Moffa & Co ...

Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön ligger vit på tall och gran,
snön ligger vit på taken,
endast tomten är vaken...

När mina barnbarn var så stora att man kunde berätta sagor för dem började jag fabulera...

Vi skulle fara till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump, som hamnat i en knipa.
Därför byggde vi en optimistbåt uppe vid Sörmlandsleden, under Stora Granen, och drog den ner mot Rösjön där vi satte segel och gled ner till Kvarnsjön, där vi måste ta upp den och bära den nerför backen till Sjundasjön (sjuändars sjö). Vid dess södra ände gled vi in i ån som går i dalgången förbi Molstaberg ockh kom in i Långbroån som möter Mölnboån en bit nedström från Mölnbo Kvarn.

FiaKanKälv, som tidigt visade sina anlag att fatta beslut, pekade med hela handen och alla förutom Moffa, som låg på durken och sov, tog i och drog båten motströms förbi kvarnen och in i Lillsjön.

Det var här som Moffa aktivt kommer in i bild. Det var nämligen så att FiaKanKälv, som för övrigt själv blivit döpt av sin morfar, brukade komma springande mot gubben när han kom och hälsade på, och ropade Moffa, Moffa, Moffa... så blev det Moffa så klart.

FiaKanKälv tillkom vid ett särskilt tillfälle då familjen satt till bords och åt spagetti. Fia ville själv spruta på ketchup men hennes far sa bestämt ifrån. Då vände hon sig till sin mamma som för en gång skull höll med sin man, och fick ett nekande besked...

- Kan kälv, skrek hon då rakt ut och tårarna sprutade ur hennes ögon, och från den stunden heter hon
FiaKanKälv i alla mina fabler. Så vet du det.

När optemistbåten kom ut på Långsjön hade man vinden emot sig och tvingades segla bidevind, vilket betyder att man kryssar sig fram. När man närmade sig Nådhammar började Moffa kvickna till och när man var ända framme mitt för slottet var Moffa klarvaken.

Moffa brukade inte svära i barnens närvaro, men denna gång kunde han inte tåla sig utan levererade en lång harang. Hur ända in i... har ni kunnat vara så korkade att ni dragit båten motströms när vi ska ut i havet. Allt vatten i Flodområde 63 rinner ju ut mot Trosa ut i världshavet, nu måste vi vända, era förbenade snuskrabbor...

På det viset tog fabeln en helt ny vändning. Med full fart länsade man in i Lagunen, som inte är någon lagun, men ser ut som en sådan från fönstret i Moffas stuga, och mitt framför densamma fick man bomgipp, det vill säga, bommen for plötsligt över från den ena sidan till den andra, och Moffa fick bommen i huvudet och hamnade i horisontellt läge på nytt, medan FiaKanKälv for överbord på babord sida, och KaptenPersson på styrbord. FrökenPinYin förlorade greppet om skotsnöret och hennes bror, MaskisenDartanYang, tappade roderpinnen, medan minstingen MessiasMedMissilen låg  tryggt och sov under aktertoften. Med rasande fart for man rakt in i Korpberget så att bara akterkastellet sticker ut.

Det var vid det tillfället som man lade projektet att fara till Södehavet på framtiden och i stället bildade man företaget Moffa & Co. AkterKastellet blev deras utgångspunkt i fablernas värld, och MoffasMultiMediaSmedja, som finns inne i berget där midskepps och fören finns, är den plats där alla meningars ord passas ihop till dokument och skickas ut i hela världen, till Världens barn.

När platsen städats av och rutiner snickrats ihop började man se sig om efter uppdrag, och ganska snart kom Moffa på att hans nyfikna barnungar (Rumpnissarna) skulle passa bra att snoka i traktens historia. Moffa hade nämligen hört något om två nyfödda barnungar som blivit ombytta av omständigheter som ingen människa på orten kände till. Alltså satte man igång med sökandet efter ledtrådar.

Det dröjde inte länge förrän grannen tittade in en kväll med ett gammalt gulnat dokument under armen.

- Skulle bara visa upp en sak, sa han, och vecklade ut papperet han hade med sig, det här har jag hittat i logen efter Ulrik i Dalen. Ulrik var en gammal man som kommit hem från fjärran land efter att ha vandrat ända till Konstantinopel och kommit hem som muhammedan. Det står något märkligt om två flickebarn, på knagglig svenska med tysk stil. Han har misstänkt ett illdåd, men inte kunnat bevisa vad som hänt. Den man som lär vara inblandad i dådet försvann själv hastigt och lustigt och mycket tyder på att han tagit sitt liv genom att sänka sig ner i Svartputtens mörka vatten. Hans kläder och bössa låg kvar på en sten invid Putten, men ingen lär ha draggat och sökt efter liket.

The Biker har nu trängt en liten bit in den sörmländska terrängen och kommit till den punkt sär Mjölkcentralen har sin vagga, skulle man kunna tänka sig, men här finns en hake.

Det finns ett mausoleum där familjen Benzinger ligger begravda, men det är bara halva sanningen.

Fredrik Benzinger var en skicklig företagare som kom till Sverige av en slump. När han arbetade i England kom han i kontakt med ägaren av Nådhammar och hans bror. Bröderna hette Hildemar och Wilhelm Lidholm och när dessa kom till trakten började en ny era i Vårdinges historia. Hildemar blev den brodern som blev kvar hemmavid medan Wilhelm for vida omkring för företagets räkning.

Företaget hade försänkningar både hemma och i huvudstaden där Nådhammarbodarna ännu är kända av äldre människor. Nådhammarbodarna var först med något som kallas restaurangblandat smör, det vill säga smör och margarin blandat. Företaget har sin grund i kossorna och deras underbara produkt, mjölk, som är den föda som vi alla måste ha vid livets början. Bröderna var intresserade av mejerinäringen och kom att bli grundare av Arla, som blev ArlaFoods, Europas största mejeri.

På hemmaplan byggde man upp ett företag som vi idag kallar Mejerigårdarna AB, som levererade mjölk till Stockholm då järnvägen blev klar 1861. I Stockholm köpte man en stor tomt mellan Torsgatan och Dalagatna och hade där stall för 250 hästar som körde ut mjölk till barnfamiljer.

Orsaken till att Benzinger och Hildemar fick kontakt med varandra var att bröderna fraktade grädde till Hull i England, och där anställdes Fredrik och gjorde en god insats. Men det var en för lång sträcka att frakta en så känslig produkt så man blev tvungen att dra sig tillbaka till Gamla Svedala.

På det viset kom Fredrik Benzinger till Sverige och så småningom även till Nådhammar där Hildemars dotter gick och väntade på en prins. Och prinsen det blev Fredrik det, och han kom att ta vid där Bröderna Lidholm slutade omkring 1904 - 1906.

1915 grundades den rörelse som snart kom att kallas Mjölkcentralen, och det var just Fredrik som blev rörelsens första verkställande direktör. Fredrik gifte sig med Hildemars dotter och bodde ett tag på Långbro Gård som kom att inlemmas med de andra stora gårdarna utefter Långsjön.

Mejerigårdarna AB innefattade förutom Långbro Gård, även Balsberga och Hjortsberga, samt Nådhammar och Fagernäs som Antisimex har idag.

Det är lätt att förledas att tro att mausoleet på Vårdinge kyrkogård innehåller kvarlämningarna efter hela familjen Benzinger, men så är inte fallet. Det lär vara Hildemars dotter och ett barnbarn till honom som vilar där i frid, Fredrik blev begraven i Wasa kyrka i Stockholm.

När nu Bikers från Stockholm står framför den lilla vitkalkade byggnaden kan de naturligtvis inte se den film som här presenterats med några korta rader, men kanske det finns någon i gänget som grips
av stundens allvar och drabbas av skapandets frossa, vem vet, vi får se.

Naturligtvis finns här många levnadsöden som är värda att söka och två av dem som här vilar i frid är sporthandlaren Olle Ströms föräldrar som dog plötsligt 1918 i spanska sjukan.

Ja Rumpnissarna har mycket att rota i innan en klar bild kan levereras, om det någonsin är möjligt.

Det finns dokument på Historiska Museet,  en hel del uppgifter från en man som reste runt i Sörmland och upptecknade och ritade gamla ting, han heter Olof Hermelin, och han sa att han gjorde en Sockenvandring, och det är just det vi är på väg att göra nu, ty in på kyrkogården kommer en hel skolklass på cykel, och deras dagsbeting är just att göra Prostens Velocipedrunda från skolan genom Långbro Gård, upp på Malmen och förbi Hjortsberga till Kyrkan. Därifrån sedan förbi Usta Gård och över gärdena till Edesta och vägen in till Nådhammar, där Jens Spendrup tycker att vi skall gå ner till sjön, förbi den nerlagda trädgården, över bron till en ö som i alla tider varit ansad av nötkreaturens mular. På vägen tillbaka åker man in vid Hjortsberga gamla kvarn och cyklar över gärdena tills man
kommer till Sund och åker över Nysundsbron och rundar Lillsön. Till slut är man framme vid Fagernäs där Sveriges första tuberkulosfria besättning fanns. Det var Hildemars verk, och bland annat därför fick han mottaga Nordstjärneordern och blev kallad Riddare.

Allt detta kunde Sigge berätta, och mycket mer. Det var nu bara så att det finns många krafter som styr ett grabbgäng. Melle måste ringa hem då och då och lämna rapport och mellan Sacke och Kristi började något kroppsligt hända som Nicke bara anade. Vi anar ett och annat då Kristi ber om att få prova på att åka på Sackes bönpall. Det bara blev så, kanske han kan göra som Kristis mamma en gång gjorde då hon hade en motorcykel med sidovagn: hon lastade den full med ved, bara det att ved inte längre har samma värde som förr, vi får se hur det faller sig...

Så här är det att författa. Vad skall jag skriva härnäst? Hur vore det om vi hjälptes åt...
Låt säga att skolbarnen i Mölnboskolan fick hjälpa Rumpnissarna och Moffa. Tillsammans kanske vi kan ge The Bikers ett värdigt slut. Ett är tämligen säkert; slutscenen blir tämligen lik den som Moffa såg i filmen som gav spår i hans medvetande för länge sedan: Det kom en man från Texas...
Ett hästekipage försvinner i fjärran med Glenn Ford och Shirley MacLean...

När Moffa skrev sina första dokument kom det sig ganska naturligt att kalla stycket för
Det kom en man från Gnesta, och här kommer den:


 Det kom en man från Gnesta

　

Han gick i exil för många år sedan,

men nu var han tillbaka.

Han hade rött hår och lång näsa,

annars var det inget särskilt med honom.

Jo, det förstås, han hade ju så förb...

många tokiga idéer.

Han slog sig ner i Ritorpstrakten

och började genast gräva, och gräva.

Det var väl inget särskilt med det. Eller?

Han hade läst en massa trams och fått

griller i huvet. Gräv där du står,

hade det stått. Och så gjorde han det.

Vad ska det bli, frågade man honom. Men det

kunde han inte svara på.

Det skulle väl bli nå´t fint förstås.

Nog var han väl lite konstig den där mannen

i alla fall. Annars var det väl inget större

fel på honom.

Först grävde han en djup grop och studerade

noga jordmånen och sedan utvidgade han den

så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt

på den hårdtrampade alven. Sedan började han

gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,

visst ska det gå, tänkte han.

Och första vintern kom men han fortsatte

enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.

Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna

kom och fråga:

Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller

på med?

Men mannen bara log sitt underfundiga leende och

fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa

diken, men det fanns många kvar att gräva, sa

han och spottade i sina valkiga nävar.

Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar

göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.

Och hösten kom det andra året och mannen grävde

intensivare än någonsin. Nu började han ta

hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte

hade annat för sig. Och när man frågade dem

vad de höll på med, sa de:

- Ser du inte det, något fint förstås!

Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,

nu hade han satt griller i huvet på småfolket

också. Här får man passa sig, tänkte man.

Men undras vad det ska bli?

Så lät man honom hållas.

På dagarna grävde han, och på nätterna läste han

böcker under täcket i skenet av en ficklampa,

för att inte störa de gamla och kloka.

"De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej

förståndiga som de", tänkte han.

Så gick hösten och vintern och mannen spanade i

sina diken med stor förväntan, som om där skulle

komma tiotusenkronorssedlar seglande med

smältvattnet på våren.

Men inte kom där någonting!

Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst

för sig själv:

"Vad i hel..är det jag håller på med?"

Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde

man inte skönja några skarpa konturer av hans

skapelse.

"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...

Nej, nej, det syns inte än!"

Underlig man det här, att han aldrig ger upp.

På nätterna läste han om vise män i India land och

om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart

och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.

Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.

Att hitta nya riktningar var han fin på,

och nu kunde man nästan se vad han håll på med.

Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,

men då sa man åt honom:

Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer

det något. Så han tog fatt på spaden igen och

började gräva åt ett nytt håll, dit han länge

tänkt gräva men inte hade orkat.

Vid den tiden hade solen gjort sin bana

lågt vid horisonten och det började frysa till.

Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta

händer, medan han skar torva för torva, i den

ångande jorden.

Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om

jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.

Det började blåsa och snart dansade de lätta

snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.

　

　

Fan också, tänkte mannen, nu började han

svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här

till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt

omkring honom och sa:

- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt

det här, men vi känner att det gagnar oss.

Kom låt oss gräva vidare !

Och så grävde man lite djupare, nu i det sista

diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit

grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen

att detta var ett dike som någon fårat förut.

Kanske det hade rasat igen något, men man såg

lätt åt vilket håll fåran gick.

Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga

stunder. Alla var ordentligt trötta men detta

var spännande.

- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i

lågskor och rutig slips som sa. Där stod han

i blåsten och spejade och funderade över det han

såg. Det är nog rätt väg!

"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den

som lever får se, vi får väl se. Just de!"

Så grep han spaden på nytt och tröttheten han

kände nyss försvann med ens när spaden skar in i

ett tomrum, ett rum som skapats

av människor för människor.

　

"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det

verkligen vara sant?

Ja, jag hade nog en liten aning om att

andra grävt här före mig."

- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som

drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta

där! Här står en visare och där står en.

Vad står det på den?

Småfolket såg på skyltarna, men begrep

ingenting. Men mannen nickade och log.

"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"

- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,

då når du en gång fram.

- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi

når fram. Vilken väg ska vi välja?

- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som

det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon

upphetsat, här står det "SF".

Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte

fatta något beslut, men då kom

där ett sändebud från det andra

folket, det så kallade kulturfolket,

och sa:

-Kom med mig, min gode vän!

Då följde mannen med budbäraren, och de traskade

upp genom de grunda dikena fram till den grop som

mannen först hade grävt. Där stod en örn som de

bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins

vingar. Högt över stadens centrum och bort

över Järnaskogen och Vattgruvan.

　

Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark

och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens

många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare

ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-

stuga med vita knutar står och väntar på

äventyrslystna rumpnissar.

Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu

först kunde mannen se, hela sitt verk.

　

　

　

De diken som han grävt under alla dessa år

hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var

alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.

Så var det med det, man gör så gott man kan.

Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull

åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt

redan små strömmar. Små, små flöden som alla var

adresserade till småfolket.

-Vad kan det vara i de paketen tro?

Långt där nere kunde mannen se att det satt

människor, som alla såg mycket bekymrade ut.

Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda

deras ansiktsuttryck och denne sa:

- De tycker nog att allt som kommer från alla håll

är nog så välment och säkert roar småfolket en

stund, men det ger ingen bestående lycka.

Förstår du?

- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.

Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa

ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.

　

Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget

och biblioteket, där mannen lämnade sin vision

om en framtid för småfolk, som tror på drömmar

om fred på jorden och ett rikt liv.

Ni anar nog vem mannen var,

men vad hade han i ränseln?

Var det väl eller illa skrivet?

Läs och begrunda dagens text som är skriven för

de som har öron till att höra, och ögon att se.



"Följ Moffa längs vägen…

                        
…till Wåhlinge Marknad…!"

Antroposofi - människovisdom...

Ateljé Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

General Pedal gjorde sin första vurpa på Gulagårn,
sin första spelning på kontrabasen gjorde han på Dalgården,
den i Södertälje kända ungdomsgården,
och offentligt uppträdande med:
Grabbarna på Gulagårn
i skifflebandet Hecto´s.

  När du läst om General Pedal gå då till...
 Moffa &Co

Bikers är vanliga pojkar som gillar att åka fritt...ok, flickor också...

För att komma fram måste man ha en, just det, en bike. En motorcykel måste skötas väl för att ge den optimala njutningen, en maskin som inte går rent fårén att börja tänka på motorn, och då är man såld.
Att åka tillsammans ger en förhöjd känsla, om man är sådan att man trivs med andra människor. Det är när man är en grupp som man är Bikers, annars är man motorcyklist eller idkar annan motorsport på cykel.

Egentligen är det likadant som när vi grabbar på Gulagårn begav oss ut till Hanstavik på våren, när blåsipporna blommade och vitsipporna var på gång. Visserligen hade mamma sagt ifrån:

- Håll dig på gården pojk...

Men va faen, när de andra grabbarna stack, då bara måste man hänga på.
När jag åkte cykel in till stan från sommarstugan för att sälja morgontidningar tillsammans med min bästis, då åkte man ensam, och hej vad det gick undan. Kul i och för sig, men att åka i grupp var något helt annat.

När Sigge och Nicke var inne i cafét för att träffa en polare som de kände från förra resan till Järna, det var för några månader sedan, fick de lite att tänka på; han arbetade på ett av hemmen som hade hand om ungdomar som hade något psykiskt handikapp. Vid förra mötet gav han Sigge en tunn bok som grundaren av det första hemmets dotter skrivit. Den handlade om alla antroposofiska stiftelser, och om hur hennes far, Gustav Ritter kom till Mikaelgården från Tyskland, och senare skapade även Solbergahemmet. Nu när de träffades spontant fick de en inbjudan, deras hemvana vän ville att de skulle träffas igen i kulturhusets café i lugn och ro. Så skulle ock ske...promis!

Det var genom den skriften Sigge fick kunskaper om antroposofins grundare, Rudolf Steiner, som
var född i Österrike. Det som finns i Ytterjärna på Nibble är inspirerat av honom, och väl värt att forska vidare om.

Efter Sigge, läste Nicke boken, men sedan tog det stopp. Sacke var definitivt inte intresserad och de andra bara skakade på huvudet när frågan kom. Ett är säkert, Sigge, med sina rötter i myllan på sin pappas sida, kunde inte slita sig loss från tanken att Rudolf Steiner var en profet värd att lära känna.

Så bar det iväg uppför backen igen och över järnvägsbron. Förbi Tvetavägen nu och vidare längs Turingevägen. Mitt emot vägen in till Ängstugan där två driftiga unga män skapade ett företag som verkligen gjort spår efter sig, Bröderna Kollbergs grävmaskiner, finns ett antroposofiskt företag, ja de finns lite varstans. Antroposoferna är specialister på att ta hand om psykiskt skadade barn och ungdomar, och när dessa blev vuxna måste man utvidga verksamheten så att även dessa ryms inom organisationen.

Sacke åker först, sedan Melle, så brukar det vara. Att just Sacke tar täten är en självklarhet och inget man funderat särskilt mycket över, och Melle är liksom Sackes vasall, sedan brukar man rada upp sig lite hur som helst. Nicke med sidovagnen åker ofta sist med sin passagerare.

Man åker förbi Orrsättra och snart är man framme vid vägen som går till Hummelmora. Mitt för den har vi vägen in i Sjundaskogen, vägen heter Sjundavägen och går färbi Sjunda Gård som ligger vid Sjundasjön. Men så långt skall vi inte åka den här gången, vi ska ta av mot Molstaberg mitt uppe på skogen och åka förbi Molstaberg som består av flera enheter.

För några år sedan hade Gnesta Geologiska Grupp, ledd av Gunnar Eriksson i Hjälminge, en utflykt till en zinkgruva på Molstabergs mark. När man närmade sig gruvan flög det upp en massa korpar från ett fårkadaver. När morfar var liten fanns det inga korpar här, har han sagt, inte förrän de gick och avvägde fixpunkter utanför Nykvarn hörde han en korp, men de såg den aldrig. Förutsättningarna för korparna måste ha ökat på sista tiden. En av deltagarna var från Norrland, och han trodde med stor säkerhet att det var en varg som rivit fåret.

Där fanns stoftet till en dikt som morfar Arne skrev några dagar efteråt. Så här blev det:


Korpens varning...

Korpen flyger på lätta fjär.
Solen skiner i gläntan,
mössen dansar
på hällen
där.
Vargen kommer!

Mössen stannar och lyss.
Smyger ljudlöst i skuggan,
där trastarna
sjöng helt
nyss.
Musen darrar!

Skogsrån lockar med svarta hår.
Skiner gör solen i vassen,
vågorna skvalpar
och gäddan
slår.
Korpen spanar!

Vargen ligger på ängen still.
Trasten sjunger i gläntan,
mössen roar sig
strax
intill.
Korpen varnar!

Flyger så lätt över kärr och myr.
Synranden skymmer solen,
jorden kretsar
och dagar
flyr.
Stugan i gläntan!

Mössen vågar sig fram till den.
Gömmer sig hastigt undan,
Svensson har rest
till stan
igen.
Korpen varnar!

Ingen som ser och ingen som hör.
Slutet nalkas där inne,
trevar sig fram
genom kolsvart
rör.
Vargen ylar!

Livet tog slut i en proppcentral.
Skogsmöss har brunnit inne,
somnade in på
Törnrosas
bal.
Döden på en pinne!

Barnen från gläntan hittar ej hem.
Gjorde sitt eget solsken,
som värmde
och bländade
dem.
Korpen anar!

Fyller visst åttio år i år.
När solen gick ner,
åt han rester
av rivet
får.
Minnet sviker!


Det strålar i människobarnens sår.
I gräset har ulven på nytt
lämnat
blodiga
spår.
Korpens varning!

Vargen och du lika ynkligt små.
Själar som möts,
i
himmel
blå.
Korpen har varnat!


The Bikers sätter sig ner i gröngräset och samlas kring Kristi som är s en blomma med foderblad  omkring sig. Hon har just hört Sigge läsa Korpens varning och har en kommentar:

- Egentligen är det med korpen som med Steiner. Han kom med anvisningar om utbildning och odling, och höll föredrag som åhörare skrev ner och gav ut i bokform. Själv blev han influerad av självaste Goethe, den tyske naturfilosofen som är väl omtalad i litteraturen.

Se hur vi har det idag...skolan klarar inte av att ge barnen den kunskap de behöver för att läsa vidare på gymnasium och universitet. Odlingarna övergödes och förgiftar Östersjön medan människorna blir feta och får sjukdomar som kommer av fel kost. Man kan väl med fog säga att Rudolf kan betraktas som en profet. Inte konstigt då att antroposofernas företag växer upp lite här och där mellan Järna och Gnesta. Vi går mot en tid som liknar den som Nils Ferlin diktar om; ser du dessa vissna löv...eller

En liten konstnär:

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.

Det skulle han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklaver.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sig, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.

Då blir det att säga vid kvarn och kross:
En märklig man! - En kamrat till oss.
Han gick här och frös precis som vi,
- Ett stort geni!

Så kunde det falla ibland ett ord.
Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sig stel i kölden sträng.

Fryser sig fast - precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där - dag efter dag,
som vi, med förgrämda anledsdrag.

Hallå, hallå..., det är Sackes stämma som ljuder, överdriver du inte nu, du lilla poetissa, se dig omkring, ser det ut som om domedagen är nära, nej, nej...det är ingen konst att räta upp dem som ligger ner, bara att sparka på dem lite, det är viljan som saknas...

Hos vilka då, frågar Kristi nebbigt, hos dem som sparkar, va...

-Ja det klart, säger Melle, som känner sig säker under Sackes beskydd.

Du känner inte människorna, replikerar Kristi, antropos betyder människa, hur tror du antroposoferna har kunnat driva alla dessa hem om de inte förstår sig på människor. Alla är inte födda kärnfriska.

Nej det klart, säger Sacke, det ser man ju på dem.

Det syns inte på människor alla gånger, många är illa behandlade av omgivningen, det syns inte utanpå, sedan har vi klasskillnader som spökar till det. Du kan vara hur intelligent som helst men bli illa behandlad och därför slå vilt omkring dig.

Sacke och Kristi kan inte klara debatten utan att flippa ur, så Nicke måste slita de två itu.

Nu åker vi vidare, sa Sigge, och reste sig och tog på sig hjälmen... så gjorde man det.

Till vänster bodde en gång en storviltjägare som hette Major Åkerman. Han var ute i världen och jagade men när han var hemma tog han emot jaktelever. Han hade många hägn med olika djur och var särskilt stolt över de hjortar han släppt ut i markerna. Mufflonfår hade flytt från hans inhägnader och lite varstans i skogarna långt från Molstaberg kunde man stöta på dem. Det sägs också att det var hans bävrer som förökat sig i trakten. Ovanför Römossjön hade Sigges morfar funnit en hydda och en bäverbyggd damm.

En gång ringde Sigges morfar, Arne, till Major Jan Åkerman och bad om en träff.

- Det går bra, kom på tisdag klockan sju.

På tisdagen åkte Arne dit och under vägen undrade han varför han egentligen hade gett sig in på ett sådant äventyr. Han hade träffat Majoren en gång tidigare, det var i samband med mätningar och han frågade efter Igelsjön, som ligger strax bortom gamla skjutbanan vid AK-vägen. Då hade han blivit avsnäst och Åkerman hade sagt något förargligt.

Därför var han lite nervös då han knackade på.

Kom in, lät det inifrån. Arne gick in, stängde dörren efter sig och passerade köket innan han såg storviltjägaren i egen hög person. Denne såg rätt gammal ut, men hade pigga ögon. Han satt vid skrivbordet i sitt heligaste rum och han bjöd Arne att sitta ner i fåtöljen med grävlingsskinn.

- Godagens, sa Majoren, vad har han på hjärtat.

- Det är så att jag har startat en förening i Södertälje som heter Tälje Skog och Ungdom...

- Jaha ja, sa Majoren, Skog och Ungdom känner jag till.

Så började samtalet komma igång och tunghäftan släppta på Arne som hade ett intressant dokument med sig för påseende. Det var kartor över sjöarna i Vårdinge, och därtill några skrivna ark med uppgifter om vattnets kvalité i dessa. Se det var på pricken vad Majoren gillade, nu var Sverige räddat.

Hallå, är det någon som lyssnar? Sigge blir lite frustrerad över de andras ointresse för historia.
Det är Kristi, ja de kallar henne Kristi nu, ett arv efter Kristus, ty hon har åsikter som är nog så religiösa.

Kristi kommenterar:

- Lyft blicken Sacke, kolla in Grekland och Spanien, samt stora delar av USA,
ta Detroit som exempel, där folk saknar jobb lurar misären, och när Staterna är på deken då påverkas Europa, bara Kina har kosing just nu.

- Kina ska vi inte dra in i det här resonemanget, säger Nicke, de är på deken på ett annat sätt. Har just läst om deras miljöförstöring. Floderna är helt förpestade och luften går inte att andas, annars är folket sugna på att förbättra sin standard. Det är bara det att de är för många, och att förbjuda ett barn funkar inte, jag har förstått att flickebarn kommer att bli en bristvara i Kina.

- Som här då, säger Melle, och ser sig omkring.

Alla skrattar...

- Nå, får jag fortsätta nu´rå, säger Sigge.

- Om vad då, säger Svempa och ser konfunderad ut.

- Om storviltjägaren Major Jan Åkerman, säger Sigge och ser bister ut, och så harklar han sig.

När Arne satt där på den ärofyllda stolen med grävlingsskinn berättade majoren om sina jaktelever och han påstod att grabbar från stan var odugliga, tacka vet jag bondpojkar, de hade den rätta instinkten.

Då och då när de satt där tillsammans kom Majoren ihåg att han skulle laga middag åt sig själv och sin hustru, men så flöt samtalet ut igen åt olika håll.

Rätt vad det var öppnade någon ytterdörren och storviltjägaren stelnade till.

- Oj oj oj, sa han tyst för sig själv, nu kommer hon, och jag som inte...

I dörren stod en medelålders parant kvinna i sina bästa år, bra många år yngre än Åkerman, hon upptäckte att det fanns en gäst i rummet och höll därför tillbaka en irriterad fråga, vilket Majoren väl kunde uppfatta med din vana att känna av en kritisk situation, och därför presenterade han sin gäst.

Arne som väl kände igen damen ifråga från ett besök på Vårdcentralen i Gnesta, för många år sedan,
hälsade artigt och höll inne med sina kunskaper om damen, men var högst förvånad över storviltjägarens förmåga att fånga in unga intelligenta människor av det motsatta könet.

- Kanske dags att säga adjö, sa Arne och reste sig från stolen, det blev ett trevligt samtal, jag får tacka så mycket. Jag ska skicka kopia på mitt dokument om Majorn vill ha det.

- Visst, visst, mycket gärna, sa Åkerman, och reste sig och tog i hand, adjö adjö, hoppas vi råkas igen.

Arne skickade dokumentet över sjöarna i Vårdinge till Majorens adress på Molstaberg, och några dagar därefter ringde Åkerman och tackade för försändelsen.

Ja det var ju en nice historia, kanske en sedelärande sådan, sa Sacke, den där Åkerman var verkligen en storviltjägare, en som fångade sitt vilt med heta lustar, men det kostade på, gunås. Hela tiden satt han tydligen på spänn, rädd att primadonnan skulle ertappa honom med utebliven måltid, ack ja, född fri som en Biker, och så låsa in sig med en intelligent läkare av första graden.

Alla skrattar, alla utom Sigge som tog åt sig lite av Sackes skämt. Verkar som jag blir lite för djup för
mina kompisar, tänker han.

Nää, nu åker vi vidare, vi är snart nere vid 57:an och så svänger vi av mot Vårdinge kyrka, bara så du vet, Sacke...

Raden av motorcyklar svänger förbi den lilla vägen in till Tage Larssons villa. Tage är borta sedan ett antal år, han var en godmodig man full av teknisk kunskap och historier från en lång verksamhet i bygden. Han började sitt liv på Hjortsberga Gård där hans pappa var anställd under Hildemar Lidholm, grundare av Mjölkcentralen som blev Arla och sedan ArlaFoods. Tage har mycket att berätta om jordbruksdriften på den tiden. På gården står en övergiven vindgenerator och tjuter i vinden. Den minner om den tid då Tage var i sina bästa år och mogen att tänka självständigt.

Så åker man in den väg som går mot Malmen där den gamla, urgamla vägen går från kyrkan till Nedre Marmorbrottet.

Marmorberget har varit en rik källa till arbete åt många Vårdingebor, dessutom en lukrativ affär för den som vågat satsa medel i driften. Nu ligger brytningen nere sedan många år, men ännu finns där en fabrik som bearbetar marmor man köper in utifrån, kanske från Italien. Många offentliga byggnader i huvudstaden har fasader klädda med marmor från Mölnbo. Annars är mortlarna kända vida ikring, de tillverkades vid den gamla kvarnen/sågen och tvätteriet som bröderna Fredmark ägde.
Idag snurrar fortfarande en generator i den gamla sågen och strömmen går till Balsberga Gård som äger Kvarnen. Idag har Balsberga och Hjortsberga samma ägare.

Vid Vårdinge kyrka parkerar man sina cyklar och går in på kyrkogården, och naturligtvis måste det bli så att Sigge, som har avlägsna släktingar som ligger där, har ett och annat att säga...

Här skulle jag vilja gifta mig, säger Kristi, kanske begravas i lunden där nere.

Jag skulle inte för mitt liv vilja fästa mig vid en brutta som söker sig hit, genmälde Sacke, nä fy för den lede. Tänk dig en mulen höstnatt när vinden kommer med stor styrka över sjön från väster, och stormen suger tag i kyrkklockan så att den slår tunga dova slag som ljuder över gravarna, nej, inte ens om jag fick ligga inne i Mausoleet där borta. Undras vem, eller vilka som ligger där, vad säger du Sigge?

Moffa är ansvarig ledare för URBAN FICKTEATER, han rekommenderar nu att du går in på en blogg om General Pedal med adressen: http://cykelgeneralen.blogspot.com / cykel/spiral/ ...o.s.v. där kommer du att
möta bilden av den logaritmiska spiralen, den som kommer att bli Fickteaterns logga. Tänk dig ett nav där pedalerna sitter, navet går runt åt samma håll hela tiden, men kraften levereras växelvis från den ena pedalen till den andra... tänkte bara du skulle fundera lite över det. The Bikers kan tänka på andra saker förstås...




 

Bikermöte på Café Åsbatan 2...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se

www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

 

- Sveriges Radio Motala...sa Sven Järring i elektromagnetismens barndom.
Datorn på bilden är tillverkad i Motala och heter ABC80 vår första PC.
Därovan hänger min telefon som är smartare än den gamla datorn.
Jag kallar den FICKTEATERN...med den når du allt MoffaFridolin lagt ut:

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Har man sagt allting har man inte sagt någonting,men...
en bild säger mer än tusen ord...
visst syns det att vi är på väg mot WåhlingeMarket
där musiken är allt.

På den färglagda pärmsidan finns förklaringen till den musikaliska
strömningen där ena fasen tydligt visas från ingenting till något stort och väldigt,
från ettstrukna a,b, c, d, e och f, g och a igen som fortsätter med den tvåstrukna oktaven.
Från noll och ingenting växer rörelsen genom den ena cirkeln till den andra ut i evigheten.
Nils-Erik i PRO-C-Dur hade ett batteri av munspel i olika durer för att hänga med
Axel, Leif och John som alla spelade i Järnarevyn en gång för länge sedan.
Nu är vi på väg mot den första musikalen, och vår titan,
August Strindberg skulle dö av avundsjuka för att han inte får vara med...

Vattentornet syns på håll, det står på högsta punkten i stationssamhället där Vatt-Anna steg av på sin första resa ut i världen.

Högst där uppe står ett två tums järnrör som är målat rött och vitt och har en svart kinahatt på toppen.
Det är en signal som visade att det i botten på röret finns en triangelpunkt som Lantmäteriet markerade 1959 i samband med grundkartearbeten inför en ny plan över tätbebyggelsen.

Sedan dess har man bebyggt Nedre och Övre Starrbäcken och hela Enegärdet. Efter det bebyggdes Södra Kallfors och nu Pärlängsberget och en stor del av Kallfors ägor på vägen in mot Järna centrum då man kommer från Södertälje och förbi Tveta och tippen som ligger mäktig mellan Tvetavägen och Sörmlandsleden vid Vaskasjöarna. All bebyggelse måste planeras i detalj och då utgår man från grundkartan som i sin tur vilar på polygonnät och triangelnät. Men nu sedan ett antal år kan man orientera sig på sateliter som snurrar runt jorden och ger signaler ner på jorden så att man kan få reda på var man är. Sateliterna i sin tur mätes in från säkra stationer på jorden, en av dem ligger i Onsala.

Tre sateliter behövs för att man skall kunna orientera en punkt på marken, fyra ger en överbestämning för säkerhets skull. Kinahatten, en plåtkon som ser ut som en triangel från alla håll, med sidan 40 cm
kom till då vår stång på skorstenen vid värmeverket vid Igelsta inte blev ensam där uppe. En radiomast blev uppsatt bredvid vår som gjorde att det var svårt att bedöma vilken som var vilken. När idén var född sattes tio andra koner upp på strategiska platser i staden, till exempel på Astra skorsten. Idag har de inte samma prioritet på grund av satelitmätningarna.

The Bikers kommer nerför backen och svänger in på Åsgatan och parkerar inne på gården. Sex vuxna gossar som är hungriga på äventyr tar av sig hjälmarna och lägger dem i Nickes sidovagn som just blivit ledig. En ung dam med intelligent blick har just lämnat sin farkost och sällat sig med "gossarna". så går de runt huset och kliver in till disken alldeles innanför dörren. Där står två snyggingar och ler så rart och frågar vant... "vad får det lov att vara?"

Det är så det brukar gå till på Café Åsgatan 2. Där finns kaffe av olika sorter och där finns nybakt bröd, både kaffebröd och bredda smörgåsar, allt kan man expediera, och det är inte dyrt.

En efter en går man ut igen och letar upp ett ledigt bord i trädgården bakom huset. Där finns det fruktträd och buskar och denna dag skiner solen varm och god så det är skönt att sitta i skuggan.

När all kommit ut och satt sig blir det tyst en stund. Vid ett angränsande bord sitter några bagpackers och pladdrar. Inte lätt att höra vad de säger eftersom de prata tyska, i alla fall tycker Sigge det, han som läste detta språk när andra läste spanska.

Så harklar sig Sigge och vill berätta något, något mycket viktigt, tycker i alla fall han. Han undrar -

- Jag undrar, säger han, om det inte är någon av er som funderat över hur vi har kommit hit, jag menar, vem det var som angav riktningen, så att säga. Tänk på Hingstmannens penis, eller skapet då det gäller en hingst. Vem ristade?

- Det var väl nå´n, sa Sacke...måste det väl ha varit.

- Jag tror att du har sett något på nätet, något i stil med geocasting, sa Svempa och såg förnuftig ut.

Nej, det tror inte jag, sa Kristi, jag tror att vedebörande sitter här vid bordet, inte sant? Sigge!!!

Nu börjar tyskarna höja sina glas och sjunga en truddelutt som de svenska killarna och deras likaledes svenska brud fick sjunga i skolan: Mein hutt der hatt drei ecken, drei ecken hat mein hott, ond hat er nicht drei ecke dann ist es nicht mein hott.

Man kan säga att detta var tyska på svenska, vad stavningen beträffar, och i verkligheten hade dessa strofer en undergörande verkan. Det blev bara så att borden sattes ihop och så började berättandet på en tämligen flytande engelska, tack och lov.

Backpackers, män/kvinnor med ryggsäckar, tre till antalet, kom från det håll som MC-gänget var på väg, således mot Wåhlinge Marknad. De hade åkt från Stockholm till Mölnbo, och därifrån hade de gått en s.k. sockenvandring.

- Vad betyder Sockenvandring, frågade Kristi, som aldrig hade hört detta begrepp.

- Sockenvandring i detta fall betyder en vandring runt Mejerigårdarna i Vårdinge.

- Det där blev man ju inte mycket klokare av, sa Melle, som aldrig satt sin fot utanför huvudstaden.

- Du, sa Sigge, jag ska säga dig att det finns många som bor i Mölnbo som inte heller vet vad Mejerigårdarna är för något, men till dig kan jag säga att det fanns sju säterier där i Vårdinge och fem av de stora gårdarna ägdes av ett aktiebolag som hette Mejerigårdarna AB.

Vi har gjort en underbar vandring runt dessa gårdar, sa Karl, språkröret från Dresden i Tyskland.
När vi kom till Hildemar Lidholms Nådhammar gick vi ner till sjön och steg ombord på en turbåt som tog oss på en sightseeingtur runt sjön och vid Grottberget steg vi iland. Vilka spännande grottformationer man finner där. Tack vare vår "FICKTEATER" kunde vi få all information som vi önskade. Vi såg eremitens lilla stuga som han byggde vid 60 års ålder när hans fru dog. Han ville vara ensam där men under tre år kom det 1500 personer och hälsade på; han var en pensionerad ingenjör på Ljusfabriken på Liljeholmen.

- Har ni gått ända hit, frågade Svempa, och var har ni sovit någonstans?

- Vi sov över i en av de stora grottorna alldeles nere vid vattnet. Där kunde vi också ha en liten eld.
På morgonen klättrade vi upp på toppen av berget. där har man en sagolik utsikt över sjön till andra sidan där Nådhammar ligger. Man kan stå där och drömma sig tillbaka till den tid då forntida människor kom med sina flatbottnade båtar från det stora havet. På båda sidor om sjön finns det fornborgar. Här vid Grottberget vid Ernesidan och på Johannesberg söder om Nådhammar.
Nästa ligger vid Nysund, Nysundsberget och det sista inte långt från järnvägen på ett berg vid Östersättra.

- Vad tror ni att fornborgarna var till för, frågade Karl, och Nicke som var poet hade en alldeles egen uppfattning om dessa högt belägna punkter svarade genast. Jag tror att det var forntidens kyrkor.
När man kommer upp så att man kan se landskapet vida omkring, får man en särskild känsla. Människor vill alltid se något utöver det vanliga, något utöver är just vad religion betyder.

Intressant synpunkt, sa Karl, har aldrig hört det förut, man säger ju att det är en borg och tänker på strid.

- Ja, sa Nicke, livet är en strid, och för att stå ut behöver man en god allmänbildning.

- Så sant, sa Karl, om jag skulle berätta vidare, om ni vill veta?

- Det ville våra svenska Bikers och deras Gallionsfigur, och därför bad de Karl fortsätta berättelsen om deras vandringsfärs genom det svenska landskapet.

Från Grottberget tog de sig genom skogen till en timmerväg som går förbi Fårsjötorp och vidare till Vrå gård. Ytterligare några hundra meter har vi järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad, och på andra sidan har vi vändhållplatsen för bussar som går mot Järna och Södertälje.

- Så ni kommer med buss hit på Café Åsgatan 2? sa Sacke.

- Nej då, sakta i backarna, sa Karl, och de andra två gossarna log, vi har besökt en vän som går en kurs hos antrposoferna på Nibble, där har vi också sovit över, efter att har vandrat runt i trädgårdar och sett fontäner nere vid sjön. Vi vilade oss där och åt på restaurangen där, och idag har vi ätit frukost där innan vi tog bussen vidare till Järna. Och nu har vi vandrat runt här i samhället och varit på biblioteket, och i kväll åker vi hem.

Vi ska också åka vidare, sa Sigge, och reste sig upp, vi ska åka en spännande väg mot Mölnbo, en väg genom storskogen, man säger Sjundaskogen, en skog som är uppdelad i smala remsor så att alla bönder inom ett stort område skulle ha virke till byggnation.

- Vi får tacka för trevligt sällskap, hoppas vi möts igen, sa Sigge och klappade om sin nyblivna vän.

- Du ska få min adress så kan du kontakta mig om ni kommer till Dresden någon gång. Tjao...

The Bikers tog på sig hjälmarna och kickade igång sina maskiner och åkte vidare längs vägen till Wåhlinge Marknad...

Fortsätt: The Bikers på http://Fickteatern.blogspot.com / antroposofi...