såg eremitens lilla stuga som han byggde vid 60 års ålder när hans fru dog. Han ville vara ensam där men under tre år kom det 1500 personer och hälsade på; han var en pensionerad ingenjör på Ljusfabriken på Liljeholmen.

- Har ni gått ända hit, frågade Svempa, och var har ni sovit någonstans?

- Vi sov över i en av de stora grottorna alldeles nere vid vattnet. Där kunde vi också ha en liten eld.
På morgonen klättrade vi upp på toppen av berget. där har man en sagolik utsikt över sjön till andra sidan där Nådhammar ligger. Man kan stå där och drömma sig tillbaka till den tid då forntida människor kom med sina flatbottnade båtar från det stora havet. På båda sidor om sjön finns det fornborgar. Här vid Grottberget vid Ernesidan och på Johannesberg söder om Nådhammar.
Nästa ligger vid Nysund, Nysundsberget och det sista inte långt från järnvägen på ett berg vid Östersättra.

- Vad tror ni att fornborgarna var till för, frågade Karl, och Nicke som var poet hade en alldeles egen uppfattning om dessa högt belägna punkter svarade genast. Jag tror att det var forntidens kyrkor.
När man kommer upp så att man kan se landskapet vida omkring, får man en särskild känsla. Människor vill alltid se något utöver det vanliga, något utöver är just vad religion betyder.

Intressant synpunkt, sa Karl, har aldrig hört det förut, man säger ju att det är en borg och tänker på strid.

- Ja, sa Nicke, livet är en strid, och för att stå ut behöver man en god allmänbildning.

- Så sant, sa Karl, om jag skulle berätta vidare, om ni vill veta?

- Det ville våra svenska Bikers och deras Gallionsfigur, och därför bad de Karl fortsätta berättelsen om deras vandringsfärs genom det svenska landskapet.

Från Grottberget tog de sig genom skogen till en timmerväg som går förbi Fårsjötorp och vidare till Vrå gård. Ytterligare några hundra meter har vi järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad, och på andra sidan har vi vändhållplatsen för bussar som går mot Järna och Södertälje.

- Så ni kommer med buss hit på Café Åsgatan 2? sa Sacke.

- Nej då, sakta i backarna, sa Karl, och de andra två gossarna log, vi har besökt en vän som går en kurs hos antrposoferna på Nibble, där har vi också sovit över, efter att har vandrat runt i trädgårdar och sett fontäner nere vid sjön. Vi vilade oss där och åt på restaurangen där, och idag har vi ätit frukost där innan vi tog bussen vidare till Järna. Och nu har vi vandrat runt här i samhället och varit på biblioteket, och i kväll åker vi hem.

Vi ska också åka vidare, sa Sigge, och reste sig upp, vi ska åka en spännande väg mot Mölnbo, en väg genom storskogen, man säger Sjundaskogen, en skog som är uppdelad i smala remsor så att alla bönder inom ett stort område skulle ha virke till byggnation.

- Vi får tacka för trevligt sällskap, hoppas vi möts igen, sa Sigge och klappade om sin nyblivna vän.

- Du ska få min adress så kan du kontakta mig om ni kommer till Dresden någon gång. Tjao...

The Bikers tog på sig hjälmarna och kickade igång sina maskiner och åkte vidare längs vägen till Wåhlinge Marknad...

Fortsätt: The Bikers på http://Fickteatern.blogspot.com / antroposofi...

måndag 28 januari 2013

Mineralresan...

Ateljé Jerry Linder

                                                      
 
Mineralresan
Bergslagens ecomuseum
Kanske känner du till att det var två bröder som kom till Nådhammar, vid Långsjön i Vårdinge, 1858, tre år innan järnvägen kom till Mölnbo. De hette Hildemar och Wilhelm Lidholm och står som grundare av Arla
(MC, 1915), som i dagarna gått ihop med danska MD Foods och är Europas största mejerirörelse; Arla-Foods.
Tågen kom och tågen gick, 1862 kunde man åka från Stockholm till Göteborg och mjölken gick per järnväg till barnen i Stockholm. Efter Lidholm kom så småningom en ny ägarfamilj till Nådhammar, en klan som har en religiös ledare som anfader; nämligen P. P. Waldenström (1838 – 1917), Svenska Missionsförbundets grundare.
Egentligen ville jag flyga från Vängsö till Mora och ta mig söderut i en kyrkbåt på Siljan. Sedan skulle jag vandra på Siljansleden från Tällberg till Leksand, där släktingar bor; därifrån på smala stigar till Ludvika och göra en avstickare med tåg till Grängesberg. Mätt på äventyr skulle jag sedan dra mig hemåt med kanalbåten från Smedjebacken genom 26 slussar och tillbaka till Södertälje med Ejdern, vårt ärevördiga ångfartyg. Tidernas drömtripp med MoffasMellanMjölkSafari i Bergslagens ecomuseum.
Drömmare, dåre, det blir nu aldrig som man tänker sig och därför tog vi naturligtvis bilen till Tällberg precis som vanligt, men sedan… Haru hört talas om Clintoneffekten? Vis av andras misstag tog jag helt sonika sovsäcken med mig och åkte till Grängesberg, solo…Härliga tider, ljuvliga tider, nu skall ni få höra!
Jag kom till Grängesberg drygt en timme innan de skulle stänga Gruvmuseet, och innan kvällen hade jag lärt mig massor om gruvan och om Grängesbergsbolaget (TGO). Kan du tänka dig, två av disponenterna i bolaget hette Martin och Erland, där Erland var son till Martin, som också var styrelseordförande i Skandinaviska Banken.
De var betydande industrimän i Sverige, där järnvägen mellan Oxelösund och Grängesberg haft stor betydelse. Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar (TGOJ) finansierades med engelskt kapital genom finansmannen Cassel som också donerade pengar till ett badhus, ett skolkök och en stor konserthall. Naturligtvis måste jag titta in på Lokmuseet också och låta mig imponeras av de stora ångloken som är uppstallade där, men det måste ske först nästföljande dag. Jag hade nog tänkt sova under bar himmel, men när mörkret la sig över trakten var det jag som la upp 150 spänn och smög in på vandrarhemmet. Värdinnan som är barnfödd på orten berättade att hon var skolkamrat med en känd stor-grabb i min ålder, och jag menar, det var väl kul; eller hur…? Nähä, inte det, men vänta så får du se.
Efter att ha varit inne i gamla gruvkontoret och flörtat lite med en "donna" som är ledare för Projektet Berget, for jag ner till biblioteket och frågade efter litteratur om TGO. När vi stod och tittade i böcker vid lånedisken kom där en gammal man och la sig i samtalet, och så blev vi två stående rakt upp och ner en kvart och pratade tills jag frågade honom om han hade bråttom. Sedan satte vi oss ner och samtalade en timme. Tiden går fort då man har roligt. Mannen heter Gunnar Skogfeldt och har varit anställd vid gruvbolaget och arbetat både i Grängesberg och i Kiruna och Malmberget. Han var diplomingenjör, sa han, och varit chef för många betydelsefulla projekt under Erlands tid som verkställande direktör för TGO, men nu var han pensionerad. Du kan tro att man känner sig hedrad vid dylika tillfällen. Då vi skildes åt kände jag att detta var ett möte, som jag brukar säga. Sådana händer kanske ett om året, och nu hade det skett just i Grängesberg, där både Martin och Erland Waldenström, som en gång var ägare till godset Nådhammar, varit betydelsefulla personer, och där värdinnans skolkamrat, Jens vuxit upp och bott med sin förra fru, April Spendrup. Gruvkontoret står idag tomt eftersom all gruvnäring är nedlagd, men några lokaler används idag av Spendrups of Sweden, som till min stora förvåning buteljerar mineralvatten från Loka Brunn bara ett stenkast från gruvan.

För några år sedan var jag var på väg till AkterKastellet, min skrivarstuga, en juldagsmorgon. Jag skulle gå över isen på Långsjön. Som jag gick den gamla vägen över skogen, såg jag framför mig två jägare som höll på att träna duvskytte. Döm om min förvåning då en av dem var en vacker kvinna. Vi stod och pratade en stund och hon berättade att berget jag skulle passera hade en fantastisk form vilken bäst kunde beskådas om man gick upp på toppen. Jag tackade för tipset och gjorde mig beredd att gå då jag kom på att jag borde presentera mig. "Och vad heter du"? frågade jag. "April", sa hon. "Så romantiskt, april love", sa jag. "Ja, april love in Paris", sa hon. "Vad heter du i efternamn då?" ---"Spendrup"- --. "Angenämnt", sa jag, och började gå mot berget. "Kom och hälsa på nå’n gång", sa April, "jag är också intresserad av bygdens historia, vi bor här på Nådhammar".
Nu i sommar åkte vi genom Uppsala och skulle gå och spana lite i den fina botaniska trädgården som finns några kvarter bakom slottet. Eftersom jag inte känner till stan så kom vi in på fel gata och rätt var det var hamnade vi inne i Sveriges Geologiska Undersökningars bibliotek, och genast var där en vänligt sinnad person bakom disken som var beredd att lämna ut litteratur till mig, endast genom att höra på språket att jag hörde till de initierades skara.
Jag berättade att jag var med i Gnesta Geologiska Grupp och att jag arbetat på lantmäterikontoret i Södertälje som yngling och på Stadsingenjörskontoret från 1970 fram till 1996 då jag fick förtidspension och hade friheten att välja själv vad jag helst ville syssla med.
 
 
Eftersom jag alltid haft en splittrad bild av verkligheten och haft svårt att välja ut vad jag helst velat göra så har jag tillåtit mig att göra min alldeles egen plan för hur min tid skall användas fram till dödagar, och på så sätt har jag valt att göra en tvärvetenskaplig undersökning av mina barns födelsesocken, Vårdinge, i Östra Sörmland.
Först skulle jag studera berggrunden som vi står och går på, sedan skulle jag följa växterna och djuren på deras väg upp ur havet när inlandsisen drog sig tillbaka för ca 10000 år sedan. Först därefter är det dags att noga undersöka den mänskliga kulturen fram till dags datum och se vad för något som där finns att bygga vidare på inför framtiden.
Ja, ungefär så har det också blivit tills nu då det är dags att växla in på ett nytt spår igen, bara det att människor är så mycket mera intressanta än växter och djur enligt mitt förmenande. Dessutom är det fruktansvärt svårt att lämna geologin nu då jag faktiskt börjar förstå en del av jordskorpans olika rörelsemönster.
I flera år har jag tytt mig till Gunnar Eriksson i Hjälminge, han som grundade GGG i Gnesta och som har ett förflutet som en mångsysslare av guds nåde.
Bonde har han varit och överlåtit gården till sonen som är gift med Kerstin, den tös som inspirerade mig att starta en ridskola på Bergtorp. Ty innan vi hade hästar på Norra Väsby brukade vi åka till Hållsta och rida, och det var där Kerstin höll till med sin enkla ridskola utan ridhus. Men det går också bra om man inte har för stora pretentioner.
I tio år nu har en grupp geologiintresserade amatörer från Gnestatrakten hållit ihop runt Gunnar. Och studerat berggrunden har man gjort minsann; åkt land och rike runt för att söka upplevelser bland mineraler av olika slag. De senaste åren har även jag och min fru varit med bland de sökandes skara.
Det har givit just den utdelning som jag hade förväntat mig. Mycket är Gunnars förtjänst,
eftersom han liksom jag har visat prov på en tvärvetenskaplig ådra som spritt utflykterna till en rad olika områden inom hembygdsforskningens domäner.
När jag så bestämt mig för att inte vara med längre, eftersom jag egentligen inte tänkt fördjupa mig mer inom mineralogin, utan vill hålla mig till de stora dragen inom hembygdens hank och stör, for jag till Gunnar och skulle meddela detta på ett smidigt sätt. Och dröm om min förvåning då jag fann honom uppe på skullen sittande på en halmbal och pustade. Inte för att jag hade för mig att han bara satt och läste i godan ro i sin stuga helt nära gården, nej så mycket kände jag Gunnar, men inte trodde jag att han gjorde en hel karls arbete på dagarna; vid 78 års ålder.
Den här dagen hade han burit fram balar från den bortersta gaveln ända fram till stegen på skullen. Ett hästjobb skulle man kunna säga. Ja sådan var han, inget var omöjligt för Gunnar.
Han blev dock glad att se mig och föreslog att vi skulle ta en paus och åka hem och sätta på kaffepannan; så gjorde vi det.
När jag satt där vid bordet måste jag förklara mig lite varför jag inte längre ville vara med. Då sa han att han själv var inne på att ägna lite mera tid år arkeologin. Jag häpnade förståss över hans avhopp från geologin men förstod snart att han knappast menade allvar med vad han sagt.
Men det finns områden inom vetenskapen som han ännu inte blivit riktigt mätt på, och ett av dessa är arkeologin, ty Gunnar tog själv kontakt med länsarkeologen och föreslog en metod att bevara hällristningar. Eftersom dessa avvittrar alltefter som tiden går kommer de till slut att försvinna, och därför har man provat olika metoder för att bevara dem.
 
Således har Gunnar kommit på att man kan göra rent berget och lackera ytan där hällristningarna finns. Så är det gjort vid ristningar som finns helt nära där Gunnar bor. En gång var vi där och tittade. Kanske det går att konservera en ristning på detta sätt, den som lever får se.

Så kom kaffepannan fram på bordet och snacket kom igång. Jag berättade att jag hade många järn i elden och att jag önskade att alltsammans en dag skulle sammanfattas på ett lustigt sätt så att det går att göra ett bygdespel avét. Inte idag precis men nå´n gång i framtiden. Kul vore det i alla fall. Vi får väl se.
Gunnar lyssnade ett tag på mina visioner och parerade sedan med en rolig episod ur det verkliga livet. En tid i ungdomen sökte sig Gunnar till kungliga huvudstaden och där fick han jobb på Bygdeteatern.
Hans uppgift var att boka in gruppen på olika lokaler ute i landet där den sedan skulle komma och spela upp sina stycken. Det var ett trevligt arbete där han fick möta många människor, men så tog även det slut och så kom han tillbaka till landet igen och Bygdeteatern gick upp i Stadsteatern.
I Gnesta går Gunnar under namnet "Potatiskungen i Gnesta" ty han bodde vid Odal och hade sitt lager i en byggnad där. Då hans fru ville ha en liten kiosk och en golfbana att sköta om, byggde han en sådan anläggning och det är den som heter Mormors stuga. Den finns kvar där än. Men sedan frun inte stod ut med tågen som visslade förbi stup i kvarten, byggde han ett litet hus åt henne invid gården i Hjälminge. Nu är hon död sedan flera år och Gunnar bor själv i stugan, men i uthuset bredvid har han upplåtit plats för den geologiska gruppen, vars medlemmar då och då kommer dit och slipar och arbetar på sina stenar.
En kväll gjorde vi en utflykt till ett soldattorp som ligger helt nära Hjälminge, därifrån kommer en av våra stora skådespelare . Hans namn är Keve Hjälm. Det sägs att han hade sitt första uppträdande på Folkets Hus i Mölnbo.
När vi i alla fall är inne på skådespeleri och bygdeteater kan jag passa på att berätta att jag nu har kommit så långt i mitt eget fantiserande kring Södertäljes Vatt-Anna, som är en påhittad person som symboliserar de gamla kvinnorna som fick livnära sig på att bära vatten hem till de rika hushållen i staden på den tiden då inga vattenledningar fanns. Då fick man hämta vatten ur den kommunala brunnen.
Det är nu så att jag tagit mig friheten att fantisera fram Annas födelse och uppväxttid och förlagt den på andra sidan Långsjön i Mölnbo, mitt emot min skrivarstuga inte långt ifrån Nådhammar.
Jag har fått visshet om att hennes morfar kom till Nådhammar som skjutsdräng och att hennes mor, Maja, förlorade henne under dramatiska omständigheter strax efter födelsen, och att de sedan gått skilda vägar genom livet. Det vill säga, Anna blev kvar i Oxsund en tid, som bortbyting, medan modern for med sin räddare till Åker, där hon framlevde sina återstående dagar.
Majas mor hette Ebba och hon var född och uppväxt vid Hammora på Ekerö, den gård som släkten af Klint hade i många år. Erik av Klint blev adlad och han och sonen Gustaf finns med på en stor tavla som hänger på Gripsholms slott. Där syns även Hertig Karl, Gustav III:s bror, ombord på ett krigsfartyg under Viborgska gatloppet, där A.E. Nordenskiölds farbror är amiralen som räddar svenska flottan ur en hotande situation. Hela slaget kunde ha förlorats, om han inte hade haft sinnesnärvaro att föra hela flottan ur knipan. Till slut blev det dock en stor seger för svenskarna. 1809 förlorade svenskarna ändå Finland till Ryssarna, och det är delvis därför vår store idol, A.E. Nordenskiöld, Sjöfararen som tog fartyget Vega genom Nordostpassagen och rundade Europa och Asien 1878 - 79, blev svensk folkhjälte.
 
Nåväl, i skuggan av den bedriften är det väl inte så intressant att ta del av en massa fakta om Klintarna, tycker du kanske, men vänta tills jag får berätta vidare…
Släkten af Klint är, precis som släkten Nordenskiöld, full av sjövärdiga personer, amiraler och konter-amiraler under flera generationer. Men släkten Klint är också begåvad med en känd konstnärinna, Hilma af Klint, som haft sina alster uppvisade på många håll i västvärlden. Länge hölls de nerpackade i ett förråd på Ekerö, ty man hade inte löfte att visa upp dem förrän efter hennes död, och för några år sedan visades hela utställningen i konsthallen i Södertälje där jag var och beundrade hennes geometriska former. Det var något märkligt med hennes kompositioner. Ingen annan konstnär har så direkt träffat mitt hjärta. Av konsthallens väktare fick jag veta att det finns en bok på biblioteket som handlar om Hilma och hennes konst.
Boken fanns dock inte inne för tillfället men det gick bra att beställa den. Det gjorde jag förståss och några dagar senare hade jag den i min hand. Nu förstod jag vad det var som fångat mig så. Hilmas bror var en hög sjöofficer och en känd kartläggare till sjöss. Under många år hade Klintarna gjort sjökort utefter våra kuster lång ner till Spanien och de var också lärare och författare till böcker om navigation. I Hilmas bilder finns en logisk harmoni med evolutionen som ledmotiv. Hennes formspråk hade jag tydligen uppfattat och gillat.
Det är delvis därför som jag låter Annas mormor, Ebba, växa upp just där vid Hammora kvarn där hennes far hade båten förtöjd när han inte fraktade virke och malm utefter kusten. Han kom nämligen från Mälby på Väddö, där hans far en gång låtit bygga "henne" för en livslång ritt på vågorna mellan hamnarna i Roslagen och Stockholm.
 
Det var dit Nils-Olof kom som yngling en höstdag, hungrig och trött, och bett om skydd för natten. Och det var på den båten han fick knog tills moran fick se honom och tog honom under sina vingars beskydd. Underliga äro Herrens vägar. Det var också vid Hammora Kvarn de förlovade sig, han och Ebba, två ungdomar som vuxit upp som bror och syster under samma tak. Nog undrade hon, Ebba, varifrån han kom, och nog undrade även jag, för bara några dagar sedan, men nu vet jag bättre…
En dag for jag för femte gången till Insjön där Åhléns har sin vagga, och där Clas Ohlsons affär och huvudlager ännu finns. Där har man byggt en liten paviljong som hembygdsföreningen i Åhls socken håller öppen för intresserade turister. För några år sedan köpte jag en bok som handlar om gruvnäringen i Åhl, skriven av en känd forskare på Ämbetet som hade sina rötter där. Nu är han död sedan några år tillbaka.
Jag var alltså tillbaka i Åhls socken igen, och den här gången skulle jag göra en vandring på dryga fem kilometer upp på Gruvberget och ner igen innan jag åkte in vid Clas Ohlson och "kônsta" som snurrar alltjämt.
Det var här Vatt-Annas morfar dök upp för första gången i mitt huvud, här vid den ursprungliga skapelsen, kônsta, som anläggningen heter på dalmål. För min inre syn stod gossen vid det stora vattenhjulet som levererade kraft upp till Svartberget, gruvan som ligger en bit upp i berget 

Först några rader om min egen farfar...  

Farfars far och mor kom från Ekerö till Sturehov som statdräng och piga, och att farfar som yngling bodde hos en familj med en dotter i ett av torpen vid Sillvik.
Genom att släktforska med datorns hjälp kan vi finna släktingar som vi inte har en aning om.
Med hjälp av databaser finner vi varandra. Södertälje släktforskarförening hjälper dig tillrätta om du är intresserad. Jag har nu vänt mig dit och fått hjälp, men Vatt-Annas släkt går ej att hitta i någon databas eftersom hon är en fiktiv person som vi har uppfunnit för att förmedla kunskapen om att det fanns kvinnor förr i tiden som fick bära vatten för sin försörjning.
För min del är jag mycket nyfiken på hur min farfars släktträd ser ut, eftersom namnet Linder allt som oftast förekommer på bildade personer i vår bygdehistoria.
Det fanns en doktor Lars Johan Linder redan på 1600-talet som skrev en bok om växterna på Viksbergs egendomar, och han blev adlad och kallade sig för Linderstolpe.
Och det finns ännu en Linder med samma namn, prosten Linder, som blev kyrkoherde i Tveta socken och Södertälje stadsförsamling 1878.
Kunde det finnas någon anknytning mellan min farfar
och prosten Linder, det var frågan, och så drog jag in den unge "prosten" i min berättelse om Anna från Oxviken vid Långsjön i Mölnbo, Södertäljes Vatt-Anna.
 
 
 
 

Annas morfar kom från Åhls socken, där hans far arbetade i Svartgruvan dit pojken var på väg med mat då en skara arbetare mötte honom uppifrån med en bår mellan sig. På båren låg hans far som fått ett stenblock över sig och nu var så illa sargad att han inte kunde resa sig. Då pojken fick se att det var far hans som blivit drabbad denna gång sprang han fram till båren. Karlarna, som sakta ställde ner den på marken för att gossen skulle få taga farväl av sin döende far, var bara glada åt en stunds vila.
I ett sista farväl till sin son bad han honom taga väl hand om mor och småsyskon, och då särskilt det sista som var på gång. Han avkrävde sonen ett löfte att han aldrig skulle ge sitt liv till gruvbolaget, utan istället vandra ner mot mera bebodda trakter för att finna sin plats på jorden.
Om denna flykt, från stenhårt arbete åt en krigförande kungamakt, hade fadern tänkt många gånger i unga år, men han förmådde inte lämna sin mor kvar i Åhl, och så gjorde han en flicka med barn, och det barnet var pojken, som nu fick ett gott råd av sin far: "ge dig av min son, gruvan kommer annars att sluka dig levande", och så gav han tecken till gubbarna att de skulle klättra vidare utför berget.
Nils-Olof dröjde länge kvar vid vattenkonsten. Han stod där darrande, gripen av tyngdkraften som genererade vattenströmmens eviga fall mot hjulets trapplika vingar, de grovt hopfogade träalster, som tvingade konsten att uppfylla sitt ändamål.
Och målet var, att via stängerna som var fästade vid sin axel, som i sin tur var fastgjord vid en, några meter hög påle, föra de motvilliga vattendropparna upp mot gruvan; där kraften från kônsta skulle lyfta det kalla vattnet i Svartgruvan upp till ytan så att det kunde sippra ner utför berget igen.
Arbetet med att bryta loss berget kunde nu ske som gruvfogden hade befallt, så att bergslaget, bönderna som ägde gruvan, kunde sälja malmen vidare till masugnen där järnet skulle välla fram, trögt flytande mot sin redan förutsedda form.
Sedan skulle det sålunda formade järnet bankas av vattendriven hammare där kraften från forsen skulle ge det ännu en ändamålsenlig form, nu smidigare och lättare att gestalta i en avlägsen smedja. Hela tiden påskyndat av människors hårda vilja, med bytesmedel som fanns i förläggarens snikna näve.
Så tog medlen slut, gång på gång tog de slut, varvid kraften från kônsta stannade upp ett tag på sin vandring mot det svarta såret i bergets sida. Och vattnet som så motvilligt låtit sig tämjas, tog så en ny yster väg genom de noga sammanfogade klippblocken, ner mot Insjöns blanka vattenspegel.
 
Allt detta upplevde jag på min väg upp mot Gruvbergets topp. Jag kunde se inför min inre syn hur pojken i förtvivlan och ilska snubblade uppför mot det svarta hålet, utan tanke på björn eller varg, och hur han där besvärjde tidens gång som förändrade allt i sin väg. Sedan småsprang hem efter båren med sin döende far, hem till mor som låg och krystade i den illa rustade stugan vid bergets fot.
När gossen så äntligen kom hem hade hans fortsatta levnadsbana redan antagit en ny form. Nya tankar, faderns ungdomstankar, hade slagit rot i hans sinne, och då beskedet kom att även hans mor gått ur tiden vid en svår förlossning, var han redan på väg…
Själv var jag, som sagt var, redan förbi det svarta vattenfyllda gruvhålet, på väg mot toppen. Men innan man går sista biten över en liten mosse har de byggt en ny väg som ännu inte är färdig. I den lösa terrassen i mitten på vägen kunde jag tydligt se spår av ett stort rovdjur med långa vassa klor. Björn var det inte men väl kunde det vara lo eller varg, förmodligen lo, eftersom spåren var mycket lika de som jag fann på Långsjön för några år sedan, där ett lodjur vandrat omkring på den snöklädda isen. Flera än jag i Vårdinge hade sett de spåren.
Det kan inte hjälpas, nog känner man sig lite rädd då man går i spår som ännu inte svalnat, spår av vilda fria individer, avkomma från samma stam kanske som de som fanns i trakten på den tid då gruvverksamheten var i full gång. Spännande, kusligt och fascinerande.
 
Uppe på toppen fanns en triangelpunkt, så klart, finns det överblick skall man utnyttja den. Tyvärr växer nu ungtallar runt om så att man inte längre kan se åt alla håll, men så är nu en gång tiden att den förändrar allt, även utsikten. Ett torn skulle ställa allt till rätta igen. 
 
   När han hade varit i alla kyrkorna i trakten, och inte funnit någonting, gjorde han en mineralresa, en tur uppåt Bergslagen där Sveriges välstånd vuxit fram alltsedan Engelbrekts dagar.
Kommen till Grängesberg, en gruvort sedan 1600-talet, fann han bara ett rysligt stort svart hål som skrämde honom till Brunnsviks folkhögskola där han sökte bot för sin ihållande prestationsångest. "Nu måste jag finna ’Marknaden’ snart", sa han, "det var väl själva f-n"?
- Åk till Insjön i Åhls socken, där vet jag något som säkert skulle intressera dig, sa den söta servitrisen och hällde upp en stor mugg svart kaffe åt Moffa, där har du en liten fyrkantig kur alldeles under stånggången, den som leder in i ett hus där kraften präglar mynt som det står daler på. Där finner du marknaden.
Sagt och gjort, Moffa satte sig i bilen och ställde kursen mot Clas Ohlsson i Insjön, och där fanns det grejor skall du veta. Stora prylar och små prylar. En del var långa och tunga andra var korta och lätta, och tvärt om, men var fanns "Marknaden", här finns ju bara en massa saker på marknadsplatsen, tänkte Moffa, men var är den hotfulla marknaden, den som renderade oss 500 % i ränta; så satte han sig ner under stånggången och grubblade.

När han hade suttit där en lång stund och hört vattenhjulet vrida sig runt sin axel hundra gånger minst, steg han plötsligt upp och gick med raska steg in i kuren som flickan från folkhögskolan talat om. "Kanske hon visste mer än han anat", tänkte han… "men inte velat säga det rent ut". Kanske trodde hon att han bara skulle säga som alla andra, "ånej, så kan det väl inte vara", när hon kom med goda råd. Så gjorde han som hon sa, stegade in i helgedomen som hembygdsföreningen i Åhls socken hade ockuperat, och där inne satt en mycket gammal man som sa att han var äldre än han såg ut, men att han fortfarande var intresserad av det som händer på bygden.
- Du förstår, sa han, orden bergsmän och bergslag är de första bevisen för att man lärt sig använda bergsmalmen. Bergsmännens bergslager framträder i de skrivna källorna från 1300-talets första hälft. Smältugnarna kallades med ett låneord från tyskan för "hyttor". De hade vattendrivna bläster som var så effektiva att de kunde göras ganska höga. Det fanns i regel flera brukare.
Bergsmalmerna smältes direkt till smidigt järn. Detta utsmiddes för hand till ämnesjärn kallat osmundar.
Osmundarna var småbitar stora som en tändsticksask, anpassade för klensmedjans behov och använda som betalningsmedel. Osmunden blev en viktig handelsvara, både in- och utrikes.
- Jaha, sa Moffa, jag förstår, det var så det började uppe i Bergslagen, och redan då hade man ett stycke metall som kunde användas som betalningsmedel, osmunden.
- Ja just det sa dalkarlen från Åhl, det var redan på
1300-talet man tog tillvara vattenkraften för att få den höga temperaturen i härden.
- Hur länge tillverkade man osmundjärn i Sverige? frågade Moffa, som började förstå att bergsmännen själva inte fick bestämma var hyttorna skulle läggas och hur järnet skulle se ut då det skulle exporteras.
Nästa steg i utvecklingen var att den direkta järnframställningen utbyttes mot tackjärnsblåsning, alltså osmund mot stångjärn. Osmundtillverkningen fortsatte parallellt till 1600-talet, då utförsel av osmund förbjöds. Tillverkningskapaciteten ökade i högsta grad då man övergick till att blåsa endast tackjärn i hyttorna. Men ibland var malmen rik på fosfor som blandade sig med det smälta järnet och för att inte järnet skulle bli för sprött blandade man i malm från ett annat håll som inte var så fosforrik.
Den fosforrika malmen gav dock ett järn som gick utmärkt att gjuta och därför skiljde man på användningssätten. Annars var det mest stångjärn som efterfrågades.
 
 
- Hur har du lärt dig allt det här, frågade Moffa, som var fascinerad av gubbens gedigna kunskaper.
- Jag har läst mycket om hembygden och så har jag fått tag på en bok av professor Bertil Boëthius, en gammal riksantikvarie som trots sina 80 år tog på sig uppgiften att dokumentera Åhls järngruvor.
Bland handlingarna hittade han glädjande nog en del anteckningar om en gruvfogde som hette Valsarf Erik Ersson.
Håll i er nu för nu börjar det hända saker i högra hjärnhalvan!
Bland fogdens dokument finns ett ark som handlar om en pojke som miste sin far i ett gruvras medan modern hastigt dog i barnsängsfeber. Följande finns att läsa bland fogdens anteckningar den 8/6 1842:
Idag har Nils Petter Nilssons pojke, Nils Olof Nilsson, född i Nilssons första äktenskap, återkommit till Åhls socken och sökt arbete sedan han varit borta från trakten i många år. Inget brott finns att rapportera. Gossen lär ha försvunnit spårlöst strax efter föräldrarnas bortgång. I sockenprotokollet finns antecknat att han förmodligen hade drunknat i ett vattenfyllt gruvhål. Men så efter många år var han tillbaka…som en vuxen karl.
Av anledningar som det inte finns utrymme för i detta dokument att utreda är historien om Nils Olof Nilsson ett hopkok av författaren själv. Huru skulle annars allas vår Vatt-Anna, som står modell uppe på hembygdsmuseet på Torekällberget, få sin morfar med i historien. Emedan ingen idag levande person kan veta något om Vatt-Annas liv och leverne, förutom att hon var en person som fick släpa hem vatten åt folk från den kommunala brunnen, påtar sig undertecknad hela ansvaret för att ingen skall känna sig utpekad eller krängt i detta sammanhang.
*
Som du säkert vet finns det många vägar till Rom, och likaledes går det mer än en stig, från Åhl till Smedjebacken, där malmpråmarna fraktade sin dyrbara last ner genom 26 slussar till Mälarens nivå. Strömsholms kanal är nu 200 år och därför är det mycket troligt att Nils-Olof tog sig ner den vägen då han i desperation beslöt sig för att lämna sin hembygd. Förmodligen kom han ända till huvudstaden, ty inte långt därifrån finner vi honom på en vedskuta som ligger förtöjd vid en ranglig brygga på Adelsö. Gossen har magrat en del och kläderna hänger på trekvart och det syns som om han väntar på någon. Uppe i backen kommer en bastant kvinna med bestämda steg. Då hon får se pojken stående där på akterdäcket, går hon fram och sätter sig på bänken längst ute på bryggan. Hon ser på honom från topp till tå, medan hon säger på dalmål:
"Kom hit så jag får krama dig pojk!"
Blygt masar sig Nils-Olof fram till kvinnan på bryggan och tar av sig mössan och hälsar i hand som mor lärt honom. Han bugar sig så djupt att håret faller ner framför ansiktet.
Kvinnan ler och frågar om han fått nå´n mat och om han har något emot att följa henne upp till gården. Han nickar och hon tar hans skitiga hand och säger att han nog skulle behöva ett varmt bad; om inte idag så i alla fall i morgon.
- Jo, säger han tyst, nästan för sig själv, det var länge se´n.
- Hur gammal är du, frågar kvinnan, är du tretton? Pojken nickar. Tänkte väl det, du är något kortare än Ebba, flickan min, och hon är lika gammal som du. Kom nu parvel så går vi upp till stugan.
Nils-Olof reser sig upp, men släpper inte den utsträckta handen, och kvinnan tänker visst heller inte släppa i första taget. Så går de sida vid sida den smala stigen upp förbi enarna och mellan stenarna och när de kommer upp till gården viker de av mot ett av de mindre husen.
- Här bor vi, förstår du, ja det är inte något slott precis, men vem vill bo i ett slott, vill du? Nils-Olof vet inte vad han skall säga, han har ju aldrig sett ett slott en gång. Det skulle vara Strömsholm då, som så sakta gled förbi, men i Dalarna står de inte så tätt precis.
- Hemma bodde jag i ett mindre hus än detta, och på somrarna sov jag på loftet. Det var fritt och bra, och så slapp man höra vuxna snarka. Men på vintrarna bodde vi trångt.
- Nä men se, här kommer Ebba med mjölken. Du dricker väl getmjölk?
Ebba är lite längre, som Moran sa, men Nils-Olof är nog tyngre, trots att han magrat en del under resan.
- Hej, säger flickan oblygt, vad heter du, min bror Herbert har berättat att du rymt hemifrån och att du bett om att få segla för maten. Jag heter egentligen Maria Josefina, men de kallar mig bara Ebba, efter katten som dog.
- Hej, säger Nils-Olof, jag heter Nils-Olof men du kan kalla mig Nisse så rimmar det på kisse. Alla skrattar, men så stelnar Nils-Olofs skratt till då han får se Herbert komma gående mot dem.
- Gå du in med mjölken, säger Herbert till Nils-Olof, vi kommer snart efter, skall bara talas vid om en sak.
Då Nils-Olof kommer in i det mörka köket upptäcker han att det ligger en gammal man på soffan; denne hostar till och reser sig mödosamt upp och nickar.
- Jasså du, det är du som är Nils, ja jag heter också Nils, men de kallar mig Nisse. Så skrattar han som om han hade sagt något roligt, och därefter lägger han sig stönande tillbaka på sofflocket. Nils-Olof står där tafatt och vet inte hur han skall göra, men så kommer något svart och lent och stryker sig mot hans ben samtidigt som hon kurrar; är det Lill-Ebba måntro?
Nu hör han tunga steg i farstun och in kommer skepparn själv. Han är stor och grov och har ett yvigt skägg kring hakan. Näsan är stor och röd och håret något grånat vid tinningarna. Det syns att han haft en röd kalufs i unga år. Han ställer stövlarna framme vid härden och öppnar spjället, sedan lägger han på ett par vedklabbar till.
 
- Det ser ut att blåsa upp, säger han, det blir nordan hela vägen om vi har tur. Det var bra att vi lastade igår så att vi kan gå så fort vi fått lite i skrovet. Men var i alla mina dar har fruntimren tagit vägen, maten borde stå på bordet vid det här laget. Vad säger du pysen? Eller var det Nisse du hette?
- Jag heter egentligen Nils-Olof, men det blir enklare om vi säger Nisse, men det finns ju redan en i huset vetja!
- Det bryr vi oss inte om, föresten kan vi lika gärna kalla dig Nils så behöver ni inte bli osams om det. Nej nu får de förbaske mig komma, en håller ju på att svälta ihjäl.
 
In kommer Moran och Ebba, Herbert blev visst kvar ute i något ärende, kanske måste han gå ner och se till förtöjningarna. Sedan var det pojkens få tillhörigheter som skulle tas upp, eftersom alla utom skepparn var ense om att gossen skulle få vara iland ett tag och vila upp sig.
- Jasså det är dags att komma nu, sa skepparn, vet ni inte att vi skall iväg så snart som möjligt, vi bör vara vid Kungs Hatt när middagssolen står i midi för att kunna lägga till vid Söder Mälarstrand i skymningen.
*
De flesta gruvarbetarna i slutet på 1800-talet hade säkert inte tid att skriva om sina dagars möda. Men gruvfogden Valsarfs Erik Ersson har fört dagbok under sin långa tid som gruvfogde på en mängd gruvor i trakten av Åhl.
Han måste ha varit en synnerligen välbalanserad människa som började sin levnadsbana i ett hem där fadern var gruvarbetare i yngre dar och tidvis hoppats på tur i gruvletandets hasardspel. Han slutade sina dagar som tolvman och kyrkvärd. Då och då skymtar han i sonens avräknings-böcker då han hyrt ut häst till vindkörning.
Unge Valsarf Erik Ersson började skriva sina dokument 1820. Numera finns det mesta samlat i Åhls hembygdsförenings arkiv. Vi skall här med hjälp av hans egna och andras berättelser försöka åstadkomma en presentation av en gruvfogde som blev en ryktbar man redan under sin levnad. Många menar att han var en hårding, andra säger att han var hård men rättvis. Ett är dock säkert; han blev med åren både hård, klok och rik. Född 1800 började han som 15-åring som gruvarbetare. 1819 arbetade han som revkar vid storskifte i Leksand.
Storskiftet kom först till Skåne i form av Enskifte, som genomfördes första gången av godsägare Rutger Maclean på Svaneholm. I övriga landet genomfördes storskifte, en radikal sammanslagning av ägofigurerna så att jordarna blev lättare att odla. Slutligen kom 1827 laga skiftet som blev rena katastrofen för många byar i landet, samtidigt som det rationella jordbruket ökade avkastningen så att befolkningen i landet växte till aldrig tidigare nådda tal. Det var på den tiden som en enda bonde kunde begära förrättning och spränga byn så att somliga fick riva sina hus och flytta ut på skiftet de fick sig tilldelat.
Således kan vi förmoda att Ersson ytterligare ökade sin förmåga att läsa, skriva och räkna då han utförde dessa mätningar. Efter fyra år blev han gruvarbetare igen, och redan då hade han gjort sig känd som en duglig man.
Kanske hade han själv gjort sig påmind. I hans böcker finner man kritik av de förra brukarna av gruvor som han övertog, men det är inte lätt att veta hur mycket som var reklam för egen del. Emellertid ökade hela tiden antalet gruvor som han fick arvode från.
För varje uppdrag uppbar han lön, och de sammanlagda arvodena blev med tiden ett stort kapital med vilket han sedan bedrev lånerörelse. Det renderade honom även en plats inom kommunalpolitiken. Kunskap och hårt arbete gav utdelning för honom själv och för bygden, och när bolaget inte ville bekosta säkerhetsanordningar, drev Ersson fram dessa med skärpa, för att ge arbetarna den trygghet de betalade för med att hålla överenskomna ackordsuppgörelser. Valsarf Erik Ersson var en av de första som skrev in sig i Åhls historia, men inte den sista.
Tågen kom och tågen gick, 1862 kunde man åka från Stockholm till Göteborg och mjölken gick per järnväg till barnen i Stockholm. Efter Lidholm kom så småningom en ny ägarfamilj till Nådhammar, en klan som har en religiös ledare som anfader; nämligen P. P. Waldenström (1838 – 1917), Svenska Missionsförbundets grundare.
Moffa drömde om att söka sig djupt in i Eli Heckschers ekonomins historia, en bok som han lånade av sin far men aldrig lämnade tillbaka…
  

Nådhammar verkar vara en plats av Guds nåde. Här sammanstrålar många personer ur historien och hit söker sig också Moffas påhittade personer som alla sprungit fram ur min högra hjärnhalva. Du som läst mina första skrifter, kommer kanske ihåg att det föddes ett flickebarn i ett skyffe någonstans på Nådhammars ägor, det var i mars månad 1842, och att hennes mor, Maja, jagades över skogen av hundarna skall tills hon kom till bäcken där hon tappade taget om sitt nyfödda flickebarn. Hon höll själv på att drunkna i bäcken.
Du kanske också kommer ihåg att flickan hette Anna och att hon för alltid skiljdes från sin biologiska mor, just där vid Lilla Småsjön. Maja for med Paul till arbete långt borta medan Anna växte upp på torpet Oxsund som ligger på Nådhammars ägor. Även hon, som så många andra flickor i Vårdinge, fick tidigt lära sig mjölka och hade hon inte haft Ulrik, gubben rakt över sjön, och sin morbror Knut, skulle hennes liv blivit bra mycket fattigare; och Johannis förståss. Men nu var det som det var, tack vare släktingar närmare staden kom hon till Södertälje och Stockholm där hennes öde för alltid skulle beseglas. Sina sista år i produktiv ålder försörjde hon sig som tjänstehjon och bar vatten hem till rika människor, som sagt var. Hon blev en legend i staden, och på grund av detta står hon nu modell på vårt hembygdsmuseum.
Men hur kom Maja till Nådhammar 1838, endast fyra år innan Nils-Olof Nilsson vandrade upp igen mot sin barndoms stenar i Dalarna?
Det är inte självklart precis, vilken väg hon tog, men med lite eftertanke kommer svaret. Moffa är den som vet!
Nådhammar har i alla tider varit ett av de stora godsen i Vårdinge, ja i Sörmland. Här finns gamla fornlämningar och här finns en härlig natur som säkert lockat rikemän i alla tider att slå sig ner. Tvärs över sjön ligger Grottberget och utefter den egna stranden finns trädbevuxna kärleks-holmar. En bro förbinder två av öarna med fastlandet och i stora skogen finns utsiktsberget som April nämnde. En skärning nere vid bergfoten antyder att här funnits ägare som varit villiga att söka efter dolda skatter. Varphögen är inte stor, nästan osynlig med mossa och lava på stenarna. Ett otränat öga upptäcker den inte ens.
Till Nådhammar hör en ladugård också, och en välvårdad trädgård där blommor, frukt och grönsaker odlas av den skicklige trädgårdsmästaren. I skogen finns svamp och bär och Moffa gick utefter bäcken från Småsjön. Plötsligt känner han draget från flydda dar och sätter sig ner och lyssnar. Han hör rösten från en man som gråter, men det låter som en pojkes gråt, en pojke i en vuxen kropp, som tappat bort sina föräldrar och längtar hem.
Det är nermörkt nu, men Moffa förmår inte resa sig. Längre ner mot Sågartorpet ser han ännu den gamla vallen som förr dämde upp vattnet i sjösystemet så att man kunde såga många stockar på våren.
Ljudet kommer i vågor, tydligt ibland och mera fjärran ibland. Det tycks som om mannen går och letar. Han har nog tappat bort sig själv, stackar´n. Moffa känner in personen ifråga och snart ljusnar bilden.
Han ser en skuta komma med läns förbi Kungs Hatt. Skutan har nya segel, och skepparn själv står i fören och suger på sin snugga. Han kommer norrifrån, kanske ända från Roslagen…Vätö kanske, med granit i lasten…
Nej, det är ved man fraktar, och skutan kommer från Adelsö fastän den mycket riktigt är byggd i Roslagen, närmare bestämt på ett varv på Väddö, inte långt från Grisslehamn. Nu är den på väg mot Söder Mälarstrand en liten bit från Långholmen. Skepparn ser inte nöjd ut, han blev sittande för länge hemmavid och skeppsgossen tog kvinnfolket från honom, nu då han äntligen fått tag på en som verkade kurant. Men så är det alltid, aldrig får man vara riktigt glad. Undras hur gossen skall klara sig för de närgångna fruntimrena. De hade ju så gärna velat ha en pojke till, men så blev det en flicka, fast hon var ju som en pojke förståss. Alltid tillhands när det gällde att ta i, och en riktig hejare på att hantera skot och roder. Men flickor skall hålla sig på landbacken och hålla grytan kokande.
Och så var det Herbert, ende sonen som nu var fyllda tjugo år och snart var giftasvuxen. Visst hade han haft mycket glädje av grabben, men nu var han uttagen till arbete åt flottan, han skulle hjälpa Klinten i sommar. Det gällde visst nå´n kartläggning neråt Trosa skärgård. Han skulle få bra betalt. Sjökorten måste revideras med jämna mellanrum och nu skulle man hålla till mellan Stensund och Julafton, en fyr inte långt från Bokösund. Han hade själv varit med några somrar och visste väl hur bolinerna skulle dras. Men nu gällde det närmast hans egen skuta. Och Matilda hon har bara ögon för gossen nu då hon fått reda på att han var från Åhl. Hemlängtan, ja, vad tror du?
Matilda var från Tjugarebyn, ett stenkast från Leksand. Hennes far hade ett hemman där i sluttningen ner mot sjön, inte långt från Karlfeldtgården. Nu var den såld.
Hon hade gått med de andra då det var arbetsbrist, och så hade de mötts vid Älmsta, inte långt från platsen där de idag har ett Roslagsmuseum. Då var han var riggad från topp till tå med flottans kläder, och hon hade hembygdsdräkten på.
Gu så grann hon var i sina långa blonda flätor och med ett smittande skratt. Undras vart det har tagit vägen. Sällan fick han "känna" på´na nu för tiden, oftast gnat om tak som läckte eller för lite foder i ladan. Se på Klinten så bra han har det, hette det för jämnan, men inte kunde han mäta sig med den som var adlad vid födseln. Klinten det var grannen det, och det var av honom som de hyrde av, mot att de skulle hålla hela gården med ved om vintern.
Det mörknade allt mer och nu såg han inte land längre. Inget annat att göra än att hålla sig mitt i sundet och hålla ut när man hörde bränningarna mot stranden; snart skulle ljusen från staden visa vägen. Herbert stod vid rodret, han ångrade att han inte sagt ifrån, nu fick han lasta av det mesta själv i morgon, ett tungt arbete.
*
Kristina har sedan länge varit uppe och stökat, tvättat fönster och kokat äppelmos, medan visionären stannade kvar under täcket för att arbeta. Det var någon idé som fladdrade förbi frampå morgonkröken, en skör tanke som snodde runt i skallen på honom några gånger och försvann. Nu kunde han inte förmå sig att stiga upp innan han fått tag i den genomskinliga slöja som tankar är byggda av.
Medan hustrun gnodde för fullt för att göra rutorna genomskinliga, tänkte Moffa så det knakade för att göra väven synlig. Nu…nej, jo, få se nu…nu kommer det…
- Inte f-n heller, men man skall inte ge upp. Bara att slappna av och vänta, för det mesta får man tag på en flik och kan börja dra. "Det handlar om marknaden", tänkte han, om ett subtilt drag i våra ekonomiska förbindelser, hum, få se nu, hum, om svaga impulser som styr starka krafter. 

Moffa vrider sig i sängen, ryggen värker och han hör, Kristina hälla vatten i kokaren, snart sitter han vid frukostbordet och har glömt sitt arbetskrävande pass; gomorron världen!
Som vanligt smakade kaffet utmärkt och Moffa blir på diktarhumör.
- Kan du inte klämma till med sista versen också om grodan som sitter i rabatten, säger Kristina, du började ju så bra.
- Kanske jag kan, få hit papper och penna så får vi se…
Orden flyter fram genom pennudden, det går en ström av meningar genom tankeorganet när Moffa diktar. Men vad nu då, det är inte meningar som han själv menat, det finns visst flera ekvationer på gång. Sakta läser han ord för ord på papperet. Vad är det här, tänker han, det här känner jag inte igen. Jo, men vänta, nu kommer jag ihåg. Det var ju då jag och Ingvar bevistade Kungliga vetenskapsakademin den där vinterkvällen för några år sedan. Ingvar hade sett en annons i tidningen att allmänheten var inbjuden för att ta del av ett föredrag av chefen för Vetenskapsmuséet i London. Det var visst en upptakt för planeringen av högskoleprogrammet för nästföljande år. Jag och Ivar åkte tåg och tunnelbana som vanligt. När vi kom upp…
- Ja, ja, det där har du berättat så många gånger, hur blir det med dikten? Säger Kristina och ser besvärad ut. Så tar hon en brödbit och smörar på den lite betänksamt.
- Hum, harklar sig Moffa, hur många har du tagit?
- Det här är bara min andra, sköt dig själv du!
Så börjar Moffa skriva igen:
Då vi kom in i vestibulen till annexet fanns bara husmor där och Ingvar frågade om det var ok att kliva på.

- Ja visst, sa hon, det blir förplägnad också! Vi tog av oss ytterkläderna och hängde upp dem i kapprummet och så gick vi runt och tittade en stund. Så kom nästa gäst. Det var en medelålders herre med prydligt skägg och lätt och ledig klädsel. Han kom fram och hälsade på Ivar och mig samtidigt som nästa person kom in och hängde av sig. Vi presenterade oss för varandra och som vanligt är man lite för spänd för att lägga namnet på minnet och jag berättade att jag brukade ta mina barnbarn med till Naturhistoriska Riksmuséet så fort de kom ut ur moderlivet, bara för att de skall bli präglade på naturvetenskaplig forskning. Då skrattade han och sa att han brukade göra just detsamma och att Riksmuséet var en fantastisk plats att visa upp för sina barn och barnbarn. Ja för alla sina vänner.
Sedan berättade jag att jag forskade lite om Nordenskiöld och undrade över biblioteket på Vetenskapsakademin, och då sa han att jag skulle ta kontakt med bibliotekarien, och så sa han ett namn.
Förlåt, sa jag, jag uppfattade inte namnet, kanske du skulle vilja tala in det på min bandspelare, det är första gången jag har den med mig, den är alldeles ny.
Gärna det, sa han, och tog bandspelaren och talade in namnet på chefen för biblioteket, Tore Frängsmyr, och på vilken gata och vilken våning han bodde i Uppsala, "och om du undrar varför jag kan veta allt detta beror det på att jag bor i samma uppgång; och den som meddelar detta heter Staffan Ulvstrand".
Ja, där kom hans namn i alla fall, det var ju bra. Medan Staffan talat i min bandspelare hade nästa gäst kommit fram till oss och presenterat sig. Nu var jag lite mera beredd och samtidigt lät jag bandspelaren gå.
Deltagare nummer två heter Erling Norrby, och är mikrobiolog till professionen. Av någon anledning kom vi in på repslageri och jag berättade att Ivars svärfar varit repslagare i Södertälje. Därefter följde en ingående avhandling av Erling om repslagarkonst som han tydligen var mycket intresserad av. Efter en stund kom emellertid ytterligare en gammal akademiker, en pedagog, ja faktiskt den som haft störst inflytande under min skoltid, Torsten Husén, och han sa att han hade varit utrikes på en föreläsningsrunda och att det hade varit jobbigt med värmen. Du vet jag är över 80 nu och det börjar kännas.
Fortfarande hade jag bandspelaren på och som du förstår är det mycket värt när man börjar få svårt med närminnet.
Emellertid fortsatte samtalet i vestibulen och så berättade Erling att han skulle tillträda som Vetenskapsakademins ständige sekreterare på våren. Mycket intressant.
Folk strömmade till, det var förutom vetenskaps-journalister och professorer också vanligt folk som Ivar och jag och efter en stunds samling kom husmor ut och bjöd oss till bords.
Där satt jag och min vän från Södertälje bland dessa lysande personer och åt ärtsoppa och drack punsch under gemytligt samspråk om intressanta ting. Jag satt bredvid professor Ulvstrand och Ivar satt mellan pedagogi- professor Husén och professor Erling Norrby; och bandet gick.
Jag hörde Ivar nämna något om en radiointervju som Erling haft med Barbara Mc Klintok, nobelpristagare i medicin för några år sedan. Jag minns henne än från televisionen, en mycket intressant gammal dam som självständigt kommit fram till att gener kan hoppa mellan olika kromosomer, s.k. hoppande gener. Ingvar berättade att han hade en bandinspelning av den intervjun och samtalet flöt mycket lätt vid bordet.
När punschen var avsmakad och ärtsoppan uppäten flyttade vi över till en annan sal. Där hörde vi några föredrag på engelska och sedan var det dags att ta tåget hem. Du må tro att det hade varit en givande afton för både Ivar och mig. Väl komna hem fick jag låna bandet av Ingvar, med samtalet mellan Barbara Mc Klintok och Erling Norrby. Jag spelade över detta på det band som jag spelat in på kvällen och just när jag blivit färdig med det skruvade jag på radion och fick med sista minuterna av boktornet, där man menade att det var för tidigt att ställa undan tomten. Ja, reportern menade att Viktor Rydberg fortfarande var rykande aktuell. Även detta fick jag med på bandet och jag hör att Viktor Rydberg fick beröm då han skrivit ett stycke som han kallar Kantatet. Det var som f-n, säger professorn, det var som själva f-n!
Vad håller du på med säger Kristina, så lång dikt har du väl inte kunnat åstadkomma!
Lugn, bara lugn, säger Moffa, jag är inte färdig än; och nu känner han sig hög, nu skall du få se på själva f-n!
Oj då, säger Kristina, det vore allt kul att se.
Så fortsätter Moffa skrivandet ett bra tag till, men så lägger han undan pennan och ser nöjd ut. Nu skall du få höra!
Nej, nej, du vet ju att jag vill läsa själv, få hit!
Ok då, läs högt så jag får höra hur det låter…högre!
 
Att dikta och ljuga är Moffa bra på, men hugga vet, damsuga och köpa hem mat är han inget vidare på, för att inte tala om att tvätta bilen. Dessutom har han svårt att hålla ihop nu och då och här och där.
Det börjar med andra ord bli kaos uppe i hjärnkontoret, men annars mår jag bra, säger han. Men i alla fall, säger han, nu var det på det viset att…Ebba, vedskepparns unga tös kom att hysa innerliga känslor för den unge drängen, vilken alltför blyg och tafatt då det gällde fruntimmer, hade svårt att värja sig, precis som skepparn tänkt.
När fyra år förflutit, och Nils gjort åtskilliga resor i norra skärgården, ibland med gubben själv och ibland med hans dotter, fick han svårt att säga ifrån; hon krävde ofta att han skulle ligga hos henne, och han, ja vad hade han att sätta emot. Hormoner du vet, satans påfund, han som skulle ut i världen och se sig om, men nu, som det stod till med Ebba, kunde ingen makt i världen rycka honom bort från Ekerö.
När Nils och Herbert seglade hem från Vätö, och varit och hälsat på de gamla på Väddö, kände de båda att det fanns en hälsning med de sydliga vindarna, och resvägen blev så ohyggligt lång, då de måste segla mot.
Nu tror jag minsann du blivit far, du Nils, sa Herbert, det känns i skotet och det syns på sjön, hon är som förtrollad.
Har ni sagt nå´t om namn.
Vi har inte haft tid till det, vad tycker du själv.
Gustav efter Klinten kunde passa bra, om det blir en pojk förståss, men blir det en flicka tycker jag hon skall heta Maria, det är ett vackert namn. Nåja, det blir nog bra med det, fick du med paketet från farmor, dopklänningen du vet. Du har väl inte glömt…
Ja, så gick det år och dar, Maria blev en grann tös som älskade sin far. Men mor och dotter hade svårt att hålla sams, de var för lika se, och när helst far var hemma kom hon med i skogen där de högg. Lill-Ebba brukade han säga; efter katten. Annars hade han ett annat namn på’na, Maja. Visst var hon hans så in i hjärteroten.
Så kom de svåra åren. Herbert tog över båten och Matilda fick ont, det var reumatismen som satte sig i benen. Hon fick svårt att röra sig både utomhus och inomhus och Ebba behövdes alltmera i båda hushållen medan Nils ställde upp efter bästa förmåga. Han började känna en viss leda vid själva livet, eftersom allt blev ställt i ordning utan hans vilja. På sista tiden hade han börjat gå i sömnen mitt på ljusa dan. Ovett fick han också från både vänster och höger och en dag gick han till skogs för att aldrig mera komma tillbaka. Först efter två år kom där ett brev från Nils, och brevet var adresserat till Maja som packade och for med en fiskares båt över sjön…
…skrev Moffa, sedan la han ner pennan och log mot sin lilla fru, det var väl det jag tänkte, det kom till slut.
 
 
 

GalleriStoraGran

JL-2000-05-24
               

Vatt-Anna i unga år
S:ta Ragnhild är Södertäljes Grand Old Lady,
inte sant, men vem kommer som nummer två?
Du har väl varit uppe på Torekällberget någon gång…ja, jag tänkte väl det. Och om du går in i boden längst ner mot Mariekälla, kan du köpa karameller i strut. Går du in i nästa rum sitter där en herre som tituleras grosshandlarn och är ägare till handelsboden.
Han heter Ekdahl och har gett namn till Ekdahlsgatan, som är en liten relik från fornstora dar. Gatan ligger i förlängning av Torekällgatan mellan Kringlan och gamla Tempohuset, där Nordbanken har sitt kontor idag.
Om du går vidare förbi grosshandlarn och in till höger står hon, nummer två. Det var hon som bar vatten hem till rika familjer, på den tiden inga vattenledningar fanns.
Vatt-Anna kallar vi henne, och det sägs att hon dog någon gång i början på 1900-talet.
Hon är inte direkt fager, men säg den arbetskvinna som är det, efter många långa slitsamma år av träget trälande. Men hon ser stark ut och gjorde säkert nytta för sig. Vatten är tungt att bära, och man måste gå med stadig gång för att det inte skall komma i gungning och skvimpa över. Även detta är en konst, och den konsten kunde de gamla hjonen som försörjde sig på detta vis.
En dag stod jag länge framför Vatt-Anna, som är gjord i naturlig storlek, och jag stod där länge, som sagt var…, ja
så länge stod jag där att vi blev liksom bekanta hon och jag.
Efter några dagar ringde jag upp stadens arkeolog, Göran Gelotte, och frågade honom vad man egentligen visste om Anna. Inte mycket, sa han, egentligen ingenting, men hon lär ha tagits in på Artursbergs ålderdomshem, och hon dog förmodligen där också tillsammans med en massa andra gamla kvinnor som också hette Anna. Det gamla hemmet ligger vid Grusåsen på östra sidan om kanalen, inte långt från gamla epidemin på Bruksgatan.
Jag tackade så mycket och så ringde jag upp Maj-Britt Ahlin, hon som startade Södertälje Teateramatörer och satte upp en pjäs om Vatt-Anna, med pensionärer som skådisar. Maj-Britt sa likadant, och därmed var fältet fritt att fantisera om Annas ungdom.
Så kravlade den ena personen efter den andra upp ur förnan under den stora granen, dit jag ofta gick för att få sinnesro och inspiration. Men det blev för kusligt till slut!
Går man vidare in i rummen innanför grosshandlarns bod kan man öppna ett skåp som innehåller ekonomiska kartor. På ett blad över Vårdinge finns det ett nummer för Oxsund, ett gammalt torp, obebott sedan många år. Den gamla grunden ligger ännu kvar. Det är mitt för Akter-Kastellet, min skrivarstuga, och på en karta över gränsbestämningen mellan Nådhammar och Hjortsberga 1902 finns boningshus och ladugård ännu kvar och på en karta från 1818 finns torpet utsatt med tre hus alldeles invid gränsen mellan Hjortsberga och Nådhammar. På kartan , som är upprättad för att visa en smal skogslott där Stora och Lilla Småsjöarna ligger i mitten, kan man se bäcken där Maja höll på att förlora livet då hon skulle hoppa över till andra sidan. Det var där mor och dotter skildes för alltid.
Tro mig eller ej, en dag då jag stod och väntade på att Kungen och Drottningen skulle komma och inviga den nya stationen uppe på Igelstabron, fick jag ett varsel. Ja, jag såg faktiskt den lilla nyfödda flickan som skulle växa upp i torpet på andra sidan sjön, hon som skulle bli vår Vatt-Anna.
  an, men det är bara han som vet.
… kommer du till Akter-Kastellet den sjätte dagen i sjätte månaden, klockan tio på förmiddagen, då kan det hända att Ulrik har lagt i båten, och då kan vi ro över till andra sidan sjön, till viken där jägaren Karl-Otto tog ett nyfött barn från sin moder, bara för hennes vackra ögons skull. Han la henne i en säck.
Säcken tog han ner till båten och rodde över till Ulriks båtplats, i skymningen, för att ingen någonsin skulle få vetskap om hans stora sorg.
Men i Ulriks stuga fanns en fönsterglugg…
Vill du veta mera får du allt se till att vara på plats. Ulrik berättar bara när alla sitter tysta runt Annas husgrund…
  
 
 
            
Med tiden växer det fram en stor databas.
Det fina med FICKTEATERN som sitter
inramad på väggen är de att allt detta kan
ägaren bära med sig vart han går, på sockenvandring
runt mejerigårdarna, eller på pilgrinsfärd till
S:ta Klara Kyrka i huvudstaden.
                                                            www.DigitaliaGalleri.se