www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 |
| General Pedal gjorde sin första vurpa på Gulagårn, sin första spelning på kontrabasen gjorde han på Dalgården, den i Södertälje kända ungdomsgården, och offentligt uppträdande med: Grabbarna på Gulagårn i skifflebandet Hecto´s. |
När du läst om General Pedal gå då till...
Moffa &Co
Bikers är vanliga pojkar som gillar att åka fritt...ok, flickor också...
För att komma fram måste man ha en, just det, en bike. En motorcykel måste skötas väl för att ge den optimala njutningen, en maskin som inte går rent fårén att börja tänka på motorn, och då är man såld.
Att åka tillsammans ger en förhöjd känsla, om man är sådan att man trivs med andra människor. Det är när man är en grupp som man är Bikers, annars är man motorcyklist eller idkar annan motorsport på cykel.
Egentligen är det likadant som när vi grabbar på Gulagårn begav oss ut till Hanstavik på våren, när blåsipporna blommade och vitsipporna var på gång. Visserligen hade mamma sagt ifrån:
- Håll dig på gården pojk...
Men va faen, när de andra grabbarna stack, då bara måste man hänga på.
När jag åkte cykel in till stan från sommarstugan för att sälja morgontidningar tillsammans med min bästis, då åkte man ensam, och hej vad det gick undan. Kul i och för sig, men att åka i grupp var något helt annat.
När Sigge och Nicke var inne i cafét för att träffa en polare som de kände från förra resan till Järna, det var för några månader sedan, fick de lite att tänka på; han arbetade på ett av hemmen som hade hand om ungdomar som hade något psykiskt handikapp. Vid förra mötet gav han Sigge en tunn bok som grundaren av det första hemmets dotter skrivit. Den handlade om alla antroposofiska stiftelser, och om hur hennes far, Gustav Ritter kom till Mikaelgården från Tyskland, och senare skapade även Solbergahemmet. Nu när de träffades spontant fick de en inbjudan, deras hemvana vän ville att de skulle träffas igen i kulturhusets café i lugn och ro. Så skulle ock ske...promis!
Det var genom den skriften Sigge fick kunskaper om antroposofins grundare, Rudolf Steiner, som
var född i Österrike. Det som finns i Ytterjärna på Nibble är inspirerat av honom, och väl värt att forska vidare om.
Efter Sigge, läste Nicke boken, men sedan tog det stopp. Sacke var definitivt inte intresserad och de andra bara skakade på huvudet när frågan kom. Ett är säkert, Sigge, med sina rötter i myllan på sin pappas sida, kunde inte slita sig loss från tanken att Rudolf Steiner var en profet värd att lära känna.
Så bar det iväg uppför backen igen och över järnvägsbron. Förbi Tvetavägen nu och vidare längs Turingevägen. Mitt emot vägen in till Ängstugan där två driftiga unga män skapade ett företag som verkligen gjort spår efter sig, Bröderna Kollbergs grävmaskiner, finns ett antroposofiskt företag, ja de finns lite varstans. Antroposoferna är specialister på att ta hand om psykiskt skadade barn och ungdomar, och när dessa blev vuxna måste man utvidga verksamheten så att även dessa ryms inom organisationen.
Sacke åker först, sedan Melle, så brukar det vara. Att just Sacke tar täten är en självklarhet och inget man funderat särskilt mycket över, och Melle är liksom Sackes vasall, sedan brukar man rada upp sig lite hur som helst. Nicke med sidovagnen åker ofta sist med sin passagerare.
Man åker förbi Orrsättra och snart är man framme vid vägen som går till Hummelmora. Mitt för den har vi vägen in i Sjundaskogen, vägen heter Sjundavägen och går färbi Sjunda Gård som ligger vid Sjundasjön. Men så långt skall vi inte åka den här gången, vi ska ta av mot Molstaberg mitt uppe på skogen och åka förbi Molstaberg som består av flera enheter.
För några år sedan hade Gnesta Geologiska Grupp, ledd av Gunnar Eriksson i Hjälminge, en utflykt till en zinkgruva på Molstabergs mark. När man närmade sig gruvan flög det upp en massa korpar från ett fårkadaver. När morfar var liten fanns det inga korpar här, har han sagt, inte förrän de gick och avvägde fixpunkter utanför Nykvarn hörde han en korp, men de såg den aldrig. Förutsättningarna för korparna måste ha ökat på sista tiden. En av deltagarna var från Norrland, och han trodde med stor säkerhet att det var en varg som rivit fåret.
Där fanns stoftet till en dikt som morfar Arne skrev några dagar efteråt. Så här blev det:
Korpens varning...
Korpen flyger på lätta fjär.
Solen skiner i gläntan,
mössen dansar
på hällen
där.
Vargen kommer!
Mössen stannar och lyss.
Smyger ljudlöst i skuggan,
där trastarna
sjöng helt
nyss.
Musen darrar!
Skogsrån lockar med svarta hår.
Skiner gör solen i vassen,
vågorna skvalpar
och gäddan
slår.
Korpen spanar!
Vargen ligger på ängen still.
Trasten sjunger i gläntan,
mössen roar sig
strax
intill.
Korpen varnar!
Flyger så lätt över kärr och myr.
Synranden skymmer solen,
jorden kretsar
och dagar
flyr.
Stugan i gläntan!
Mössen vågar sig fram till den.
Gömmer sig hastigt undan,
Svensson har rest
till stan
igen.
Korpen varnar!
Ingen som ser och ingen som hör.
Slutet nalkas där inne,
trevar sig fram
genom kolsvart
rör.
Vargen ylar!
Livet tog slut i en proppcentral.
Skogsmöss har brunnit inne,
somnade in på
Törnrosas
bal.
Döden på en pinne!
Barnen från gläntan hittar ej hem.
Gjorde sitt eget solsken,
som värmde
och bländade
dem.
Korpen anar!
Fyller visst åttio år i år.
När solen gick ner,
åt han rester
av rivet
får.
Minnet sviker!
Det strålar i människobarnens sår.
I gräset har ulven på nytt
lämnat
blodiga
spår.
Korpens varning!
Vargen och du lika ynkligt små.
Själar som möts,
i
himmel
blå.
Korpen har varnat!
The Bikers sätter sig ner i gröngräset och samlas kring Kristi som är s en blomma med foderblad omkring sig. Hon har just hört Sigge läsa Korpens varning och har en kommentar:
- Egentligen är det med korpen som med Steiner. Han kom med anvisningar om utbildning och odling, och höll föredrag som åhörare skrev ner och gav ut i bokform. Själv blev han influerad av självaste Goethe, den tyske naturfilosofen som är väl omtalad i litteraturen.
Se hur vi har det idag...skolan klarar inte av att ge barnen den kunskap de behöver för att läsa vidare på gymnasium och universitet. Odlingarna övergödes och förgiftar Östersjön medan människorna blir feta och får sjukdomar som kommer av fel kost. Man kan väl med fog säga att Rudolf kan betraktas som en profet. Inte konstigt då att antroposofernas företag växer upp lite här och där mellan Järna och Gnesta. Vi går mot en tid som liknar den som Nils Ferlin diktar om; ser du dessa vissna löv...eller
En liten konstnär:
Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.
Det skulle han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklaver.
Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sig, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.
Då blir det att säga vid kvarn och kross:
En märklig man! - En kamrat till oss.
Han gick här och frös precis som vi,
- Ett stort geni!
Så kunde det falla ibland ett ord.
Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sig stel i kölden sträng.
Fryser sig fast - precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där - dag efter dag,
som vi, med förgrämda anledsdrag.
Hallå, hallå..., det är Sackes stämma som ljuder, överdriver du inte nu, du lilla poetissa, se dig omkring, ser det ut som om domedagen är nära, nej, nej...det är ingen konst att räta upp dem som ligger ner, bara att sparka på dem lite, det är viljan som saknas...
Hos vilka då, frågar Kristi nebbigt, hos dem som sparkar, va...
-Ja det klart, säger Melle, som känner sig säker under Sackes beskydd.
Du känner inte människorna, replikerar Kristi, antropos betyder människa, hur tror du antroposoferna har kunnat driva alla dessa hem om de inte förstår sig på människor. Alla är inte födda kärnfriska.
Nej det klart, säger Sacke, det ser man ju på dem.
Det syns inte på människor alla gånger, många är illa behandlade av omgivningen, det syns inte utanpå, sedan har vi klasskillnader som spökar till det. Du kan vara hur intelligent som helst men bli illa behandlad och därför slå vilt omkring dig.
Sacke och Kristi kan inte klara debatten utan att flippa ur, så Nicke måste slita de två itu.
Nu åker vi vidare, sa Sigge, och reste sig och tog på sig hjälmen... så gjorde man det.
Till vänster bodde en gång en storviltjägare som hette Major Åkerman. Han var ute i världen och jagade men när han var hemma tog han emot jaktelever. Han hade många hägn med olika djur och var särskilt stolt över de hjortar han släppt ut i markerna. Mufflonfår hade flytt från hans inhägnader och lite varstans i skogarna långt från Molstaberg kunde man stöta på dem. Det sägs också att det var hans bävrer som förökat sig i trakten. Ovanför Römossjön hade Sigges morfar funnit en hydda och en bäverbyggd damm.
En gång ringde Sigges morfar, Arne, till Major Jan Åkerman och bad om en träff.
- Det går bra, kom på tisdag klockan sju.
På tisdagen åkte Arne dit och under vägen undrade han varför han egentligen hade gett sig in på ett sådant äventyr. Han hade träffat Majoren en gång tidigare, det var i samband med mätningar och han frågade efter Igelsjön, som ligger strax bortom gamla skjutbanan vid AK-vägen. Då hade han blivit avsnäst och Åkerman hade sagt något förargligt.
Därför var han lite nervös då han knackade på.
Kom in, lät det inifrån. Arne gick in, stängde dörren efter sig och passerade köket innan han såg storviltjägaren i egen hög person. Denne såg rätt gammal ut, men hade pigga ögon. Han satt vid skrivbordet i sitt heligaste rum och han bjöd Arne att sitta ner i fåtöljen med grävlingsskinn.
- Godagens, sa Majoren, vad har han på hjärtat.
- Det är så att jag har startat en förening i Södertälje som heter Tälje Skog och Ungdom...
- Jaha ja, sa Majoren, Skog och Ungdom känner jag till.
Så började samtalet komma igång och tunghäftan släppta på Arne som hade ett intressant dokument med sig för påseende. Det var kartor över sjöarna i Vårdinge, och därtill några skrivna ark med uppgifter om vattnets kvalité i dessa. Se det var på pricken vad Majoren gillade, nu var Sverige räddat.
Hallå, är det någon som lyssnar? Sigge blir lite frustrerad över de andras ointresse för historia.
Det är Kristi, ja de kallar henne Kristi nu, ett arv efter Kristus, ty hon har åsikter som är nog så religiösa.
Kristi kommenterar:
- Lyft blicken Sacke, kolla in Grekland och Spanien, samt stora delar av USA,
ta Detroit som exempel, där folk saknar jobb lurar misären, och när Staterna är på deken då påverkas Europa, bara Kina har kosing just nu.
- Kina ska vi inte dra in i det här resonemanget, säger Nicke, de är på deken på ett annat sätt. Har just läst om deras miljöförstöring. Floderna är helt förpestade och luften går inte att andas, annars är folket sugna på att förbättra sin standard. Det är bara det att de är för många, och att förbjuda ett barn funkar inte, jag har förstått att flickebarn kommer att bli en bristvara i Kina.
- Som här då, säger Melle, och ser sig omkring.
Alla skrattar...
- Nå, får jag fortsätta nu´rå, säger Sigge.
- Om vad då, säger Svempa och ser konfunderad ut.
- Om storviltjägaren Major Jan Åkerman, säger Sigge och ser bister ut, och så harklar han sig.
När Arne satt där på den ärofyllda stolen med grävlingsskinn berättade majoren om sina jaktelever och han påstod att grabbar från stan var odugliga, tacka vet jag bondpojkar, de hade den rätta instinkten.
Då och då när de satt där tillsammans kom Majoren ihåg att han skulle laga middag åt sig själv och sin hustru, men så flöt samtalet ut igen åt olika håll.
Rätt vad det var öppnade någon ytterdörren och storviltjägaren stelnade till.
- Oj oj oj, sa han tyst för sig själv, nu kommer hon, och jag som inte...
I dörren stod en medelålders parant kvinna i sina bästa år, bra många år yngre än Åkerman, hon upptäckte att det fanns en gäst i rummet och höll därför tillbaka en irriterad fråga, vilket Majoren väl kunde uppfatta med din vana att känna av en kritisk situation, och därför presenterade han sin gäst.
Arne som väl kände igen damen ifråga från ett besök på Vårdcentralen i Gnesta, för många år sedan,
hälsade artigt och höll inne med sina kunskaper om damen, men var högst förvånad över storviltjägarens förmåga att fånga in unga intelligenta människor av det motsatta könet.
- Kanske dags att säga adjö, sa Arne och reste sig från stolen, det blev ett trevligt samtal, jag får tacka så mycket. Jag ska skicka kopia på mitt dokument om Majorn vill ha det.
- Visst, visst, mycket gärna, sa Åkerman, och reste sig och tog i hand, adjö adjö, hoppas vi råkas igen.
Arne skickade dokumentet över sjöarna i Vårdinge till Majorens adress på Molstaberg, och några dagar därefter ringde Åkerman och tackade för försändelsen.
Ja det var ju en nice historia, kanske en sedelärande sådan, sa Sacke, den där Åkerman var verkligen en storviltjägare, en som fångade sitt vilt med heta lustar, men det kostade på, gunås. Hela tiden satt han tydligen på spänn, rädd att primadonnan skulle ertappa honom med utebliven måltid, ack ja, född fri som en Biker, och så låsa in sig med en intelligent läkare av första graden.
Alla skrattar, alla utom Sigge som tog åt sig lite av Sackes skämt. Verkar som jag blir lite för djup för
mina kompisar, tänker han.
Nää, nu åker vi vidare, vi är snart nere vid 57:an och så svänger vi av mot Vårdinge kyrka, bara så du vet, Sacke...
Raden av motorcyklar svänger förbi den lilla vägen in till Tage Larssons villa. Tage är borta sedan ett antal år, han var en godmodig man full av teknisk kunskap och historier från en lång verksamhet i bygden. Han började sitt liv på Hjortsberga Gård där hans pappa var anställd under Hildemar Lidholm, grundare av Mjölkcentralen som blev Arla och sedan ArlaFoods. Tage har mycket att berätta om jordbruksdriften på den tiden. På gården står en övergiven vindgenerator och tjuter i vinden. Den minner om den tid då Tage var i sina bästa år och mogen att tänka självständigt.
Så åker man in den väg som går mot Malmen där den gamla, urgamla vägen går från kyrkan till Nedre Marmorbrottet.
Marmorberget har varit en rik källa till arbete åt många Vårdingebor, dessutom en lukrativ affär för den som vågat satsa medel i driften. Nu ligger brytningen nere sedan många år, men ännu finns där en fabrik som bearbetar marmor man köper in utifrån, kanske från Italien. Många offentliga byggnader i huvudstaden har fasader klädda med marmor från Mölnbo. Annars är mortlarna kända vida ikring, de tillverkades vid den gamla kvarnen/sågen och tvätteriet som bröderna Fredmark ägde.
Idag snurrar fortfarande en generator i den gamla sågen och strömmen går till Balsberga Gård som äger Kvarnen. Idag har Balsberga och Hjortsberga samma ägare.
Vid Vårdinge kyrka parkerar man sina cyklar och går in på kyrkogården, och naturligtvis måste det bli så att Sigge, som har avlägsna släktingar som ligger där, har ett och annat att säga...
Här skulle jag vilja gifta mig, säger Kristi, kanske begravas i lunden där nere.
Jag skulle inte för mitt liv vilja fästa mig vid en brutta som söker sig hit, genmälde Sacke, nä fy för den lede. Tänk dig en mulen höstnatt när vinden kommer med stor styrka över sjön från väster, och stormen suger tag i kyrkklockan så att den slår tunga dova slag som ljuder över gravarna, nej, inte ens om jag fick ligga inne i Mausoleet där borta. Undras vem, eller vilka som ligger där, vad säger du Sigge?
Moffa är ansvarig ledare för URBAN FICKTEATER, han rekommenderar nu att du går in på en blogg om General Pedal med adressen: http://cykelgeneralen.blogspot.com / cykel/spiral/ ...o.s.v. där kommer du att
möta bilden av den logaritmiska spiralen, den som kommer att bli Fickteaterns logga. Tänk dig ett nav där pedalerna sitter, navet går runt åt samma håll hela tiden, men kraften levereras växelvis från den ena pedalen till den andra... tänkte bara du skulle fundera lite över det. The Bikers kan tänka på andra saker förstås...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar