 Mineralresan Bergslagens ecomuseum Kanske känner du till att det var två bröder som kom till Nådhammar, vid Långsjön i Vårdinge, 1858, tre år innan järnvägen kom till Mölnbo. De hette Hildemar och Wilhelm Lidholm och står som grundare av Arla (MC, 1915), som i dagarna gått ihop med danska MD Foods och är Europas största mejerirörelse; Arla-Foods. Tågen kom och tågen gick, 1862 kunde man åka från Stockholm till Göteborg och mjölken gick per järnväg till barnen i Stockholm. Efter Lidholm kom så småningom en ny ägarfamilj till Nådhammar, en klan som har en religiös ledare som anfader; nämligen P. P. Waldenström (1838 – 1917), Svenska Missionsförbundets grundare. Egentligen ville jag flyga från Vängsö till Mora och ta mig söderut i en kyrkbåt på Siljan. Sedan skulle jag vandra på Siljansleden från Tällberg till Leksand, där släktingar bor; därifrån på smala stigar till Ludvika och göra en avstickare med tåg till Grängesberg. Mätt på äventyr skulle jag sedan dra mig hemåt med kanalbåten från Smedjebacken genom 26 slussar och tillbaka till Södertälje med Ejdern, vårt ärevördiga ångfartyg. Tidernas drömtripp med MoffasMellanMjölkSafari i Bergslagens ecomuseum. Drömmare, dåre, det blir nu aldrig som man tänker sig och därför tog vi naturligtvis bilen till Tällberg precis som vanligt, men sedan… Haru hört talas om Clintoneffekten? Vis av andras misstag tog jag helt sonika sovsäcken med mig och åkte till Grängesberg, solo…Härliga tider, ljuvliga tider, nu skall ni få höra! Jag kom till Grängesberg drygt en timme innan de skulle stänga Gruvmuseet, och innan kvällen hade jag lärt mig massor om gruvan och om Grängesbergsbolaget (TGO). Kan du tänka dig, två av disponenterna i bolaget hette Martin och Erland, där Erland var son till Martin, som också var styrelseordförande i Skandinaviska Banken. De var betydande industrimän i Sverige, där järnvägen mellan Oxelösund och Grängesberg haft stor betydelse. Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar (TGOJ) finansierades med engelskt kapital genom finansmannen Cassel som också donerade pengar till ett badhus, ett skolkök och en stor konserthall. Naturligtvis måste jag titta in på Lokmuseet också och låta mig imponeras av de stora ångloken som är uppstallade där, men det måste ske först nästföljande dag. Jag hade nog tänkt sova under bar himmel, men när mörkret la sig över trakten var det jag som la upp 150 spänn och smög in på vandrarhemmet. Värdinnan som är barnfödd på orten berättade att hon var skolkamrat med en känd stor-grabb i min ålder, och jag menar, det var väl kul; eller hur…? Nähä, inte det, men vänta så får du se. Efter att ha varit inne i gamla gruvkontoret och flörtat lite med en "donna" som är ledare för Projektet Berget, for jag ner till biblioteket och frågade efter litteratur om TGO. När vi stod och tittade i böcker vid lånedisken kom där en gammal man och la sig i samtalet, och så blev vi två stående rakt upp och ner en kvart och pratade tills jag frågade honom om han hade bråttom. Sedan satte vi oss ner och samtalade en timme. Tiden går fort då man har roligt. Mannen heter Gunnar Skogfeldt och har varit anställd vid gruvbolaget och arbetat både i Grängesberg och i Kiruna och Malmberget. Han var diplomingenjör, sa han, och varit chef för många betydelsefulla projekt under Erlands tid som verkställande direktör för TGO, men nu var han pensionerad. Du kan tro att man känner sig hedrad vid dylika tillfällen. Då vi skildes åt kände jag att detta var ett möte, som jag brukar säga. Sådana händer kanske ett om året, och nu hade det skett just i Grängesberg, där både Martin och Erland Waldenström, som en gång var ägare till godset Nådhammar, varit betydelsefulla personer, och där värdinnans skolkamrat, Jens vuxit upp och bott med sin förra fru, April Spendrup. Gruvkontoret står idag tomt eftersom all gruvnäring är nedlagd, men några lokaler används idag av Spendrups of Sweden, som till min stora förvåning buteljerar mineralvatten från Loka Brunn bara ett stenkast från gruvan. För några år sedan var jag var på väg till AkterKastellet, min skrivarstuga, en juldagsmorgon. Jag skulle gå över isen på Långsjön. Som jag gick den gamla vägen över skogen, såg jag framför mig två jägare som höll på att träna duvskytte. Döm om min förvåning då en av dem var en vacker kvinna. Vi stod och pratade en stund och hon berättade att berget jag skulle passera hade en fantastisk form vilken bäst kunde beskådas om man gick upp på toppen. Jag tackade för tipset och gjorde mig beredd att gå då jag kom på att jag borde presentera mig. "Och vad heter du"? frågade jag. "April", sa hon. "Så romantiskt, april love", sa jag. "Ja, april love in Paris", sa hon. "Vad heter du i efternamn då?" ---"Spendrup"- --. "Angenämnt", sa jag, och började gå mot berget. "Kom och hälsa på nå’n gång", sa April, "jag är också intresserad av bygdens historia, vi bor här på Nådhammar". Nu i sommar åkte vi genom Uppsala och skulle gå och spana lite i den fina botaniska trädgården som finns några kvarter bakom slottet. Eftersom jag inte känner till stan så kom vi in på fel gata och rätt var det var hamnade vi inne i Sveriges Geologiska Undersökningars bibliotek, och genast var där en vänligt sinnad person bakom disken som var beredd att lämna ut litteratur till mig, endast genom att höra på språket att jag hörde till de initierades skara. Jag berättade att jag var med i Gnesta Geologiska Grupp och att jag arbetat på lantmäterikontoret i Södertälje som yngling och på Stadsingenjörskontoret från 1970 fram till 1996 då jag fick förtidspension och hade friheten att välja själv vad jag helst ville syssla med. Eftersom jag alltid haft en splittrad bild av verkligheten och haft svårt att välja ut vad jag helst velat göra så har jag tillåtit mig att göra min alldeles egen plan för hur min tid skall användas fram till dödagar, och på så sätt har jag valt att göra en tvärvetenskaplig undersökning av mina barns födelsesocken, Vårdinge, i Östra Sörmland. Först skulle jag studera berggrunden som vi står och går på, sedan skulle jag följa växterna och djuren på deras väg upp ur havet när inlandsisen drog sig tillbaka för ca 10000 år sedan. Först därefter är det dags att noga undersöka den mänskliga kulturen fram till dags datum och se vad för något som där finns att bygga vidare på inför framtiden. Ja, ungefär så har det också blivit tills nu då det är dags att växla in på ett nytt spår igen, bara det att människor är så mycket mera intressanta än växter och djur enligt mitt förmenande. Dessutom är det fruktansvärt svårt att lämna geologin nu då jag faktiskt börjar förstå en del av jordskorpans olika rörelsemönster. I flera år har jag tytt mig till Gunnar Eriksson i Hjälminge, han som grundade GGG i Gnesta och som har ett förflutet som en mångsysslare av guds nåde. Bonde har han varit och överlåtit gården till sonen som är gift med Kerstin, den tös som inspirerade mig att starta en ridskola på Bergtorp. Ty innan vi hade hästar på Norra Väsby brukade vi åka till Hållsta och rida, och det var där Kerstin höll till med sin enkla ridskola utan ridhus. Men det går också bra om man inte har för stora pretentioner. I tio år nu har en grupp geologiintresserade amatörer från Gnestatrakten hållit ihop runt Gunnar. Och studerat berggrunden har man gjort minsann; åkt land och rike runt för att söka upplevelser bland mineraler av olika slag. De senaste åren har även jag och min fru varit med bland de sökandes skara. Det har givit just den utdelning som jag hade förväntat mig. Mycket är Gunnars förtjänst, eftersom han liksom jag har visat prov på en tvärvetenskaplig ådra som spritt utflykterna till en rad olika områden inom hembygdsforskningens domäner. När jag så bestämt mig för att inte vara med längre, eftersom jag egentligen inte tänkt fördjupa mig mer inom mineralogin, utan vill hålla mig till de stora dragen inom hembygdens hank och stör, for jag till Gunnar och skulle meddela detta på ett smidigt sätt. Och dröm om min förvåning då jag fann honom uppe på skullen sittande på en halmbal och pustade. Inte för att jag hade för mig att han bara satt och läste i godan ro i sin stuga helt nära gården, nej så mycket kände jag Gunnar, men inte trodde jag att han gjorde en hel karls arbete på dagarna; vid 78 års ålder. Den här dagen hade han burit fram balar från den bortersta gaveln ända fram till stegen på skullen. Ett hästjobb skulle man kunna säga. Ja sådan var han, inget var omöjligt för Gunnar. Han blev dock glad att se mig och föreslog att vi skulle ta en paus och åka hem och sätta på kaffepannan; så gjorde vi det. När jag satt där vid bordet måste jag förklara mig lite varför jag inte längre ville vara med. Då sa han att han själv var inne på att ägna lite mera tid år arkeologin. Jag häpnade förståss över hans avhopp från geologin men förstod snart att han knappast menade allvar med vad han sagt. Men det finns områden inom vetenskapen som han ännu inte blivit riktigt mätt på, och ett av dessa är arkeologin, ty Gunnar tog själv kontakt med länsarkeologen och föreslog en metod att bevara hällristningar. Eftersom dessa avvittrar alltefter som tiden går kommer de till slut att försvinna, och därför har man provat olika metoder för att bevara dem. Således har Gunnar kommit på att man kan göra rent berget och lackera ytan där hällristningarna finns. Så är det gjort vid ristningar som finns helt nära där Gunnar bor. En gång var vi där och tittade. Kanske det går att konservera en ristning på detta sätt, den som lever får se. Så kom kaffepannan fram på bordet och snacket kom igång. Jag berättade att jag hade många järn i elden och att jag önskade att alltsammans en dag skulle sammanfattas på ett lustigt sätt så att det går att göra ett bygdespel avét. Inte idag precis men nå´n gång i framtiden. Kul vore det i alla fall. Vi får väl se. Gunnar lyssnade ett tag på mina visioner och parerade sedan med en rolig episod ur det verkliga livet. En tid i ungdomen sökte sig Gunnar till kungliga huvudstaden och där fick han jobb på Bygdeteatern. Hans uppgift var att boka in gruppen på olika lokaler ute i landet där den sedan skulle komma och spela upp sina stycken. Det var ett trevligt arbete där han fick möta många människor, men så tog även det slut och så kom han tillbaka till landet igen och Bygdeteatern gick upp i Stadsteatern. I Gnesta går Gunnar under namnet "Potatiskungen i Gnesta" ty han bodde vid Odal och hade sitt lager i en byggnad där. Då hans fru ville ha en liten kiosk och en golfbana att sköta om, byggde han en sådan anläggning och det är den som heter Mormors stuga. Den finns kvar där än. Men sedan frun inte stod ut med tågen som visslade förbi stup i kvarten, byggde han ett litet hus åt henne invid gården i Hjälminge. Nu är hon död sedan flera år och Gunnar bor själv i stugan, men i uthuset bredvid har han upplåtit plats för den geologiska gruppen, vars medlemmar då och då kommer dit och slipar och arbetar på sina stenar. En kväll gjorde vi en utflykt till ett soldattorp som ligger helt nära Hjälminge, därifrån kommer en av våra stora skådespelare . Hans namn är Keve Hjälm. Det sägs att han hade sitt första uppträdande på Folkets Hus i Mölnbo. När vi i alla fall är inne på skådespeleri och bygdeteater kan jag passa på att berätta att jag nu har kommit så långt i mitt eget fantiserande kring Södertäljes Vatt-Anna, som är en påhittad person som symboliserar de gamla kvinnorna som fick livnära sig på att bära vatten hem till de rika hushållen i staden på den tiden då inga vattenledningar fanns. Då fick man hämta vatten ur den kommunala brunnen. Det är nu så att jag tagit mig friheten att fantisera fram Annas födelse och uppväxttid och förlagt den på andra sidan Långsjön i Mölnbo, mitt emot min skrivarstuga inte långt ifrån Nådhammar. Jag har fått visshet om att hennes morfar kom till Nådhammar som skjutsdräng och att hennes mor, Maja, förlorade henne under dramatiska omständigheter strax efter födelsen, och att de sedan gått skilda vägar genom livet. Det vill säga, Anna blev kvar i Oxsund en tid, som bortbyting, medan modern for med sin räddare till Åker, där hon framlevde sina återstående dagar. Majas mor hette Ebba och hon var född och uppväxt vid Hammora på Ekerö, den gård som släkten af Klint hade i många år. Erik av Klint blev adlad och han och sonen Gustaf finns med på en stor tavla som hänger på Gripsholms slott. Där syns även Hertig Karl, Gustav III:s bror, ombord på ett krigsfartyg under Viborgska gatloppet, där A.E. Nordenskiölds farbror är amiralen som räddar svenska flottan ur en hotande situation. Hela slaget kunde ha förlorats, om han inte hade haft sinnesnärvaro att föra hela flottan ur knipan. Till slut blev det dock en stor seger för svenskarna. 1809 förlorade svenskarna ändå Finland till Ryssarna, och det är delvis därför vår store idol, A.E. Nordenskiöld, Sjöfararen som tog fartyget Vega genom Nordostpassagen och rundade Europa och Asien 1878 - 79, blev svensk folkhjälte. Nåväl, i skuggan av den bedriften är det väl inte så intressant att ta del av en massa fakta om Klintarna, tycker du kanske, men vänta tills jag får berätta vidare… Släkten af Klint är, precis som släkten Nordenskiöld, full av sjövärdiga personer, amiraler och konter-amiraler under flera generationer. Men släkten Klint är också begåvad med en känd konstnärinna, Hilma af Klint, som haft sina alster uppvisade på många håll i västvärlden. Länge hölls de nerpackade i ett förråd på Ekerö, ty man hade inte löfte att visa upp dem förrän efter hennes död, och för några år sedan visades hela utställningen i konsthallen i Södertälje där jag var och beundrade hennes geometriska former. Det var något märkligt med hennes kompositioner. Ingen annan konstnär har så direkt träffat mitt hjärta. Av konsthallens väktare fick jag veta att det finns en bok på biblioteket som handlar om Hilma och hennes konst. Boken fanns dock inte inne för tillfället men det gick bra att beställa den. Det gjorde jag förståss och några dagar senare hade jag den i min hand. Nu förstod jag vad det var som fångat mig så. Hilmas bror var en hög sjöofficer och en känd kartläggare till sjöss. Under många år hade Klintarna gjort sjökort utefter våra kuster lång ner till Spanien och de var också lärare och författare till böcker om navigation. I Hilmas bilder finns en logisk harmoni med evolutionen som ledmotiv. Hennes formspråk hade jag tydligen uppfattat och gillat. Det är delvis därför som jag låter Annas mormor, Ebba, växa upp just där vid Hammora kvarn där hennes far hade båten förtöjd när han inte fraktade virke och malm utefter kusten. Han kom nämligen från Mälby på Väddö, där hans far en gång låtit bygga "henne" för en livslång ritt på vågorna mellan hamnarna i Roslagen och Stockholm. Det var dit Nils-Olof kom som yngling en höstdag, hungrig och trött, och bett om skydd för natten. Och det var på den båten han fick knog tills moran fick se honom och tog honom under sina vingars beskydd. Underliga äro Herrens vägar. Det var också vid Hammora Kvarn de förlovade sig, han och Ebba, två ungdomar som vuxit upp som bror och syster under samma tak. Nog undrade hon, Ebba, varifrån han kom, och nog undrade även jag, för bara några dagar sedan, men nu vet jag bättre… En dag for jag för femte gången till Insjön där Åhléns har sin vagga, och där Clas Ohlsons affär och huvudlager ännu finns. Där har man byggt en liten paviljong som hembygdsföreningen i Åhls socken håller öppen för intresserade turister. För några år sedan köpte jag en bok som handlar om gruvnäringen i Åhl, skriven av en känd forskare på Ämbetet som hade sina rötter där. Nu är han död sedan några år tillbaka. Jag var alltså tillbaka i Åhls socken igen, och den här gången skulle jag göra en vandring på dryga fem kilometer upp på Gruvberget och ner igen innan jag åkte in vid Clas Ohlson och "kônsta" som snurrar alltjämt. Det var här Vatt-Annas morfar dök upp för första gången i mitt huvud, här vid den ursprungliga skapelsen, kônsta, som anläggningen heter på dalmål. För min inre syn stod gossen vid det stora vattenhjulet som levererade kraft upp till Svartberget, gruvan som ligger en bit upp i berget Först några rader om min egen farfar... Farfars far och mor kom från Ekerö till Sturehov som statdräng och piga, och att farfar som yngling bodde hos en familj med en dotter i ett av torpen vid Sillvik. Genom att släktforska med datorns hjälp kan vi finna släktingar som vi inte har en aning om. Med hjälp av databaser finner vi varandra. Södertälje släktforskarförening hjälper dig tillrätta om du är intresserad. Jag har nu vänt mig dit och fått hjälp, men Vatt-Annas släkt går ej att hitta i någon databas eftersom hon är en fiktiv person som vi har uppfunnit för att förmedla kunskapen om att det fanns kvinnor förr i tiden som fick bära vatten för sin försörjning. För min del är jag mycket nyfiken på hur min farfars släktträd ser ut, eftersom namnet Linder allt som oftast förekommer på bildade personer i vår bygdehistoria. Det fanns en doktor Lars Johan Linder redan på 1600-talet som skrev en bok om växterna på Viksbergs egendomar, och han blev adlad och kallade sig för Linderstolpe. Och det finns ännu en Linder med samma namn, prosten Linder, som blev kyrkoherde i Tveta socken och Södertälje stadsförsamling 1878. Kunde det finnas någon anknytning mellan min farfar och prosten Linder, det var frågan, och så drog jag in den unge "prosten" i min berättelse om Anna från Oxviken vid Långsjön i Mölnbo, Södertäljes Vatt-Anna. Annas morfar kom från Åhls socken, där hans far arbetade i Svartgruvan dit pojken var på väg med mat då en skara arbetare mötte honom uppifrån med en bår mellan sig. På båren låg hans far som fått ett stenblock över sig och nu var så illa sargad att han inte kunde resa sig. Då pojken fick se att det var far hans som blivit drabbad denna gång sprang han fram till båren. Karlarna, som sakta ställde ner den på marken för att gossen skulle få taga farväl av sin döende far, var bara glada åt en stunds vila. I ett sista farväl till sin son bad han honom taga väl hand om mor och småsyskon, och då särskilt det sista som var på gång. Han avkrävde sonen ett löfte att han aldrig skulle ge sitt liv till gruvbolaget, utan istället vandra ner mot mera bebodda trakter för att finna sin plats på jorden. Om denna flykt, från stenhårt arbete åt en krigförande kungamakt, hade fadern tänkt många gånger i unga år, men han förmådde inte lämna sin mor kvar i Åhl, och så gjorde han en flicka med barn, och det barnet var pojken, som nu fick ett gott råd av sin far: "ge dig av min son, gruvan kommer annars att sluka dig levande", och så gav han tecken till gubbarna att de skulle klättra vidare utför berget. Nils-Olof dröjde länge kvar vid vattenkonsten. Han stod där darrande, gripen av tyngdkraften som genererade vattenströmmens eviga fall mot hjulets trapplika vingar, de grovt hopfogade träalster, som tvingade konsten att uppfylla sitt ändamål. Och målet var, att via stängerna som var fästade vid sin axel, som i sin tur var fastgjord vid en, några meter hög påle, föra de motvilliga vattendropparna upp mot gruvan; där kraften från kônsta skulle lyfta det kalla vattnet i Svartgruvan upp till ytan så att det kunde sippra ner utför berget igen. Arbetet med att bryta loss berget kunde nu ske som gruvfogden hade befallt, så att bergslaget, bönderna som ägde gruvan, kunde sälja malmen vidare till masugnen där järnet skulle välla fram, trögt flytande mot sin redan förutsedda form. Sedan skulle det sålunda formade järnet bankas av vattendriven hammare där kraften från forsen skulle ge det ännu en ändamålsenlig form, nu smidigare och lättare att gestalta i en avlägsen smedja. Hela tiden påskyndat av människors hårda vilja, med bytesmedel som fanns i förläggarens snikna näve. Så tog medlen slut, gång på gång tog de slut, varvid kraften från kônsta stannade upp ett tag på sin vandring mot det svarta såret i bergets sida. Och vattnet som så motvilligt låtit sig tämjas, tog så en ny yster väg genom de noga sammanfogade klippblocken, ner mot Insjöns blanka vattenspegel. Allt detta upplevde jag på min väg upp mot Gruvbergets topp. Jag kunde se inför min inre syn hur pojken i förtvivlan och ilska snubblade uppför mot det svarta hålet, utan tanke på björn eller varg, och hur han där besvärjde tidens gång som förändrade allt i sin väg. Sedan småsprang hem efter båren med sin döende far, hem till mor som låg och krystade i den illa rustade stugan vid bergets fot. När gossen så äntligen kom hem hade hans fortsatta levnadsbana redan antagit en ny form. Nya tankar, faderns ungdomstankar, hade slagit rot i hans sinne, och då beskedet kom att även hans mor gått ur tiden vid en svår förlossning, var han redan på väg… Själv var jag, som sagt var, redan förbi det svarta vattenfyllda gruvhålet, på väg mot toppen. Men innan man går sista biten över en liten mosse har de byggt en ny väg som ännu inte är färdig. I den lösa terrassen i mitten på vägen kunde jag tydligt se spår av ett stort rovdjur med långa vassa klor. Björn var det inte men väl kunde det vara lo eller varg, förmodligen lo, eftersom spåren var mycket lika de som jag fann på Långsjön för några år sedan, där ett lodjur vandrat omkring på den snöklädda isen. Flera än jag i Vårdinge hade sett de spåren. Det kan inte hjälpas, nog känner man sig lite rädd då man går i spår som ännu inte svalnat, spår av vilda fria individer, avkomma från samma stam kanske som de som fanns i trakten på den tid då gruvverksamheten var i full gång. Spännande, kusligt och fascinerande. Uppe på toppen fanns en triangelpunkt, så klart, finns det överblick skall man utnyttja den. Tyvärr växer nu ungtallar runt om så att man inte längre kan se åt alla håll, men så är nu en gång tiden att den förändrar allt, även utsikten. Ett torn skulle ställa allt till rätta igen. När han hade varit i alla kyrkorna i trakten, och inte funnit någonting, gjorde han en mineralresa, en tur uppåt Bergslagen där Sveriges välstånd vuxit fram alltsedan Engelbrekts dagar. Kommen till Grängesberg, en gruvort sedan 1600-talet, fann han bara ett rysligt stort svart hål som skrämde honom till Brunnsviks folkhögskola där han sökte bot för sin ihållande prestationsångest. "Nu måste jag finna ’Marknaden’ snart", sa han, "det var väl själva f-n"? - Åk till Insjön i Åhls socken, där vet jag något som säkert skulle intressera dig, sa den söta servitrisen och hällde upp en stor mugg svart kaffe åt Moffa, där har du en liten fyrkantig kur alldeles under stånggången, den som leder in i ett hus där kraften präglar mynt som det står daler på. Där finner du marknaden. Sagt och gjort, Moffa satte sig i bilen och ställde kursen mot Clas Ohlsson i Insjön, och där fanns det grejor skall du veta. Stora prylar och små prylar. En del var långa och tunga andra var korta och lätta, och tvärt om, men var fanns "Marknaden", här finns ju bara en massa saker på marknadsplatsen, tänkte Moffa, men var är den hotfulla marknaden, den som renderade oss 500 % i ränta; så satte han sig ner under stånggången och grubblade. När han hade suttit där en lång stund och hört vattenhjulet vrida sig runt sin axel hundra gånger minst, steg han plötsligt upp och gick med raska steg in i kuren som flickan från folkhögskolan talat om. "Kanske hon visste mer än han anat", tänkte han… "men inte velat säga det rent ut". Kanske trodde hon att han bara skulle säga som alla andra, "ånej, så kan det väl inte vara", när hon kom med goda råd. Så gjorde han som hon sa, stegade in i helgedomen som hembygdsföreningen i Åhls socken hade ockuperat, och där inne satt en mycket gammal man som sa att han var äldre än han såg ut, men att han fortfarande var intresserad av det som händer på bygden. - Du förstår, sa han, orden bergsmän och bergslag är de första bevisen för att man lärt sig använda bergsmalmen. Bergsmännens bergslager framträder i de skrivna källorna från 1300-talets första hälft. Smältugnarna kallades med ett låneord från tyskan för "hyttor". De hade vattendrivna bläster som var så effektiva att de kunde göras ganska höga. Det fanns i regel flera brukare. Bergsmalmerna smältes direkt till smidigt järn. Detta utsmiddes för hand till ämnesjärn kallat osmundar. Osmundarna var småbitar stora som en tändsticksask, anpassade för klensmedjans behov och använda som betalningsmedel. Osmunden blev en viktig handelsvara, både in- och utrikes. - Jaha, sa Moffa, jag förstår, det var så det började uppe i Bergslagen, och redan då hade man ett stycke metall som kunde användas som betalningsmedel, osmunden. - Ja just det sa dalkarlen från Åhl, det var redan på 1300-talet man tog tillvara vattenkraften för att få den höga temperaturen i härden. - Hur länge tillverkade man osmundjärn i Sverige? frågade Moffa, som började förstå att bergsmännen själva inte fick bestämma var hyttorna skulle läggas och hur järnet skulle se ut då det skulle exporteras. Nästa steg i utvecklingen var att den direkta järnframställningen utbyttes mot tackjärnsblåsning, alltså osmund mot stångjärn. Osmundtillverkningen fortsatte parallellt till 1600-talet, då utförsel av osmund förbjöds. Tillverkningskapaciteten ökade i högsta grad då man övergick till att blåsa endast tackjärn i hyttorna. Men ibland var malmen rik på fosfor som blandade sig med det smälta järnet och för att inte järnet skulle bli för sprött blandade man i malm från ett annat håll som inte var så fosforrik. Den fosforrika malmen gav dock ett järn som gick utmärkt att gjuta och därför skiljde man på användningssätten. Annars var det mest stångjärn som efterfrågades. - Hur har du lärt dig allt det här, frågade Moffa, som var fascinerad av gubbens gedigna kunskaper. - Jag har läst mycket om hembygden och så har jag fått tag på en bok av professor Bertil Boëthius, en gammal riksantikvarie som trots sina 80 år tog på sig uppgiften att dokumentera Åhls järngruvor. Bland handlingarna hittade han glädjande nog en del anteckningar om en gruvfogde som hette Valsarf Erik Ersson. Håll i er nu för nu börjar det hända saker i högra hjärnhalvan! Bland fogdens dokument finns ett ark som handlar om en pojke som miste sin far i ett gruvras medan modern hastigt dog i barnsängsfeber. Följande finns att läsa bland fogdens anteckningar den 8/6 1842: Idag har Nils Petter Nilssons pojke, Nils Olof Nilsson, född i Nilssons första äktenskap, återkommit till Åhls socken och sökt arbete sedan han varit borta från trakten i många år. Inget brott finns att rapportera. Gossen lär ha försvunnit spårlöst strax efter föräldrarnas bortgång. I sockenprotokollet finns antecknat att han förmodligen hade drunknat i ett vattenfyllt gruvhål. Men så efter många år var han tillbaka…som en vuxen karl. Av anledningar som det inte finns utrymme för i detta dokument att utreda är historien om Nils Olof Nilsson ett hopkok av författaren själv. Huru skulle annars allas vår Vatt-Anna, som står modell uppe på hembygdsmuseet på Torekällberget, få sin morfar med i historien. Emedan ingen idag levande person kan veta något om Vatt-Annas liv och leverne, förutom att hon var en person som fick släpa hem vatten åt folk från den kommunala brunnen, påtar sig undertecknad hela ansvaret för att ingen skall känna sig utpekad eller krängt i detta sammanhang. * Som du säkert vet finns det många vägar till Rom, och likaledes går det mer än en stig, från Åhl till Smedjebacken, där malmpråmarna fraktade sin dyrbara last ner genom 26 slussar till Mälarens nivå. Strömsholms kanal är nu 200 år och därför är det mycket troligt att Nils-Olof tog sig ner den vägen då han i desperation beslöt sig för att lämna sin hembygd. Förmodligen kom han ända till huvudstaden, ty inte långt därifrån finner vi honom på en vedskuta som ligger förtöjd vid en ranglig brygga på Adelsö. Gossen har magrat en del och kläderna hänger på trekvart och det syns som om han väntar på någon. Uppe i backen kommer en bastant kvinna med bestämda steg. Då hon får se pojken stående där på akterdäcket, går hon fram och sätter sig på bänken längst ute på bryggan. Hon ser på honom från topp till tå, medan hon säger på dalmål: "Kom hit så jag får krama dig pojk!" Blygt masar sig Nils-Olof fram till kvinnan på bryggan och tar av sig mössan och hälsar i hand som mor lärt honom. Han bugar sig så djupt att håret faller ner framför ansiktet. Kvinnan ler och frågar om han fått nå´n mat och om han har något emot att följa henne upp till gården. Han nickar och hon tar hans skitiga hand och säger att han nog skulle behöva ett varmt bad; om inte idag så i alla fall i morgon. - Jo, säger han tyst, nästan för sig själv, det var länge se´n. - Hur gammal är du, frågar kvinnan, är du tretton? Pojken nickar. Tänkte väl det, du är något kortare än Ebba, flickan min, och hon är lika gammal som du. Kom nu parvel så går vi upp till stugan. Nils-Olof reser sig upp, men släpper inte den utsträckta handen, och kvinnan tänker visst heller inte släppa i första taget. Så går de sida vid sida den smala stigen upp förbi enarna och mellan stenarna och när de kommer upp till gården viker de av mot ett av de mindre husen. - Här bor vi, förstår du, ja det är inte något slott precis, men vem vill bo i ett slott, vill du? Nils-Olof vet inte vad han skall säga, han har ju aldrig sett ett slott en gång. Det skulle vara Strömsholm då, som så sakta gled förbi, men i Dalarna står de inte så tätt precis. - Hemma bodde jag i ett mindre hus än detta, och på somrarna sov jag på loftet. Det var fritt och bra, och så slapp man höra vuxna snarka. Men på vintrarna bodde vi trångt. - Nä men se, här kommer Ebba med mjölken. Du dricker väl getmjölk? Ebba är lite längre, som Moran sa, men Nils-Olof är nog tyngre, trots att han magrat en del under resan. - Hej, säger flickan oblygt, vad heter du, min bror Herbert har berättat att du rymt hemifrån och att du bett om att få segla för maten. Jag heter egentligen Maria Josefina, men de kallar mig bara Ebba, efter katten som dog. - Hej, säger Nils-Olof, jag heter Nils-Olof men du kan kalla mig Nisse så rimmar det på kisse. Alla skrattar, men så stelnar Nils-Olofs skratt till då han får se Herbert komma gående mot dem. - Gå du in med mjölken, säger Herbert till Nils-Olof, vi kommer snart efter, skall bara talas vid om en sak. Då Nils-Olof kommer in i det mörka köket upptäcker han att det ligger en gammal man på soffan; denne hostar till och reser sig mödosamt upp och nickar. - Jasså du, det är du som är Nils, ja jag heter också Nils, men de kallar mig Nisse. Så skrattar han som om han hade sagt något roligt, och därefter lägger han sig stönande tillbaka på sofflocket. Nils-Olof står där tafatt och vet inte hur han skall göra, men så kommer något svart och lent och stryker sig mot hans ben samtidigt som hon kurrar; är det Lill-Ebba måntro? Nu hör han tunga steg i farstun och in kommer skepparn själv. Han är stor och grov och har ett yvigt skägg kring hakan. Näsan är stor och röd och håret något grånat vid tinningarna. Det syns att han haft en röd kalufs i unga år. Han ställer stövlarna framme vid härden och öppnar spjället, sedan lägger han på ett par vedklabbar till. - Det ser ut att blåsa upp, säger han, det blir nordan hela vägen om vi har tur. Det var bra att vi lastade igår så att vi kan gå så fort vi fått lite i skrovet. Men var i alla mina dar har fruntimren tagit vägen, maten borde stå på bordet vid det här laget. Vad säger du pysen? Eller var det Nisse du hette? - Jag heter egentligen Nils-Olof, men det blir enklare om vi säger Nisse, men det finns ju redan en i huset vetja! - Det bryr vi oss inte om, föresten kan vi lika gärna kalla dig Nils så behöver ni inte bli osams om det. Nej nu får de förbaske mig komma, en håller ju på att svälta ihjäl. In kommer Moran och Ebba, Herbert blev visst kvar ute i något ärende, kanske måste han gå ner och se till förtöjningarna. Sedan var det pojkens få tillhörigheter som skulle tas upp, eftersom alla utom skepparn var ense om att gossen skulle få vara iland ett tag och vila upp sig. - Jasså det är dags att komma nu, sa skepparn, vet ni inte att vi skall iväg så snart som möjligt, vi bör vara vid Kungs Hatt när middagssolen står i midi för att kunna lägga till vid Söder Mälarstrand i skymningen. * De flesta gruvarbetarna i slutet på 1800-talet hade säkert inte tid att skriva om sina dagars möda. Men gruvfogden Valsarfs Erik Ersson har fört dagbok under sin långa tid som gruvfogde på en mängd gruvor i trakten av Åhl. Han måste ha varit en synnerligen välbalanserad människa som började sin levnadsbana i ett hem där fadern var gruvarbetare i yngre dar och tidvis hoppats på tur i gruvletandets hasardspel. Han slutade sina dagar som tolvman och kyrkvärd. Då och då skymtar han i sonens avräknings-böcker då han hyrt ut häst till vindkörning. Unge Valsarf Erik Ersson började skriva sina dokument 1820. Numera finns det mesta samlat i Åhls hembygdsförenings arkiv. Vi skall här med hjälp av hans egna och andras berättelser försöka åstadkomma en presentation av en gruvfogde som blev en ryktbar man redan under sin levnad. Många menar att han var en hårding, andra säger att han var hård men rättvis. Ett är dock säkert; han blev med åren både hård, klok och rik. Född 1800 började han som 15-åring som gruvarbetare. 1819 arbetade han som revkar vid storskifte i Leksand. Storskiftet kom först till Skåne i form av Enskifte, som genomfördes första gången av godsägare Rutger Maclean på Svaneholm. I övriga landet genomfördes storskifte, en radikal sammanslagning av ägofigurerna så att jordarna blev lättare att odla. Slutligen kom 1827 laga skiftet som blev rena katastrofen för många byar i landet, samtidigt som det rationella jordbruket ökade avkastningen så att befolkningen i landet växte till aldrig tidigare nådda tal. Det var på den tiden som en enda bonde kunde begära förrättning och spränga byn så att somliga fick riva sina hus och flytta ut på skiftet de fick sig tilldelat. Således kan vi förmoda att Ersson ytterligare ökade sin förmåga att läsa, skriva och räkna då han utförde dessa mätningar. Efter fyra år blev han gruvarbetare igen, och redan då hade han gjort sig känd som en duglig man. Kanske hade han själv gjort sig påmind. I hans böcker finner man kritik av de förra brukarna av gruvor som han övertog, men det är inte lätt att veta hur mycket som var reklam för egen del. Emellertid ökade hela tiden antalet gruvor som han fick arvode från. För varje uppdrag uppbar han lön, och de sammanlagda arvodena blev med tiden ett stort kapital med vilket han sedan bedrev lånerörelse. Det renderade honom även en plats inom kommunalpolitiken. Kunskap och hårt arbete gav utdelning för honom själv och för bygden, och när bolaget inte ville bekosta säkerhetsanordningar, drev Ersson fram dessa med skärpa, för att ge arbetarna den trygghet de betalade för med att hålla överenskomna ackordsuppgörelser. Valsarf Erik Ersson var en av de första som skrev in sig i Åhls historia, men inte den sista. Tågen kom och tågen gick, 1862 kunde man åka från Stockholm till Göteborg och mjölken gick per järnväg till barnen i Stockholm. Efter Lidholm kom så småningom en ny ägarfamilj till Nådhammar, en klan som har en religiös ledare som anfader; nämligen P. P. Waldenström (1838 – 1917), Svenska Missionsförbundets grundare. Moffa drömde om att söka sig djupt in i Eli Heckschers ekonomins historia, en bok som han lånade av sin far men aldrig lämnade tillbaka… Nådhammar verkar vara en plats av Guds nåde. Här sammanstrålar många personer ur historien och hit söker sig också Moffas påhittade personer som alla sprungit fram ur min högra hjärnhalva. Du som läst mina första skrifter, kommer kanske ihåg att det föddes ett flickebarn i ett skyffe någonstans på Nådhammars ägor, det var i mars månad 1842, och att hennes mor, Maja, jagades över skogen av hundarna skall tills hon kom till bäcken där hon tappade taget om sitt nyfödda flickebarn. Hon höll själv på att drunkna i bäcken. Du kanske också kommer ihåg att flickan hette Anna och att hon för alltid skiljdes från sin biologiska mor, just där vid Lilla Småsjön. Maja for med Paul till arbete långt borta medan Anna växte upp på torpet Oxsund som ligger på Nådhammars ägor. Även hon, som så många andra flickor i Vårdinge, fick tidigt lära sig mjölka och hade hon inte haft Ulrik, gubben rakt över sjön, och sin morbror Knut, skulle hennes liv blivit bra mycket fattigare; och Johannis förståss. Men nu var det som det var, tack vare släktingar närmare staden kom hon till Södertälje och Stockholm där hennes öde för alltid skulle beseglas. Sina sista år i produktiv ålder försörjde hon sig som tjänstehjon och bar vatten hem till rika människor, som sagt var. Hon blev en legend i staden, och på grund av detta står hon nu modell på vårt hembygdsmuseum. Men hur kom Maja till Nådhammar 1838, endast fyra år innan Nils-Olof Nilsson vandrade upp igen mot sin barndoms stenar i Dalarna? Det är inte självklart precis, vilken väg hon tog, men med lite eftertanke kommer svaret. Moffa är den som vet! Nådhammar har i alla tider varit ett av de stora godsen i Vårdinge, ja i Sörmland. Här finns gamla fornlämningar och här finns en härlig natur som säkert lockat rikemän i alla tider att slå sig ner. Tvärs över sjön ligger Grottberget och utefter den egna stranden finns trädbevuxna kärleks-holmar. En bro förbinder två av öarna med fastlandet och i stora skogen finns utsiktsberget som April nämnde. En skärning nere vid bergfoten antyder att här funnits ägare som varit villiga att söka efter dolda skatter. Varphögen är inte stor, nästan osynlig med mossa och lava på stenarna. Ett otränat öga upptäcker den inte ens. Till Nådhammar hör en ladugård också, och en välvårdad trädgård där blommor, frukt och grönsaker odlas av den skicklige trädgårdsmästaren. I skogen finns svamp och bär och Moffa gick utefter bäcken från Småsjön. Plötsligt känner han draget från flydda dar och sätter sig ner och lyssnar. Han hör rösten från en man som gråter, men det låter som en pojkes gråt, en pojke i en vuxen kropp, som tappat bort sina föräldrar och längtar hem. Det är nermörkt nu, men Moffa förmår inte resa sig. Längre ner mot Sågartorpet ser han ännu den gamla vallen som förr dämde upp vattnet i sjösystemet så att man kunde såga många stockar på våren. Ljudet kommer i vågor, tydligt ibland och mera fjärran ibland. Det tycks som om mannen går och letar. Han har nog tappat bort sig själv, stackar´n. Moffa känner in personen ifråga och snart ljusnar bilden. Han ser en skuta komma med läns förbi Kungs Hatt. Skutan har nya segel, och skepparn själv står i fören och suger på sin snugga. Han kommer norrifrån, kanske ända från Roslagen…Vätö kanske, med granit i lasten… Nej, det är ved man fraktar, och skutan kommer från Adelsö fastän den mycket riktigt är byggd i Roslagen, närmare bestämt på ett varv på Väddö, inte långt från Grisslehamn. Nu är den på väg mot Söder Mälarstrand en liten bit från Långholmen. Skepparn ser inte nöjd ut, han blev sittande för länge hemmavid och skeppsgossen tog kvinnfolket från honom, nu då han äntligen fått tag på en som verkade kurant. Men så är det alltid, aldrig får man vara riktigt glad. Undras hur gossen skall klara sig för de närgångna fruntimrena. De hade ju så gärna velat ha en pojke till, men så blev det en flicka, fast hon var ju som en pojke förståss. Alltid tillhands när det gällde att ta i, och en riktig hejare på att hantera skot och roder. Men flickor skall hålla sig på landbacken och hålla grytan kokande. Och så var det Herbert, ende sonen som nu var fyllda tjugo år och snart var giftasvuxen. Visst hade han haft mycket glädje av grabben, men nu var han uttagen till arbete åt flottan, han skulle hjälpa Klinten i sommar. Det gällde visst nå´n kartläggning neråt Trosa skärgård. Han skulle få bra betalt. Sjökorten måste revideras med jämna mellanrum och nu skulle man hålla till mellan Stensund och Julafton, en fyr inte långt från Bokösund. Han hade själv varit med några somrar och visste väl hur bolinerna skulle dras. Men nu gällde det närmast hans egen skuta. Och Matilda hon har bara ögon för gossen nu då hon fått reda på att han var från Åhl. Hemlängtan, ja, vad tror du? Matilda var från Tjugarebyn, ett stenkast från Leksand. Hennes far hade ett hemman där i sluttningen ner mot sjön, inte långt från Karlfeldtgården. Nu var den såld. Hon hade gått med de andra då det var arbetsbrist, och så hade de mötts vid Älmsta, inte långt från platsen där de idag har ett Roslagsmuseum. Då var han var riggad från topp till tå med flottans kläder, och hon hade hembygdsdräkten på. Gu så grann hon var i sina långa blonda flätor och med ett smittande skratt. Undras vart det har tagit vägen. Sällan fick han "känna" på´na nu för tiden, oftast gnat om tak som läckte eller för lite foder i ladan. Se på Klinten så bra han har det, hette det för jämnan, men inte kunde han mäta sig med den som var adlad vid födseln. Klinten det var grannen det, och det var av honom som de hyrde av, mot att de skulle hålla hela gården med ved om vintern. Det mörknade allt mer och nu såg han inte land längre. Inget annat att göra än att hålla sig mitt i sundet och hålla ut när man hörde bränningarna mot stranden; snart skulle ljusen från staden visa vägen. Herbert stod vid rodret, han ångrade att han inte sagt ifrån, nu fick han lasta av det mesta själv i morgon, ett tungt arbete. * Kristina har sedan länge varit uppe och stökat, tvättat fönster och kokat äppelmos, medan visionären stannade kvar under täcket för att arbeta. Det var någon idé som fladdrade förbi frampå morgonkröken, en skör tanke som snodde runt i skallen på honom några gånger och försvann. Nu kunde han inte förmå sig att stiga upp innan han fått tag i den genomskinliga slöja som tankar är byggda av. Medan hustrun gnodde för fullt för att göra rutorna genomskinliga, tänkte Moffa så det knakade för att göra väven synlig. Nu…nej, jo, få se nu…nu kommer det… - Inte f-n heller, men man skall inte ge upp. Bara att slappna av och vänta, för det mesta får man tag på en flik och kan börja dra. "Det handlar om marknaden", tänkte han, om ett subtilt drag i våra ekonomiska förbindelser, hum, få se nu, hum, om svaga impulser som styr starka krafter. Moffa vrider sig i sängen, ryggen värker och han hör, Kristina hälla vatten i kokaren, snart sitter han vid frukostbordet och har glömt sitt arbetskrävande pass; gomorron världen! Som vanligt smakade kaffet utmärkt och Moffa blir på diktarhumör. - Kan du inte klämma till med sista versen också om grodan som sitter i rabatten, säger Kristina, du började ju så bra. - Kanske jag kan, få hit papper och penna så får vi se… Orden flyter fram genom pennudden, det går en ström av meningar genom tankeorganet när Moffa diktar. Men vad nu då, det är inte meningar som han själv menat, det finns visst flera ekvationer på gång. Sakta läser han ord för ord på papperet. Vad är det här, tänker han, det här känner jag inte igen. Jo, men vänta, nu kommer jag ihåg. Det var ju då jag och Ingvar bevistade Kungliga vetenskapsakademin den där vinterkvällen för några år sedan. Ingvar hade sett en annons i tidningen att allmänheten var inbjuden för att ta del av ett föredrag av chefen för Vetenskapsmuséet i London. Det var visst en upptakt för planeringen av högskoleprogrammet för nästföljande år. Jag och Ivar åkte tåg och tunnelbana som vanligt. När vi kom upp… - Ja, ja, det där har du berättat så många gånger, hur blir det med dikten? Säger Kristina och ser besvärad ut. Så tar hon en brödbit och smörar på den lite betänksamt. - Hum, harklar sig Moffa, hur många har du tagit? - Det här är bara min andra, sköt dig själv du! Så börjar Moffa skriva igen: Då vi kom in i vestibulen till annexet fanns bara husmor där och Ingvar frågade om det var ok att kliva på. - Ja visst, sa hon, det blir förplägnad också! Vi tog av oss ytterkläderna och hängde upp dem i kapprummet och så gick vi runt och tittade en stund. Så kom nästa gäst. Det var en medelålders herre med prydligt skägg och lätt och ledig klädsel. Han kom fram och hälsade på Ivar och mig samtidigt som nästa person kom in och hängde av sig. Vi presenterade oss för varandra och som vanligt är man lite för spänd för att lägga namnet på minnet och jag berättade att jag brukade ta mina barnbarn med till Naturhistoriska Riksmuséet så fort de kom ut ur moderlivet, bara för att de skall bli präglade på naturvetenskaplig forskning. Då skrattade han och sa att han brukade göra just detsamma och att Riksmuséet var en fantastisk plats att visa upp för sina barn och barnbarn. Ja för alla sina vänner. Sedan berättade jag att jag forskade lite om Nordenskiöld och undrade över biblioteket på Vetenskapsakademin, och då sa han att jag skulle ta kontakt med bibliotekarien, och så sa han ett namn. Förlåt, sa jag, jag uppfattade inte namnet, kanske du skulle vilja tala in det på min bandspelare, det är första gången jag har den med mig, den är alldeles ny. Gärna det, sa han, och tog bandspelaren och talade in namnet på chefen för biblioteket, Tore Frängsmyr, och på vilken gata och vilken våning han bodde i Uppsala, "och om du undrar varför jag kan veta allt detta beror det på att jag bor i samma uppgång; och den som meddelar detta heter Staffan Ulvstrand". Ja, där kom hans namn i alla fall, det var ju bra. Medan Staffan talat i min bandspelare hade nästa gäst kommit fram till oss och presenterat sig. Nu var jag lite mera beredd och samtidigt lät jag bandspelaren gå. Deltagare nummer två heter Erling Norrby, och är mikrobiolog till professionen. Av någon anledning kom vi in på repslageri och jag berättade att Ivars svärfar varit repslagare i Södertälje. Därefter följde en ingående avhandling av Erling om repslagarkonst som han tydligen var mycket intresserad av. Efter en stund kom emellertid ytterligare en gammal akademiker, en pedagog, ja faktiskt den som haft störst inflytande under min skoltid, Torsten Husén, och han sa att han hade varit utrikes på en föreläsningsrunda och att det hade varit jobbigt med värmen. Du vet jag är över 80 nu och det börjar kännas. Fortfarande hade jag bandspelaren på och som du förstår är det mycket värt när man börjar få svårt med närminnet. Emellertid fortsatte samtalet i vestibulen och så berättade Erling att han skulle tillträda som Vetenskapsakademins ständige sekreterare på våren. Mycket intressant. Folk strömmade till, det var förutom vetenskaps-journalister och professorer också vanligt folk som Ivar och jag och efter en stunds samling kom husmor ut och bjöd oss till bords. Där satt jag och min vän från Södertälje bland dessa lysande personer och åt ärtsoppa och drack punsch under gemytligt samspråk om intressanta ting. Jag satt bredvid professor Ulvstrand och Ivar satt mellan pedagogi- professor Husén och professor Erling Norrby; och bandet gick. Jag hörde Ivar nämna något om en radiointervju som Erling haft med Barbara Mc Klintok, nobelpristagare i medicin för några år sedan. Jag minns henne än från televisionen, en mycket intressant gammal dam som självständigt kommit fram till att gener kan hoppa mellan olika kromosomer, s.k. hoppande gener. Ingvar berättade att han hade en bandinspelning av den intervjun och samtalet flöt mycket lätt vid bordet. När punschen var avsmakad och ärtsoppan uppäten flyttade vi över till en annan sal. Där hörde vi några föredrag på engelska och sedan var det dags att ta tåget hem. Du må tro att det hade varit en givande afton för både Ivar och mig. Väl komna hem fick jag låna bandet av Ingvar, med samtalet mellan Barbara Mc Klintok och Erling Norrby. Jag spelade över detta på det band som jag spelat in på kvällen och just när jag blivit färdig med det skruvade jag på radion och fick med sista minuterna av boktornet, där man menade att det var för tidigt att ställa undan tomten. Ja, reportern menade att Viktor Rydberg fortfarande var rykande aktuell. Även detta fick jag med på bandet och jag hör att Viktor Rydberg fick beröm då han skrivit ett stycke som han kallar Kantatet. Det var som f-n, säger professorn, det var som själva f-n! Vad håller du på med säger Kristina, så lång dikt har du väl inte kunnat åstadkomma! Lugn, bara lugn, säger Moffa, jag är inte färdig än; och nu känner han sig hög, nu skall du få se på själva f-n! Oj då, säger Kristina, det vore allt kul att se. Så fortsätter Moffa skrivandet ett bra tag till, men så lägger han undan pennan och ser nöjd ut. Nu skall du få höra! Nej, nej, du vet ju att jag vill läsa själv, få hit! Ok då, läs högt så jag får höra hur det låter…högre! Att dikta och ljuga är Moffa bra på, men hugga vet, damsuga och köpa hem mat är han inget vidare på, för att inte tala om att tvätta bilen. Dessutom har han svårt att hålla ihop nu och då och här och där. Det börjar med andra ord bli kaos uppe i hjärnkontoret, men annars mår jag bra, säger han. Men i alla fall, säger han, nu var det på det viset att…Ebba, vedskepparns unga tös kom att hysa innerliga känslor för den unge drängen, vilken alltför blyg och tafatt då det gällde fruntimmer, hade svårt att värja sig, precis som skepparn tänkt. När fyra år förflutit, och Nils gjort åtskilliga resor i norra skärgården, ibland med gubben själv och ibland med hans dotter, fick han svårt att säga ifrån; hon krävde ofta att han skulle ligga hos henne, och han, ja vad hade han att sätta emot. Hormoner du vet, satans påfund, han som skulle ut i världen och se sig om, men nu, som det stod till med Ebba, kunde ingen makt i världen rycka honom bort från Ekerö. När Nils och Herbert seglade hem från Vätö, och varit och hälsat på de gamla på Väddö, kände de båda att det fanns en hälsning med de sydliga vindarna, och resvägen blev så ohyggligt lång, då de måste segla mot. Nu tror jag minsann du blivit far, du Nils, sa Herbert, det känns i skotet och det syns på sjön, hon är som förtrollad. Har ni sagt nå´t om namn. Vi har inte haft tid till det, vad tycker du själv. Gustav efter Klinten kunde passa bra, om det blir en pojk förståss, men blir det en flicka tycker jag hon skall heta Maria, det är ett vackert namn. Nåja, det blir nog bra med det, fick du med paketet från farmor, dopklänningen du vet. Du har väl inte glömt… Ja, så gick det år och dar, Maria blev en grann tös som älskade sin far. Men mor och dotter hade svårt att hålla sams, de var för lika se, och när helst far var hemma kom hon med i skogen där de högg. Lill-Ebba brukade han säga; efter katten. Annars hade han ett annat namn på’na, Maja. Visst var hon hans så in i hjärteroten. Så kom de svåra åren. Herbert tog över båten och Matilda fick ont, det var reumatismen som satte sig i benen. Hon fick svårt att röra sig både utomhus och inomhus och Ebba behövdes alltmera i båda hushållen medan Nils ställde upp efter bästa förmåga. Han började känna en viss leda vid själva livet, eftersom allt blev ställt i ordning utan hans vilja. På sista tiden hade han börjat gå i sömnen mitt på ljusa dan. Ovett fick han också från både vänster och höger och en dag gick han till skogs för att aldrig mera komma tillbaka. Först efter två år kom där ett brev från Nils, och brevet var adresserat till Maja som packade och for med en fiskares båt över sjön… …skrev Moffa, sedan la han ner pennan och log mot sin lilla fru, det var väl det jag tänkte, det kom till slut. GalleriStoraGran JL-2000-05-24 Vatt-Anna i unga år S:ta Ragnhild är Södertäljes Grand Old Lady, inte sant, men vem kommer som nummer två? Du har väl varit uppe på Torekällberget någon gång…ja, jag tänkte väl det. Och om du går in i boden längst ner mot Mariekälla, kan du köpa karameller i strut. Går du in i nästa rum sitter där en herre som tituleras grosshandlarn och är ägare till handelsboden. Han heter Ekdahl och har gett namn till Ekdahlsgatan, som är en liten relik från fornstora dar. Gatan ligger i förlängning av Torekällgatan mellan Kringlan och gamla Tempohuset, där Nordbanken har sitt kontor idag. Om du går vidare förbi grosshandlarn och in till höger står hon, nummer två. Det var hon som bar vatten hem till rika familjer, på den tiden inga vattenledningar fanns. Vatt-Anna kallar vi henne, och det sägs att hon dog någon gång i början på 1900-talet. Hon är inte direkt fager, men säg den arbetskvinna som är det, efter många långa slitsamma år av träget trälande. Men hon ser stark ut och gjorde säkert nytta för sig. Vatten är tungt att bära, och man måste gå med stadig gång för att det inte skall komma i gungning och skvimpa över. Även detta är en konst, och den konsten kunde de gamla hjonen som försörjde sig på detta vis. En dag stod jag länge framför Vatt-Anna, som är gjord i naturlig storlek, och jag stod där länge, som sagt var…, ja så länge stod jag där att vi blev liksom bekanta hon och jag. Efter några dagar ringde jag upp stadens arkeolog, Göran Gelotte, och frågade honom vad man egentligen visste om Anna. Inte mycket, sa han, egentligen ingenting, men hon lär ha tagits in på Artursbergs ålderdomshem, och hon dog förmodligen där också tillsammans med en massa andra gamla kvinnor som också hette Anna. Det gamla hemmet ligger vid Grusåsen på östra sidan om kanalen, inte långt från gamla epidemin på Bruksgatan. Jag tackade så mycket och så ringde jag upp Maj-Britt Ahlin, hon som startade Södertälje Teateramatörer och satte upp en pjäs om Vatt-Anna, med pensionärer som skådisar. Maj-Britt sa likadant, och därmed var fältet fritt att fantisera om Annas ungdom. Så kravlade den ena personen efter den andra upp ur förnan under den stora granen, dit jag ofta gick för att få sinnesro och inspiration. Men det blev för kusligt till slut! Går man vidare in i rummen innanför grosshandlarns bod kan man öppna ett skåp som innehåller ekonomiska kartor. På ett blad över Vårdinge finns det ett nummer för Oxsund, ett gammalt torp, obebott sedan många år. Den gamla grunden ligger ännu kvar. Det är mitt för Akter-Kastellet, min skrivarstuga, och på en karta över gränsbestämningen mellan Nådhammar och Hjortsberga 1902 finns boningshus och ladugård ännu kvar och på en karta från 1818 finns torpet utsatt med tre hus alldeles invid gränsen mellan Hjortsberga och Nådhammar. På kartan , som är upprättad för att visa en smal skogslott där Stora och Lilla Småsjöarna ligger i mitten, kan man se bäcken där Maja höll på att förlora livet då hon skulle hoppa över till andra sidan. Det var där mor och dotter skildes för alltid. Tro mig eller ej, en dag då jag stod och väntade på att Kungen och Drottningen skulle komma och inviga den nya stationen uppe på Igelstabron, fick jag ett varsel. Ja, jag såg faktiskt den lilla nyfödda flickan som skulle växa upp i torpet på andra sidan sjön, hon som skulle bli vår Vatt-Anna. an, men det är bara han som vet. … kommer du till Akter-Kastellet den sjätte dagen i sjätte månaden, klockan tio på förmiddagen, då kan det hända att Ulrik har lagt i båten, och då kan vi ro över till andra sidan sjön, till viken där jägaren Karl-Otto tog ett nyfött barn från sin moder, bara för hennes vackra ögons skull. Han la henne i en säck. Säcken tog han ner till båten och rodde över till Ulriks båtplats, i skymningen, för att ingen någonsin skulle få vetskap om hans stora sorg. Men i Ulriks stuga fanns en fönsterglugg… Vill du veta mera får du allt se till att vara på plats. Ulrik berättar bara när alla sitter tysta runt Annas husgrund… |
| Med tiden växer det fram en stor databas. Det fina med FICKTEATERN som sitter inramad på väggen är de att allt detta kan ägaren bära med sig vart han går, på sockenvandring runt mejerigårdarna, eller på pilgrinsfärd till S:ta Klara Kyrka i huvudstaden. |
