 |
| Utveckling På väggen hänger fickteatern inramad, den når ut över hela färlden... |
För tolv år sedan började jag använda min evighetsmodul...
Med den kunde jag skåda framåt och bakåt i tiden. Dessutom fann jag något väsentligt i min konstitution, jag kunde fantisera fritt. Här följer en berättelse som handlar om detta:
UnderStoraGranen
Moffas möten med unga damer brukade ofta avslutas med ett käckt;
- Vi möts under stora granen!
Knappast kunde han ana vad han höll på med, eller hur det skulle sluta.
Ett möte var det, men inte av det vanligare slaget.
Nej, det handlar mera om en rörelse eller ett flöde mellan olika mentala tillstånd.
Jag kallar det en schamanresa.
Morfar visste nog inte så mycket om ockulta ting,
men han blev intresserad en dag då han fick tag
på en bok om schamaner i Nordkorea.
Bland naturfolk som lappar och indianer finns det
också schamaner, kloka medicinmän.
Något visste Moffa, och nu var han på väg till
Flodområde 63.
Han tog tåget till Mölnbo och gick upp förbi
idrottsplatsen och in på stigen som ansluter till
Sörmlandsleden som går förbi Yngsviken och
vidare över bergen till Stora Envättern.
Där, på sydvästra sidan, står granen, en bit från sjön.
Kvistarna på de lägsta grenarna hänger långt ner.
Men mot mitten strävar de rakt ut åt alla håll.
Toppgrenarna skjuter modigt rakt upp mot skyn.
På något sätt tycker jag att granens tillväxt liknar
Moffas egen levnadsbana.
Först var han lite försiktig och höll morsan i kjolarna
likt en planta som står och stampar.
Se'n blev han modigare, ja rent av övermodig.
Som den där gången då han hoppade från berget rakt
ut i granen som växte några meter från branten.
Naturligtvis föll han, fem meter fritt, så att säga,
och fick sin första hjärnskakning.
Allt eftersom har modet övergått i missmod, och nu ser
han djävligt hängig ut, med "skägglav" runt hakan.
Det är nu Moffa känner att han är förföljd, av någon
han ännu inte mött ansikte mot ansikte; vem är skuggan?
Många har under årens lopp menat att Moffa valt
fel levnadsbana. Kanske det, men ändå, han fick ju
vandra i skog och mark med karta och kompass
precis som han ville, och han har levt ett fritt
och härdande liv. Ändå är det inte nog. Därför har
han hoppat av och slagit in på stigar som leder mot
andligare mål; visst är det så!
Men ständigt kommer han ute på huvudstråket igen,
på nytt, och på nytt igen.
Varför?
Kanske för att han skall bli en helig människa!
Ja, så tänker i alla fall Moffa när han anfäktas av tvivel;
ångest ibland. Vad har väl han att ångra?
Ändå finns den där; kniven i bröstet. Ett ständigt
skavande i hjärttrakten.
Ibland måste han ta på sig mitt i natten och gå ut
för att över huvud taget uthärda själva livet.
Första gången visste han inte vad det var fråga om,
men snart förstod han att det var Maran. Han visste
bara inte hur han skulle göra sig kvitt henne.
Hon red honom i alla lägen.
Han vred sig som en mask på golvet
och kröp runt soffbordet tills han somnade av utmattning.
Senare kom han på att det hjälper med
honungsmjölk och en snabb marsch med djupa andetag,
samt ett positivt tänkande; tack och lov.
Men…
Vad betyder positiva tankar?
För Moffas del har de alltid varit så fantastiska,
tankar som inte passat in i borgerliga sammanhang.
Vem vet vad som är bra i morgon när solen skiner
och fotosyntesen förändrar hela naturen?
Inte han i alla fall! Hela mänsklighetens historia
är full av drömmar som blivit verkliga tack vare
fantastiska tankar. Moffa brukar säga:
-Aldrig har jag i min vildaste fantasi drömt om att
mina vridna gener skulle spridas ut över världen av
fem små rumpnissar.
Nu går Moffa och drömmer om en skola under en stor gran.
Det Fria Skapandet…
Han vill att vi vuxna ska få del av det.
Vi ska repetera det vi en gång kunde så bra; fantisera...
SKAPA INRE BILDER
Först därefter kommer teknik och metodik…
PRESENTERA – ANALYSERA – KRITISERA
- ORGANISERA -
Rumpnissarna blir nog bra på allt det där, och tids nog
förstår de också hela sammanhanget.
Genom det fria skapandet söker de rätt på
den stig som bär framåt mot sfärernas harmoni,
säger Moffa Fridolin, som vill förverkliga en utopi:
<<<<<<<<<FANTASISKOLAN>>>>>>>>>>
"Jag har min gran", tänker Fridolin, "men det finns
också björkar, aspar, lindar, och det finns en stig
för var och en".
Hur som helst med drömmar och fantasier, nu har
Moffa kommit fram och kränger av sig ryggsäcken,
och så tar han fram tidningen som han brukar sitta
på när han mediterar.
Moffa lärde sig meditera redan på sjuttiotalet.
Han har till och med varit på Folkets Hus i Stockholm
och mediterat med Maharischi Mahesch Yogi,
men på sista tiden har det inte blivit av.
Han finner dock ett nöje i att sitta och tänka…
Nu skulle det i alla fall bli av och Moffa satte sig
bekvämt tillrätta. Risken att bli störd var minimal.
Så kom det sig att Moffa blev sittande under ett
träd i skogen en ljummen höstdag då björkarna
var gula och kantarellerna kantade björklövsgula
stigar. Det var först nu jag förstod att Moffa slagit
följe med någon.
Nu ska ni få höra!
Med benen i kors och händerna på knäna sitter
han med ögonen slutna och ljuder sitt mantra.
Snart faller han i trans. Han känner sakta att
kroppen försvinner och då är han Maskisen-
Dartan-Yang d:ä, som smidigt och elegant med
harmoniska rörelser tar sig in under Mossiga Stenen
och fram till Grottan där han en gång mötte Messias.
I Grottan, som då var full av folk, finns nu bara
två personer. Maskisen och Drabanten…
När Maskisen närmar sig Den Andre blir han varsamt
hejdad och bedd att inte komma för nära. Vi har gott
om tid säger Drabanten som den andre kallar sig. Du
får inte ha för brottom, säger han, det har tagit många
år för oss att komma hit, det är inte rätt att skynda på.
Så sitter de där rygg mot rygg och känner in varandra,
och Maskisen anar att han aldrig kommer att bli sig
själv igen.
- Nu ska vi göra en shamanresa, säger Drabanten.
Så hör Maskisen långt under sig rytmer stiga och
falla likt hjärtat dunkande slag när man mediterar,
och snart förändras scenen där de sitter.
Det ser ut som ett bibliotek med mycket gamla skinn-
band. En gammal man med många masker kliar sig i
skägget. Han skriver och han tänker.
Masken för ansiktet tillhör en känd person från
Sverige, den mest kände en gång i tiden. Han talar
om Andar och om Himmel och Helvete. Hans namn är
Emanuel, han har talat med många av de bibliska
personerna och han kan tolka varje bokstav i
bibeln. Han är en bildad man.
Maskisen vill gärna tala med Den Gamle, men blir
avrådd. Så med ens har denne ändrat ställning,
men sitter fortfarande kvar och skriver. Han är öm i
ändan av allt sittande, och han har mycket kvar att
skriva, säger han.
"Du måste förstå att det är mera", mumlar han," det
finns ett mervärde som Ni måste ha, annars blir det krig.
Genom den materiella historiebeskrivningen når jag
hela sanningen", säger Karl, för det är just det han heter.
Nu känner Maskisen att det luktar rök. I samma stund
upptäcker han att personen vid skrivpulpeten har bytt
plats. Han sitter nu invid soffan på en stol och lyssnar
till en som ligger. "Denne man" har tydligen varit på en
mycket lång resa, och han är sjuk. Sjukdomen fick han
av smitta under färden och den gör honom under-
stundom svag. Ändå orkar han skriva och berätta mycket om sin upptäckt.
Mannen i soffan är engelsman, son till en skicklig
läkare som ville att sonen skulle studera medicin.
Men det blev inget av med det. Då fick han väl bli
präst, tyckte fadern, men sonen blev istället med på
en av världshistoriens märkligaste resor.
På den resan degraderades nämligen människan till
ett djur, ett av djuren; ja, hon blev apans frände.
Mannen invid soffan fortsatte att röka på sin cigarr
trots svårt munlidande. - Jag kan inte leva utan den,
sa han, tankarna klarnar när jag röker.
Många undrade nog hur det stod till med de där
tankarna, snuskigare fick man leta efter.
Människornas handlingar styrs av drifterna, sa han
också, och längst inne i hjärnan finns en soptipp som
rymmer all världens vidrigheter.
När Maskisen kommit så här långt på resan känner han
att Den Andre har försvunnit. Han känner att de trängt in i
varandra och blivit integrerade; ett gemensamt jag,
de tillhör en och samma Själ.
Maskisen är nu initierad av världshistoriens stora
andar och skall nu dömas till förmedlare av
mänsklighetens heligaste visdom.
Så börjar återfärden genom Grottans salar upp
till mossig sten och Moffa under Stora Granen.
Maskisen känner sig ensam och rädd och vill
slippa sitt uppdrag, men Gamle Adam tvingar honom
att fortsätta sin initiering, nu på den kvinnliga sidan.
Fram bakom närmaste träd skrider Eva.
Hon flörtar med Dartan-Yang medan hon viskar med
het stämma: - Hej älskling nu är jag här.
Så tar hon av sig alla kläderna och står där alldeles
naken framför honom.
Maskisen vet inte vad han ska ta sig till. Det här
är ju inte hans ide'. Det är en följd av Moffas lek
med ord; - Vi möts Under Stora Granen…ha!
Men Maskisen förstår att han själv får ta på sig
Moffas ansvar, och inne i sitt huvud hör han Adam
beordra honom att ge den jungfrun allt vad hon begär.
Sålunda bjuder han Eva att ordna sig som hon behagar,
och breder ut en matta av den finaste mossa att vila på.
Han väntar sig att hon skall lägga sig på rygg, men
i stället vänder hon sig bort från honom och ställer
sig på alla fyra likt ett brunstigt sto.
Utan att genera sig särar hon på benen och blottar
sitt kön och nu inser Maskisen att människan är ett
av djuren i naturen.
Hon står där och väntar helt lugnt och tålmodigt
medan han gör sig klar…
Så börjar en älvdans runt Stora Granen, och medan
Eva får sitt, kommer Doris fram bakom buskarna med
samma begär; och där är Erotika, Marina, Afrodite,
Beda och Veronica, samt Venus och Sofi.
Ja många äro de ljuva, som dansa runt i kretsen
UnderStoraGranen, medan Moffa transenderar.
Maskisen initieras nu av honorna som söker sitt,
och ifrån granens topp hörs Stora Modern ropa
medan kroppar dansar ut på ängen i en våldsam fart.
Stora Modern är nu nöjd och ber Maskisen komma
upp till henne på de yttersta av grenar. Där på toppen
ser han att hon är den Ljuva Duva han så länge väntat
på. Kommer honom så tillmötes och hon sätter sig i
handen medan Humlan Humla kretsar runt dem båda.
Humla känner han se'n förr, och Duvan kuttrar.
Maskisen ser nu skådespelet där på ängen.
Han fortfar att va’ rädd, men det behöves icke,
säger hon; jag skall vara med dig i alla dagar.
När Maskisen tittar ner på alla nakna kroppar som
rör sig i allt snabbare tempo, tycker han att det
börjar se farligt ut, och han befarar att dansen skall
sluta i ett inferno. Så snabbt rör sig nu de små
kropparna att de inte längre kan hålla ihop.
Stannar de inte nu är leken förbi.
Det är knappt han kan se dem längre,
ty de äro som små prickar här och där.
Med ens kommer de allt närmare igen,
han ser dem tydligt nu, men vad har hänt?
De är inga människor, nu är de fräsande reptiler
som slingrar sig runt granen i allt snävare cirklar.
Rörelsen är en spiral, samtidigt som varje orm snor
sig runt sig själv i ett unikt mönster som är
universellt på något vis.
De är framme under Stora Granen nu och Moffa
börjar skruva på sig.
Nästan intill gubben stannar rörelsen, så att de innersta
blir krossade utav de ytterst i massan. Endast några få
blir massakrerade, men snart så glider hela massan runt
sig själv och vidgar cirkeln ut igen i sakta mak.
Stora Modern lugnar nu Maskisen.
Han känner sig allt mindre allt som tiden går.
Vad han på ängen ser är känt och verkar honom väl
bekant. Han känner ändå oro för The Grand Final.
Massan rör sig ömsom som små bollar, ömsom
liksom vågor i en hetsig dans.
Ja, hur skall detta sluta?
Så är andra fasen slut, och rörelsen försvinner ut i
skogen, samtidigt som vågor utav eld beträder scenen.
Musiken kommer närmare och trumsången från Grottan tilltar nu i styrka.
Det känns som en orkan i luften och Maskisen kryper närmre Duvan.
Så liten gör han sig att han kan klättra upp på hennes rygg och ber Gudinnan om reträtt.
Nu ser Maskisen att Moffa börjar vakna och han
känner röklukt och han ser en eld; tänker så,
att nu får Moffa klara skivan själv, och betänka före vad
han vräker ur sig… ord har makt och kan försätta berg.
Så ber han Milda Makter att förtränga honom och på
duvans rygg han gör en blyg sorti.
*
- Morfar vakna, vakna Moffa! ropar fem små rump-
nissar, har vi inte sagt åt dig att du inte får röka ute i
skog och mark?! Hur skulle det ha gått om inte vi kommit?
Eldsvåda hade det blivit och Stora Granen
hade kanske brunnit upp.
- Hur har ni kommit hit då, om jag får fråga?
- Med Kristina så klart, hon tyckte det var bäst så!
Vi kände att det luktade brandrök och så fann vi
dig här under granen.
På det viset fick Moffa en märklig upplevelse under
granen, och det var väl då han blev en siare.
Kristina missar inte ett tillfälle att hålla ögonen
på honom när han tar på sig ryggsäcken och vandrar
iväg.
Vad gör han då han går? Jag vet inte riktigt men
jag tror att han går och bygger. Han bygger ett
tankesystem som ska hålla i alla väder, har han
sagt. En tid i alla fall. Det är hans Fria Fantasia.
Han säger att han är less på byråkrati och krångel.
När människor formas lika fastän de inte är det
innerst inne, då går det för långt, säger han.
Var finns all fantasi, dans och musik när de är
färdigskolade? Jo, då är de beskurna liksom bonsai-
träden och förkrympta så de inte kan känna igen sin
egen natur.
Finns det någon lust kvar då de är trettio?
Då de är femtio är de förbrukade! Varför?
Jo, med jämna mellanrum upprepar sig historien.
För varje generationsbyte händer något fundamentalt.
Barnen tar över och beter sig som barbarer i sin egen
kultur. Eller rättare sagt i föräldrarnas kultur; deras egen
är ännu inte mogen.
Vid varje sådan övergång sker en ekonomisk depression.
Alltså var trettionde år. Vart sextionde sker en världs-
depression som skakar om allt och alla.
Den första generationen klarar sig hyfsat genom att
rådfråga farfar som upplevt en världsdepression.
Men då det händer igen efter trettio år har far
blivit farfar, men han har bara varit med om en
trettioårsdepression och därför slutar det illa.
- Trettio och sextio, vad är det egentligen som
händer? frågar ni.
- Jo, ni förstår att som små är ni okunniga och
oskyldiga som lamm. Intelligenta är ni nog era
rackarungar, det har jag nog märkt på alla hyss,
men ni saknar fullständigt begrepp om tidens gång.
Därför kallar jag er barbarer i kulturen.
Allt eftersom åren går får ni lära er att det finns
kapital och arbete. Genom idogt arbete kan man
bygga upp ett kapital; dels gemensamt samhälleligt
kapital och dels privat.
Nu är det så att somliga av er är redan som små
mycket givmilda och delar med er av det ni har,
medan andra är lite snåla, som man säger.
Snåljåparna har en tendens att lägga sina ägodelar
på hög för egen del. De är mycket rädda om sina
saker. Inte heller brukar de satsa på sådant som de
inte säkert vet om det ger vinst. På det viset
växer deras kapital medan de nervösa, generösa och
religiösa, som inte räknar på öret, lätt blir av
med sitt.
Därför kommer hela kulturens samlade förmögenhet
att hamna på ett fåtal händer, som inte vet vad de
skall satsa på. Eftersom arbetaren inte kan köpa
kan heller inte kapitalisten producera och därför
stannar hela snurran; nästan. Bara nästan, ty längst
inne i huvudknoppen och i samhällskroppen sker
fortfarande en rörelse; lidelsen.
Den som inget har får ta av sitt farsarv. Det låter
lite konstigt men så har bröder gjort i alla tider;
alltsedan Isaks dagar. Men den som har gjort slut
på sitt får låna av sin bror, och bli skyldig både
pengar och arbete; och det med ränta på ränta.
Det är väl inte mer än rätt, säger ni, och jag menar
att ni har inte fel, men det är inte mänskligt att
kräva ockerräntor av de fattiga.
Det är djuriskt och rå kapitalism att roffa åt sig av den gemensamma kakan,
såvida kapitalet inte går tillbaka
till det allmännyttiga…och det gör det ju till slut.
Vi är ju kultiverade människor, eller ...
Endast gamla luttrade människor har den livserfarenhet
och vidsyn som krävs för att förebygga den stora krisen.
- Hallå där, vart är ni på väg, jag har ju inte
talat färdigt ännu?
- Hallååå, kom tillbaka.
- Vart ska ni ta vägen?
Jasså, ni ska bara.... jaha...(suck).
***
Moffa & Co träder fram på Scenen
För min del har jag alltid haft så mycket annat för mig och det är först nu sedan jag köpte stillbildskameran 1988, och video-kameran –89, som jag har börjat samla Södertäljedokument på allvar. Roligast tycker jag dock att det är att dikta och ljuga. Därför har det vuxit fram en gubbe ur huvudet på mig som följer varje steg jag tar. Jag tror att det är min högra hjärnhalva som manifesterar sig på detta sätt.
Gubben heter Moffa ( Sofias morfar alltså ). Han dök upp i vattenspegeln i den lilla fågeldammen som ligger inne i skogen vid Talby Mellangård, där berget stupar brant på östra sidan, och där det finns en gammal torpgrund lite längre uppe i backen..
Det var då jag böjde mig ner och tittade ner i vattnet som jag såg honom, och när jag kom hem igen såg jag samma figur i vår stora spegel i hallen. Jaha, tänkte jag, nu har jag alltså blivit en farbror, men det är väl inte mycket att göra åt det.
Inne i mig finns ännu den unge Jerry, men höljet kan utan tvekan tolkas som en farbror. Han ser ganska beskedlig ut, kan man tänka. Han presenterar sig som Moffa, tro´t den som vill!
och nu har jag således fått ännu en duktig medarbetare. Eller ska vi säga att det är Moffa som skaffat sig en ständig sekreterare.
Om sanningen skall fram har Moffa ännu några följeslagare och det är mina två döttrar, som han kallar Lilla i och Mamma Ma, samt deras partners, Brian Mc Being och Bonden Per, samt Volontären. Deras fem barn måste jag få presentera för dig, ty de spelar en stor roll i VårdingeSpelen, vilket du snart kommer att få se om du börjar läsa mina dokument.
Det var vid stugan vid Långsjön i Mölnbo som Moffa och Kapten Persson, med sina gastar, strålade samman och blev ett sammansvetsat gäng, ett kompani, kan man säga; Moffa & Co, Förutom kapten är det hans syster Fia-Kan-Kälv och lillbrorsan Messias-Med-Misilen, samt kusinerna Moa-Pin-Yin och hennes bror Maskisen-Max-Dartan-Yang.
Egentligen skulle de segla till Söderhavet men styrde fel när de kom till Mölnboån, efter att ha tagit sig ner från Stora Envettern via Römosssjön, Kvarnsjön och Sjundasjön samt seglat utför Långbroån. På det viset kom de in i Långsjön som är en konstig sjö vilken rinner norrut och har sitt utflöde vid Mölnbo Kvarn. När de kryssat söderut en timme kom de till Nådhammar där mjölkflödet till Stockholmsbarnen har sin källa.
Väl komna dit förstod de att de navigerat vilse och därför vände de norrut och kom till slut in i Lagunen strax innan MilkRiver, en smal passage som börjar vid Korpberget och fortsätter norrut knappt en km, där sjön åter vidgar sig mitt för Långsjödal och Irsta.
Då Kapten Persson gett order om att vända fick man en väldig fart eftersom vinden kom akterifrån. Man fick läns ända in i Lagunen där det finns en vik som heter Oxsundsviken. Om du vill veta´t så är det där – allas vår Vatt-Anna – växte upp och blev en grann tös på aderton vårar, men det skall vi ljuga mera om en annan gång.
Hur som helst seglade man snabbt igenom Lagunen och var precis på väg in i Milk River, då vindarna spelade Maskisen, som skötte skotet, ett spratt. Med en fruktansvärd kraft gippade bommen på det att Moffa fick densamma i bakhuvudet och Kapten och Fia ramlade över bord. Hugaligen så fort det går ibland och på så sätt for båten rakt in i Korpberget så att endast Akter-Kastellet sticker fram.
Det var efter den manövern som Kompaniet bildades. Drömmen om att fara till Söderhavet och rädda Efraim Långstrump på Kurreduttön ligger för närvarande på hyllan och i stället driver Moffa & Co ett kunskapsföretag, med nära anknytning till traktens sagolika historia och spännande natur.
På Wåhlinge Marknad kommer man att mötas, alla som känner sig berörda, och på Öknebo Häradsteater kommer musiker, dansare och sångare att visa sina konster, vilka naturligtvis skall dokumenteras, liksom all gammal skåpmat som ligger i kistor och schatull.
Från Akter-Kastellet ger vi nu ut MoffasTidSkrifter,
och adressen är:
Akter-Kastellet
Nysund
150 21 Mölnbo.
Uppe på toppen av Korpberget ser man ända till Gnesta Vattentorn och lite österut har Moffa hittat en gammal Kolbotten och en Tjärdal, inte långt från Stegsjön. Platsen kallar han Milan, och där finns också den legendariska Mjölkstenen. Det är kärnan i ett komplex av pedagogiska "instrument" som har fått täcknamnet: KK (kunskapskatedralen).
Runt Vårdinge socken finns, om vi går medsols, Överjärna, Ytterjärna, Hölö, Vagnhärad och Frustuna (Gnesta) samt längst uppe i norr, Turinge socken.
Moffa, som är gammal kartläggare i kommunen har ritat in alla dessa enheter på sin karta och menar att det vore rimligt att alla barn, som växer upp inom hans domän, ska få använda de s.k. instrument, som vi på relativ kort tid kan skapa och återskapa med hjälp av lokala slumrande krafter.
"Allt är en fråga om att se".
Middle Milk Dominion med Långsjön mitt i, har mycket att bjuda unga vildhjärnor. För egen maskin kan de så småningom ta sig ner till kusten och segla ut, hän över haven till främmande stränder som Vikingarna gjorde för tusen år sedan; men denna gång med gedigen kunskap i lasten.
Hela komplexet av tänkbara utbildningsstationer kallar Moffa
Milk River University, och det skulle inte förvåna mig om han en gång lyckas att få hela detta virtuella område att myllra av små envisa, erfarna, elektronikintresserade elever, han kallar dem fi-member från det gyllene snittets förhållande, från skolorna runt om Långsjön.
"Med en punkt i taget skapar man en översiktskarta, precis som Mao började Den Långa Marschen med ett steg". Läs gärna vidare om Moffa&Co på: http://WahlingeMarket.blogspot.com ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar