 |
| Fickteatern inramad på väggen. Min första dator, en svensktillverkad PC, ABC80. |
Moffa är en sann människokännare, dessutom är han en stor älskare av frukt, därav kallar han sig antropomologen.
Kanske är det därför han har knäckt koden i Moseboken där Jacob är fäst vid Esaus häl vid födselt. De är tvillingar alltså. På lövträd ser man ofta hur en gren som kommer efter, blir den som överlever, eller bara skuggar den första; titta får du se när du nästa gång kommer ut i parken...
Själv reste jag runt i trakten en tid och pratade med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Resultatet kommer här nedan. Jag reste först till Elfride som var änka efter Hans Malmström. Hon bodde då ensam på Hagstugan, ett småbruk som hennes mans föräldrar köpte omkring 1919.
Jag hade då en kartbeskrivning med mig som jag trodde var över Hjortsberga, med gammal tysk stil. Elfride kom själv från Tyskland.
Hej Elfriede!
Det är säkert mycket svårt att tyda den här texten, men du får gärna göra ett försök, som sagt var. Sänder med några stilprov som jag fick på en släktforskarkurs som jag var med på i våras. Kanske kan de vara till någon hjälp.
Skulle det inte gå går jag vidare till någon i släktforskarföreningen, t.ex. Anna-Stina Frei Standin som är dess ordförande, jag vet att hon är duktig på gamla texter.
De enda orden jag kan känna igen är namnet på en lantmätare som också är känd som en skicklig sjömätare, han heter Peder Gedda. Namnet står ungefär mitt i texten. De första orden känner jag också naturligtvis, geometrisk nå´nting, men sedan är det tji.
Jag återkommer till dig om några veckor, ty i mitten på oktober skall jag till Tage Larsson som har bott på Hjortsberga i hela sitt liv. Nu bor han invid vägen till Skillöt, som du kanske vet.
Annars har jag mest varit på Hölösidan och vandrat på slingrande stigar förbi flera torpgrunder som Hugo Kimsjö har skyltat upp. En dag fick jag äran att visa vägen till en torpgrund som ligger nära Hejstalund. Stället hette Orrlöt och siste torparen flyttade därifrån någon gång på 20-talet. När jag var i Hembygdsgården i Hölö satt ordföranden där vid bordet och höll ett fotografi i handen. Jag slog mig ner och sa:
Det är väl inte Orrlöt man ser på fotografit?
Jo, det är det, sa Carl-Erik, jag fick det just av damen där, de bor i Farsta och har kommit hit för att finna torpet där hennes morfar bodde innan han flyttade hemifrån. På kortet kan du se hans föräldrar framför torpet Orrlöt.
Kom hit ett tag, sa han till damen och hennes man, här är en som kan visa er vägen. Och det kunde jag. På vägen dit mötte vi sedan familjen Skålberg som haft Hejstalund sedan 1939. Familjerna bytte adresser med varandra och lovade att ses igen vid ett lämpligare tillfälle, eftersom Skålbergs var på väg bort, och så vandrade vi vidare in mot Orrlöt.
Det var roligt och spännande att söka efter spåren efter gamla ladan och källargrunden tillsammans med mina nya bekanta och det är underligt hur våra rötter letar sig tillbaka i historiens frodiga mylla.
Hembygdsföreningen i Hölö har köpt hem mikrofilmade alster för 4 000 kr och där finns allt från kyrkoarkiv till krigsarkivets handlingar om de gamla båtsmanstorpen.
Som du kommer att se här nedan har jag också besökt Erik och Dora Gustavsson, och Greta var där. Det gamla båtsmanstorpet vill jag veta mera om. I krigsarkivets handlingar heter det Lilla Lundby.
Så var Siv Tärnström och jag på Sågartorp den 13 juni och gjorde en liten picknick vid Stora Småsjön då solen sken och fåglarna sjöng. De unga paret hade sin tre månader gamla flicka med sig och det var mycket givande. Den lilla stugan där nere invid vägen innan man åker upp mot huset var vi också inne i. Där bodde en familj med två barn en gång i tiden och mannen arbetade i marmorbrottet och tillhörde syndikalisterna. Hans medlemsbok fanns där uppe på vinden.
I morgon skall jag alltså åka till Lantmäteriverket i Gävle med släktforskarföreningen. Där skall jag söka en gammal hålväg som skall gå förbi min barndoms stenar vid Glibotorp i Tveta socken. Vår stuga sades vara ett båtsmanstorp, men mina forskningar tyder på att det är ett vanligt torp . Markerna till Nytorp, som det heter, gränsar till Glibotorp just där hålvägen lär ska ha slutat nere vid sjön Lanaren där en färja tog vid och hjälpte farande över till Tvetabergsidan. Allt detta har jag bara hört, men från fyra håll. På marken finns endast en liten husgrund som har förvånat mig alltsedan jag var liten och fick rida på pappas axlar. Hur kunde någon bo så ensligt långt inne i skogen? Ska jag nu äntligen få svar.
Nu sätter jag punkt för denna gång, hoppas att du får någon glädje av att studera Hjortsbergakartan, du är ju så intresserad av alla ställen runt omkring, har jag förstått.
Sänder med brevet till Siv som handlar om småbruken som avsöndrades från Hjortsberga i början på seklet.
Ulriksdal den 29 september 1999
Jerry Linder
Hej Siv !
Nu har jag talat med det unga paret som bor på Sågartorp.
De har inget emot att vi kommer in på deras revir söndagen den 13 juni. Är de hemma då vill de gärna vara med.
Jag vet inte om jag talat om att jag varit på lantmäterienheten på länsstyrelsen och letat fram handlingarna rörande de småbruk som avstyckades från Hjortsberga 1917. I alla fall så var jag där och fick en massa godbitar med mig hem.
Först fick jag fram några kartor om Hjortberga från 1686 och framåt. Beskrivningen av den äldsta kartan är med gammal text och är för mig helt omöjlig att tyda. Kanske fru Malmström på Hagstugan kan läsa skriften ty hon har gått två år i skola i Tyskland och lärt sig gammeltysk stil. Vi får se.
År 1917 hände något märkligt med Hjortsberga. Ett stort stycke avskildes från stamfastigheten. Detta benämndes Hjortsberga egnahemsområde n:o 1. Från detta avstyckades sedan många fastigheter varav en innehöll i huvudsak skogen på andra sidan Långsjön. Denna fastighet benämndes Hjortsberga egnahems-område n:o 2 eller Berga jord och begränsades i öster av sockengränsen mot Hölö. Handlingarna finns i akt nr 38 i länslantmätarens arkiv.
Resten av Hjortsberga egnahemsområde n:o 1, eller 1:1 som man också kan skriva, delades sedan upp i små fastigheter, så
kallade småbruk, varav det som ligger närmast godset benämndes Hjortsberga egnahemsområde n:o 3, eller Småbruk nummer 1. Sedan gammalt hette gården Lilla Lundby.
Avstyckningen skedde genom avsöndring, vilket var en enklare form av förrättning och var mycket användbar på den här tiden.
Försäljningen av fastigheterna gjordes av ett tomtbolag som hette Mälarprovinsernas egnahemsaktiebolag, och den som undertecknade köpebreven för bolagets räkning hette Adrian Molin.
Lilla Lundby köptes den 7 oktober 1918 av arbetaren S.G. Strid och arealen var ca 28 ha. Samma datum avsöndrades också Hjortsberga egnahemsområde n:o 4, eller 1:4, som också benämndes Småbruk nummer 2 med arealen 16 ha. Köpare var jordbruksarbetaren Carl Gustav Fahlén. Stället heter Sänkesta och finns med på 1686 års karta, vilken inte sträcker sig längre än dit. Om det betyder att Hjortsberga inte var större, eller om kartan inte visar hela ägovidden, vet jag inte än.
Småbruk nummer 3 är det gamla båtsmanstorpet som numera är rivet. Fastighetsbeteckningen är Hjortsberga egnahemsområde n:o 5, eller 1:5. Det är torparen E.A. Gustavsson som står som köpare. Idag är nya hus uppförda på fastigheten och flera tomter har avstyckats. Erik och Greta, två syskon som växte upp på torpet kan berätta hur far kom hem från skogsarbete, långt borta i Taxinge, och möttes av barnen med sina slitna skor, som han genast måste sätta sig och laga. Då höll han till i gamla stugan där han hade sin snickarbod. Far höll på gamla traditioner berättade Greta, men mor hon ville gärna pröva på lite nymodigheter, sa Erik, med glimten i ögat. Högberga är namnet på den bosättningen.
Hagstugan fick beteckningen småbruk nummer 4, eller Hjortsberga egnahemsområde n:o 6, och kontrakt tecknades den 7 oktober med telefonreparatör Gustav Adolf Lundström som köpare. Av fru Malmström har jag fått veta att hennes svärfar, vilken kom från Dankan, köpte stället 1919 av Lundström som köpt en annan tomt närmare Stockholm. Senare har Hagstugan införlivat Sänkesta till sina ägor.
Vid samma tidpunkt försåldes också Småbruk nummer 5, eller Ängen nummer 2, till trädgårdsmästaren Edvin Pettersson. Fastigheten var på 10 ha och betecknades även Hjortsberga egnahemsområde n:o 7, eller 1:7. Pettersson blev sedermera trädgårdsmästare på Nysund. Vid ett tillfälle blev han tillfrågad om han inte ville bli trädgårdsmästare på Tullgarns slott. Han var känd för sina orkidéer.
Ängen nummer 3 är samma som Hjortsberga egnahemsområde 1:8, som det står på ekonomiska kartan. Ingenjör Carl Ludvig Moberg köpte fastigheten som var på 18 ha.
I början på detta brev skriver jag att det sker något märkligt på Hjortsberga. Med det menar jag något nytt i historien. Det var ju så att många familjer hade det svårt under den här tiden. Ett flertal hade flytt nöden här hemma och rest till Nordamerika för att aldrig mera återkomma till hembygden. Andra flyttade närmare huvudstaden, precis som nu, för att få arbete och uppehälle för sina stora familjer.
Av den anledningen skapades ett kreditinstitut och man kunde skriva kontrakt på ett småbruk och betala av lånet med tiden. Ivar Lo Johansson har beskrivit detta i sin bok, Analfabeten, som handlar om hans far som köpte ett småbruk i Sörmland, och blev skuldsatt ända till den dag han sålde och blev fri igen. Fadern kunde aldrig förstå sin son som trodde att han skulle kunna försörja sig på att skriva. På den tiden skrev Ivar Lo för tidningar medan fadern grävde och grävde, men då föräldrarna
ville sälja, och få en annons insatt, då hade sonen just slutat på lokaltidningen. Typiskt! Då far och son för en gång skull kunde möttas var det redan för sent.
Inom Hjortsbergaområdet kan vi dock konstatera att många efternamn finns kvar på ställena, och att namnen i övrigt finns kvar i bygden. På det viset har du ditt flicknamn inristat i bygdens annaler genom de dokument som finns hos lantmätaren. Din farfar Karl August Andersson köpte Sågartorpet den 7 oktober 1918 och blev ägare till Hjortsberga egnahemsområde 1:9, som var på 20 ha. Det var Småbruk nummer 7.
Karl August fick barn och barnbarn som kunde traktera instrument och gjorde sig kända på bygden. Så var din farbror Kurt en duktig dragspelare precis som du. Hans Mölnbokvartett finns presenterat på internet genom Pelle Nygrens försorg.
Om Kurt kan jag berätta att han hade en sommarstuga mitt emot Kläckeskulla inte långt ifrån den plats där jag bodde. Han fick låna mitt gamla syndaskrynkle en midsommarafton i mitten på sjuttiotalet, och då hade han varit utan instrument i många år. Men när han fått spela några dagar och skulle lämna tillbaka spelet hade han fått återfall. Han köpte snart ett begagnat spel och letade upp några musicerande pensionärer hemma i Karlhäll och började lira igen.
Nåväl det blev din far Gunnar som tog över gården, och efter honom kom Nordgrens, som nu sålt till det unga paret vi skall besöka en sommardag i år.
Tiderna förändras och gårdarna runt sjön ändrar karaktär. Många små sommarstugetomter har styckats av från småbruken och ingen kan längre leva på vad småbruken avkastar. På andra sidan sjön är det bara Viktors barnbarn Kåre som bor permanent, och där Viktor bodde då han var liten, vid Ulriksdal, där finns nu ett litet sportstugeområde med el framdragen. Otroligt nog är det på nytt en nybyggarfamilj som bor där året om. De heter Roland och Irena Andersson. Vägen dit är inte av denna världen. "Upp och ner i trollskogen", sa min jänta då hon var liten.
Arne Andersson på Långsjödal har berättat att han och hans bror Arnold ofta var på västra sidan sjön och lekte med barnen på Sågartorp och ibland gick de till småsjöarna, Stora och Lilla Småsjön och fiskade. Jag minns också att du berättade om att din första låt på dragspelet heter Småsjöminnen. Sedan har det blivit många fler där En doft av svunnen tid, bara är en.
Under vintern 1998-99 har jag vandrat mycket på båda sidor om sjön, och jag blir mer och mer förvånad över mig själv allt som åren går. Naturligtvis har jag gått över dessa marker förut ett antal gånger, men inte med samma ögon som nu. Vart jag går i skogen ser jag spår av småbrukarnas arbete med att förädla jorden. Skogsdikena finns där överallt och på platser som jag aldrig drömt om att det kan ha varit odlad mark, finns det backdiken utefter bergfoten som vittnar om forna tiders odlarmöda. Hur många år var dessa åkerlyckor öppna, jag undrar bara. Kanske bara en mansålder, eller?
Jag skriver det här brevet för att du ska förstå hur bunden jag är vid småbrukarens arbete och då jag vet att det fanns en kvartett redan på den tiden kan man förstå att det inte bara var slit och släp.
Naturligtvis var det olika från gård till gård och individ till individ. Såvitt jag vet var det inte för fett på Sänkesta där Morfars Märta växte upp. Hennes mor dog tidigt och hennes far, Carl Gustav Fahlén, var lungsiktig. Det gjorde Märta till en ödmjuk själ på gränsen till självutplånande. Jag minns Märta då jag var upp till Olle i Fribo vid ett par tillfällen. Jag var bara tjugo år och gick ännu i skolan. En gång sa hon: "Gör som ni vill, det gör ni i alla fall!"
Märta var "bara" hushållerska åt Hjalmar Ohlsson som bodde på Fribo före Wiederheims-Paul. Hon var oerhört försiktig med pengar och andra saker. Man säger att hon inte ens kunde ge bort sina gamla utslitna skor. Hon var präglad på allmosor och nöd. Ränderna gick aldrig ur. Men Märta hade svar på allt.
Ett och annat har jag snappat upp om gårdarna runt sjön på min så kallade "sockenvandring i Vårdinge", och jag har ingen tanke på att stänga av bandspelaren ännu på ett bra tag. För var dag som går närmar jag mig de stora gårdarna i bygden. Trädgårdsmästaren på Nådhammar har jag dock besökt, samt sondotter till Martin Waldenström som är son till P.P. Waldenström, han som grundade Svenska Missionsförbundet.
Av Rolf Eklund och hans fru har jag fått veta att mission-församlingen i Mölnbo disponerade Johannesberg en tid och att man gjorde utflykter dit på somrarna.
En dag rodde jag dit från Ulriksdal och blev väl mottagen. Av värdinnan fick jag veta att hon och hennes far, Lars Waldenström, varit ute på sjön och sett sig omkring, och att de var upp till Hållsnäs, gården som ligger mitt emot Nådhammar, och att de fått kontakt med ägaren där som ville bjuda in dem på kaffe nästföljande onsdag. Det var nämligen så att när det brann på Nådhammar en gång och slottet måste utrymmas, då bodde man i ett hus intill. Det huset flyttades sedan över till andra sidan sjön, och finns nu på Hållsnäs.
Mellan Nådhammar och Sågartorp finns en vik som på kartan heter Oxsundsviken. Där finns en äng och i norra sluttningen strax utanför staketet finns rester av ett gammalt torp som lär ha hetat Oxsundet. På en karta uppe på Torekällberget finns det ett nummer på detta fornminne. Om jag får råda, och det får jag ju, som Märta Fahlén sa, för det gör jag ju i alla fall, så kommer denna boplats att komma till historien, min egen i alla fall, ty där låter jag en liten flicka födas som en dag blir känd i Tokstan. I min berättelse heter hon Anna i Oxviken bara för att du, när vi träffades för några år sedan, kallade viken vid det namnet. Det finns flera personer som säger lika som du, men på kartan står det Oxsundsviken. Vi får se vilken kraft det finns i folkmun. Det är väl lite av den kraften som driver min berättelse framåt kan jag tro.
När det gäller myndiga personer vill jag till sist berätta att jag träffat brorsonen till hembygdsföreningens grundare som hette Torsten Zetterqvist, före detta kyrkoherde i Vårdinge. Brorsonen, som heter Håkan och är nyligen pensionerad från sin tjänst som kyrkoherde i Södertälje och Tveta församlingar, har berättat att Torsten hade fem bröder som alla var präster utom en. Han hette Alvar Zetterqvist och var kriminalare i Stockholm. En tid ägde hans fru Usta gård.
Det var alltså socknens kyrkoherden som var så intresserad av bygden att han grundade Vårdinge hembygdsförening, en församling som ännu har så mycket kraft att den lyckats förvärva Berga gamla skola där man nu samlar dokument och gamla dyrgripar som ska väcka förundran hos kommande generationer.
Kanske har tiden fullbordat ett varv nu, då myndigheterna vill sälja av stora bitar av sin administration, och privatisera vården. Ser vi det ur ett historiskt perspektiv kanske det går lättare att förstå. Det är väl därför vi ska driva hembygdsarbetet vidare och samla minnen som annars flyter ut i sanden, bort i dimman, in i det eviga mörkret, vad vet jag.
"Jag har mycket mera att berätta, men nu tycker jag det är dags att du får ta vid... ordet är ditt! Vi ses då söndagen den 13 juni klockan 10.00 hemma hos dig, så kan vi åka tillsammans till Sågartorp. Jag tar med mig matsäck den här gången. Vackert väder har jag redan beställt!"
Ulriksdal den 23 april 1999
Jerry Linder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar